x

KRÖNIKA: När jakten på det äkta spårar ur

KRÖNIKA: När jakten på det äkta spårar ur

Taylor Swift har släppt ännu ett överraskningsalbum. Yes, för den som vill veta mer om detta påfund kan jag varmt rekommendera vår krönikör Frida Lindströms text: "inget överraskar mig mindre än ett överraskningssläpp".

Nåväl, Taylor Swifts nya platta heter evermore (japp, skrivs ut i gemener) och är enligt egen utsago en systerplatta till hyllade folklore (japp, skrivs ut i gemener). Alla titlar på dessa album skrivs ut i gemener, allt är så in i helvete nere på jorden, grått och trist. Taylor har i sann Bon Iver-anda stängt in sig i nåt träskjul, tagit på sig en sliten flanellskjorta och skapar musik som “känns”. Det hela presenteras i fyra nyanser av brunt. Nån proffsfotograf förevigar denna session, en down to earth-doku släpps via Disney och kritikerna fullkomligt älskar allt. Men jag står som ett frågetecken. I min värld blir det rent av komiskt. Jag kan, ironiskt nog, inte ta det här seriösa på allvar. 

OBS! Taylor Swift bör bara ses som ett färskt exempel, det här “problemet” är större än så. Min reaktion grundar sig i hela upplägget – när kommersiellt gångbara artister vill visa sig vara äkta men där jakten efter realness spårar ur och i sig blir utstuderat. Man har minutiöst tänkt på varenda detalj, hela paketet – och i och med det försvinner den där äkta känslan på vägen. Absolut, våra artister ska få göra vad som behagar dem, jag ställer mig mer frågande till varför det är absolut INGEN som verkar bry sig. Alla köper det rakt av. Kom igen nu!

Ytterligare ett förtydligande: det här är ingen "skomakare, bliv vid din läst"-krönika, utan mer en "låt inte klyschorna ta över"-krönika. Hur svårt ska det vara?

Jag vill jämföra med när Harry Styles gick solo och sände ut en platta med arty omslag och med episka ballader. Det fanns absolut något att hämta där men det var också något i mig som kliade så in helvete. Känslan av att det här var lika mycket en skivbolagsprodukt som One Direction. Man rattade bara med andra detaljer.

Ett annat exempel, när popdrömmen och "yeah yeah wow wow"-Martin Svensson gick och blev Nina Rochelle och sjöng Thåströmskt om hur jävla jobbigt det är med droger. Jag köpte det inte då, jag köper inte konceptet nu. Varför? Utstuderat. Hela paketet. Inget lämnades åt slumpen.

Tillbaka till Taylor Swift, för här har vi en som kan sin business och har full koll på hur hon vill bli representerad. Det kanske handlar om att gå tillbaka till basic men tro fan att det ska sälja med. Hon är fullt medveten om att americana är the shit. Och jag vågar påstå att med sina två gemena album så har hon lyft americana till de kommersiella skyarna. Här har vi ett före och ett efter hajpen. Som med postgrungen så kan vi rikta in oss på att bolagen från och med nu pumpar ut “äkta” artister med händerna rakt ner i Byggmax trädgårdsjord och fötterna stadigt på plastgräset.

Och i och med det försvinner också hyllningarna. Americanan är död, länge leve americanan.

LÄS OCKSÅ: Imperiet-dokumentär i görningen


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA