x

KRÖNIKA: "Jag har bott här i 12 år utan ett enda klagomål"

KRÖNIKA: "Jag har bott här i 12 år utan ett enda klagomål"

Det här tjatet om Stockholms utsatta uteliv och stadens eventuella undergång som kulturplats kan verka som ett sätt för skribenter och tyckare att positionera sig som tuffa Berlin-groupies. Detta behöver inte nödvändigtvis vara helt osant. Men jag och många med mig är faktiskt genuint oroliga för vad som kommer att återstå när Stockholm dräneras på allt vad kreativitet och liv heter. När denna plats inte längre är en stad, med allt vad det innebär, utan endast en plats för att förvara människor i kommersens tjänst. 

Så därför ska ni få en samtidsberättelse ur den så kallade verkligheten. Fölk har ju en benägenhet att tro på verklighetens lögner framför fiktionens sanningar. Svenskar, simpelt folk. Här får ni därför en sann historia, från hästens mun, via mig, till er.

En av mina vänner har bott på samma adress i centrala Stockholm i tolv år. Vi kan kalla henne Sophie. Inte en enda gång har någon av hennes grannar klagat under detta dryga decennium. Min vän är glad i hågen och spottar inte i glaset, men är inte heller känd för att hålla bjudningar som utvecklas till baluns.

För en tid sedan flyttade det in ett par i lägenheten lokaliserad direkt under Sophies dito. En smålänning och en tyska. "Det sprakar inte direkt geist och passion om dem, jag har aldrig sett dem le", berättade Sophie för mig. Men hon hälsade vänligt varje gång hon stötte på dem i huset.

Sedan började klagomålen. Den bistra smålänningen knackade på en natt. Förståeligt förvisso. Sophie, plågad av sjukdom med rubbad dygnsrytm som följd, hade tagit sig för att montera en möbel mitt i natten. "I all tysthet", hävdade hon. Men hon tog till sig av smålänningens kritik. Det kunde varit slut där och grannsämjan kunde ha bestått tills att någon beslutade sig för att sälja och realisera den vinst som ägt boende genererar i den här staden.

Men det var givetvis bara början. Kvällen efter nattens första påringningen dök den sammanbitne smålänningen upp igen. Runt 23:00 bankade han på dörren och klargjorde att han "hört något som fått honom att vakna". Sophie hade, enligt egen utsago, "bara existerat i min lägenhet". "Det är en stad, inte en småländsk skog, det förekommer ljud", tänkte hon men sade inte till smålänningen. För grannsämjans skull var Sophie tillmötesgående och svarade att ljudet måste ha kommit någon annanstans ifrån.

Dagen därpå dök Sophies styrelsekollegor upp utanför dörren och undrade vad som pågick. De hade fått klagomål via mejl. Mejl som Sophie också läst, då hon sitter i styrelsen och har tillgång till denna inbox.  

Mejlen hade rasat in, avsändaren var parets kvinna. Det var klagomål om flyttade möbler dag- och nattetid, olika ljud från hunden och diverse klagomål i övrigt. Kvinnan undrade också vad nästa steg skulle bli, med en hänsyftning till eventuell vräkning eller dylikt. Men det som verkligen fick topplocket att ryka för Sophie var textraderna: "In Germany I would call the police – please let me know what options I have here in Sweden. This needs to stop immediately."

Sophies mått var bortom rågat och handsken kastad. Jag återger hennes skriftliga svar i sin helhet, som skickades till både styrelsen och paret. Bönder, tyskar och nazister – härmed kan ni se er triggervarnade.

"Jag har bott här i tolv år utan ett enda klagomål. Inte ett enda. Sedan flyttar ett par in nedanför och det börjar regna klagomål utan dess like. Det känns inte riktigt som att jag har ett allmänt slutansvar för min grannes sömn i en storstad. Anklagelser om att möbler flyttas är anmärkningsvärda. Från var och till vart skulle jag påstått ha flyttat dessa möbler? 

Sedan februari och till för någon vecka sedan har jag varit hemma med min hund. Under denna period har han omöjligt kunnat skälla eller bullra så att det på något sätt har kunnat upplevas som ett problem.

Vidare ser jag det som djupt problematiskt att en tyska har så nära till att ringa polisen. Givet landets mörka historia. Även denne smålänning verkar ha nära till angiveriet. Denna enfald och by-mentalitet hör inte hemma i en storstad. Vuxna människor löser små dispyter genom kommunikation sinsemellan, inte genom sladder till prästen eller myndigheterna.

Inte för att på något sätt jämföra min situation med något slags häxprocess, men ironiskt nog inträffade lejonparten av 1600-talets svenska häxjakt i Småland. Så viss förståelse kan jag ha för herrns skvaller, det tycks ligga i generna, han vet liksom inte bättre. Men både han och frun ska nog ta sig en riktig tankeställare kring huruvida de verkligen passar in i en stad? Annars finns ju två miljoner hektar skog i Småland eller varför inte Bayern?

Jag vet inte hur detta ska lösas eller om det ens är något för mig att lösa. Av ljudöverkänsligheten, anmälningsbenägenheten och lusten att dra detta vidare att döma så har mina grannar problem som jag inte kan lösa åt dem."

Sophies sälta i vändande mejl åsidosatt, så illustrerar detta det problem som tynger Stockholm. Föreställ er sedan att detta grannpar skulle ställas inför en pub, klubb eller någon annan typ av verksamhet som genererar ljud på obekväma tider. 

Hjälp oss.

KRÖNIKA: "Motståndsmusiken finns, den är bara inte i CRB:s smak"


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA