x

KRÖNIKA: "Musikbyrån i SVT blev mitt rättesnöre"

KRÖNIKA: "Musikbyrån i SVT blev mitt rättesnöre"

Det är en del kockar som är med och kokar den soppa som blir ens musiksmak. Jag kommer att tänka på detta när jag är på ett quiz med min "kusin" – alltså, vi är egentligen inte släkt via blodsband, det är bara andra människors slumpmässiga relationsval som har fört oss samman. Och jag minns ett 90-tal som blev min musiksmaks fundament.

Min kusin var äldre och bodde på Lidingö. Läs inte in för mycket i geografin, hon bodde liksom i en liten lägenhet, med sin familj, på den rikemansförknippade Stockholms-ön. Sedan flyttade de in i stan. Jag bodde i Kallhäll norr om Stockholm, det går knappt att tänka sig något mer prosaisk.

Hennes födelseår lät så mystiskt, "1979". Eller "79:a" som alla sa. Sedan började hon dejta en av skådespelarna i Bert. Inte lika märkvärdigt nu, men då var Bert-böckerna och den efterföljande TV-serien viktigare än allt annat. Jag stod på jorden, i Kallhäll, och hon svävade någonstans där bland stjärnorna. Min morsa, med sin omistliga känsla för dålig tajming, begärde givetvis autografer av ”kändisen”, mitt under släktträffen, till mig och mina syskon. Skammen i mig brände som eld.   

Min kärlek till musik började med Madonna. Min kusin älskade Madonna. En gång var jag hemma hos henne när hon och en vän dansade "vogue" till Vogue. Jag satt på en stol i det nedsläckta rummet och fick lova att "inte öppna ögonen" så jag inte riskerade att se dem dansa. Jag gluttade givetvis ändå. Deras dansande kroppar avtecknades mot persiennen i det fönster som badade i ljus från gatan utanför. Jag skämdes för att jag var så liten och inte fick vara med. Jag skämdes för att jag blev varm och upphetsad av deras dans, att jag blev kåt, långt innan jag ens kunde ordet eller förstod vad det innebar.

Sedan började min kusin älska Lenny Kravitz. Det var Lenny och hans skinnbrallor överallt. Han tittade ner på mig från hennes väggar. Hon gav mig Faith No Mores fjärde album Angel Dust i födelsedagspresent. Jag spelade låtarna om och om och om. Tog med mig albumet till min polare. Hans bror fick panik när han såg omslaget.

– Tänk om farsan ser det här?! "Angel Dust", det är ju knark! Han kommer bli helt jävla galen.

Angel Dust är slang för den psykedeliska drogen PCP. Min väns bror var antagligen livrädd för sin plastfarsas ilska och nävar. Jag hade sett faderns uppfostringsmetoder in action själv. Den brodern flydde senare utomlands och blev cannabisodlare.

Sedan började min kusin digga Smashing Pumpkins och hon sålde Nirvanas andra album till mig, för 20 spänn. Något hon ångrar djupt idag enligt egen utsago, "usch vilken stil, jag borde bara gett den till dig". Konstigt nog fastnade jag egentligen aldrig fullt ut för de band hon presenterade för mig, trots att jag försökte så jäkla mycket. Det var ju musik sanktionerad från högsta ort, en inträdesbiljett till den värld av cool svalhet som hon befann sig i och jag bara drömde om.

Istället blev det mångt och mycket statstelevisionen och dess statspropaganda i musikform som blev min absolut viktigaste inspiration. Utöver MTV. Som äldst bland syskonen hade jag ingen att vända mig till, ingen att diktera för mig vad jag skulle lyssna på. Musikbyrån i SVT blev mitt rättesnöre och programledarna Magnus Broni och Petra Markgren Wangler mina symboliska storasyskon. Det blev brittisk punk, svensk indie, amerikansk hiphop och allt däremellan.

Men några av de där låtarna har alltid fyllt mig med sådan där värme som bara nostalgi kan generera. Disarm med Smashing Pumpkins och Faith No Mores The Commodores-cover Easy. Och hur fasen kan jag minnas Siamese Dream- och Angel Dust-omslagen i sådan detalj? Jag måste suttit och stirrat på de där skivomslagen i timmar. Tänk om man ändå hade tid och ork att göra detsamma idag.

Shout out till min kusin!

"Ooh, the years burn".

LISTA: The Smiths tio mest geniala textrader


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA