x

KRÖNIKA: Var är alla öppna brev?

KRÖNIKA: Var är alla öppna brev?

Förra svängen Baggpipe Studios, den före detta EMI-studion i Skärmarbrink, hotades av rivning började jag fundera över situationen för alla de kvarvarande kommersiella inspelningsstudiorna runt om Stockholm. Mina besök har oftast skett i samband med artistintervjuer, helt utan fokus på själva studion. Man har suttit där i denna undanskymda miljö och fascinerats av all utrustning och all kreativitet som flödat genom åren, men inte vetat så mycket om dem. Specialbyggda interiörer som bevittnat såväl världsstjärnor som kultfigurer arbeta fram musik för generationer.

Jag kände att här fanns historier att berätta. Mytomspunna verksamheter som få personer förutom artister och deras inre krets har tillträde till. I tillägg till det kom även den ofrånkomliga frågeställningen: lever alla lika farligt som Baggpipe? Mönstret känner vi igen från nedläggningshotade livescener i stan. Och vi vet ju vilket öde den legendariska Polar-studion på Kungsholmen gick till mötes, det som idag utgör kontor för en optikerkedja.

Så jag inledde förra året en rundåkning till flera av Stockholms största, mest klassiska studior. Överallt mottogs jag av gästfria chefstekniker som tålmodigt besvarade dumma frågor. Vad som från början skulle bli en artikel som samlat skildrade deras tillvaro tog snabbt allt större proportioner och växte till en hel artikelserie som just nu rullar i GAFFA (läsning jag för övrigt rekommenderar till stadens involverade politiker).

I somras hade turen äntligen kommit till Baggpipe. Jag begav mig till Palandergatan precis intill Skärmarbrinks tunnelbanestation och blev insläppt genom den anpråkslösa entrén. Studiochefen Willem Bleeker visade mig runt i det klassiska komplex som 1969 byggdes som en replika av den ännu mer klassiska Abbey Road-studion i London. På väggen i trappan som leder från gatuplan upp till det stora rummet hängde dussintals inramade foton med många av de storheter som under åren varit på plats och arbetat. Bleeker berättade allt jag ville veta och spelade upp nyinspelad musik på mixerbordet inne i kontrollrummet.

Där och då var rivningshotet borta. Åtminstone hade fastighetsägarens planer skrinlagts på obestämd tid.

I likhet med Atlantis-, Soundtrade- och Ingrid-studiorna byggdes EMI-studion/Baggpipe i en nedlagd biograf. När “biografdöden” uppstod i kölvattnet av TV-apparatens intåg tvingades biograferna bygga om, bygga nytt och hitta nya lösningar i en vikande marknad eftersom de gamla salongerna inte längre var optimerade. Akustiken i de luftiga rummen lockade skivbolagen eftersom de gjorde sig bra för 50- och 60-talens stora orkestrar. När EMI, Metronome, Polar och de andra successivt avyttrade sina stora egna studior under 80- och 90-talen hittade nya ägare i sin tur nya sätt att anpassa verksamheten.

I grunden skulle filosofin i studiobranschen kunna vara liknande den hos biograferna, det vill säga att marknaden helt enkelt får anpassa sig och lösa förändrad efterfrågan på egen hand. Skillnaden mot dåtidens kämpande biografbransch är dock att den verksamhet som idag hotas inte går på knäna utan i själva verket är högst aktiv: förutom sedvanliga inspelningar och mixningar filmas sessions för artisternas egna kanaler, reklamklipp och musikvideos. Under pandemin görs även exklusiva konserter som livestreamas till en svältfödd, hemmasittande publik. Lägg till det utbildningar och samarbete med skolor.

Nu är hotet om rivning av Baggpipes lokaler tillbaka igen, av samma skäl som sist. Även om ingen rivningskula lär svingas genom luften ännu på många år har reaktionerna har inte låtit vänta på sig. En namninsamling startad av de boende i området har återupplivats med syfte att få politikerna i Stockholms Stad att sätta stopp för rivningen.

Jag tänker inte gå in på djupet i de juridiska, byråkratiska eller politiska processerna, därtill är jag alltför oinsatt. Om likvärdiga ersättningslokaler magiskt skulle gå att uppbringa någonstans är det dock inte bara att flytta verksamheten. Att från scratch bygga upp en ny facilitet av samma kaliber är inget man gör huxflux. 

Att protester mot rivningen framförs av de boende i Skärmarbrink är förstås positivt. Hur ofta himlar vi inte med ögonen över inflyttade griniga tråkmånsar som klagar på allt från störande spelställen till fotbollsspelande ungdomslag i grannskapet? Här ser lokalborna istället värdet av att ha kulturkopplingen kvar eftersom den ger identitet till området.

Vad mer görs för att väcka opposition då? Baggpipe kämpar på efter bästa förmåga för att politikerna ska sätta sig in i deras situation. Och visserligen har ett antal delningar av namninsamlingen dykt upp i Facebook-flödet från branschfolk, det har det. Men sen då? Det jag undrar är: var är artisterna? Var är alla öppna brev, debattartiklar och spontana stridsrop för att värna om studions bevarande? Några få har yttrat sig, men det har överlag varit tyst.

I jämförelse med livescenerna som “vanligt folk” lättare kan relatera till är studiomiljön desto mindre känd för allmänheten. Arbetet sker oftast bakom låsta dörrar där kreativiteten behöver lugn och ro. Betydelsen av det som kommer ut därifrån är inte mindre än det vi upplever livs levande i spotlight framför våra ögon, men det kan för oss vanliga döda vara svårare att ta ställning för i exempelvis en sådan här fråga.

Därför blir ni artister ännu viktigare. Det här är era domäner. Det är ni som kan få upp ögonen på de som inte ser eller vill se.

Självklart är det de styrande som i första hand måste börja fundera över vilken sorts stad deras medborgare vill leva i. Självklart är det medborgarna som måste välja vilka de vill ska styra deras stad. Men om vederbörande inte av egen kraft inser värdet i att bevara så här anrik kulturhistoria och inflytelserik verksamhet måste de få hjälp på traven. Hade då ett koppel med tongivande artister och profiler gått i bräschen och med några väl valda ord förklarat vad som går förlorat vid en rivning skulle chanserna till fortlevnad åtminstone inte vara sämre.

Så varför är det då inga som yttrar sig? Har det gamla gardet distanserat sig? Och var är i så fall dagens aktiva stjärnor? De starka rösterna (pun intended)?

Det finns kanske inte mer än moraliska skyldigheter att utkräva här och jag tänker inte peka ut någon enskild. Möjligen underskattar många artister sin egen förmåga att påverka. Möjligen överskattar jag densamma.

Men om det även i fortsättningen ska kunna solas i glansen av Det Svenska Popundret i ur och skur vore det klädsamt om alla och envar började visa lite intresse och ge en jädra massa stöd när det bränner till för de som håller hjulen snurrande.

Annars riskerar vi att vara ännu en kulturinrättning fattigare fortare än du hinner säga Debaser Medis.

LÄS OCKSÅ: Svenska artister om Dolly Parton – “Hon är nog fullblodsfeminist ut i fingerspetsarna”


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA