Instrumentalduon Nutid består av paret Håkan Åkesson och Åsa Jacobsson. Båda har en bakgrund inom popmusik – Åsa som pianist bakom bland annat Marit Bergman, Frida Hyvönen och Anna Ternheim och Håkan som soloartisten Alf som släppt album sedan 2004. Men paret har också gjort musik till en rad dokumentärer och filmer, något som egentligen känns självklart när man lyssnar på deras filmiska, instrumentala musik.

– I bra filmmusik, som soundtracket till "Gudfadern"-filmerna eller något från David Lynch, finns ofta låtar som är så bra att de kan leva ett eget liv utanför filmen, säger Håkan Åkesson. Det finns ett melodiskt berättande i sådan musik, och i slutändan innehåller även vår musik ganska många popelement, framför allt i formspråket; det finns lite teman och låtarna ligger på två, tre minuter.

Nutids självbetitlade debut kom 2009 och nu är det dags för nytt albumsläpp. Skivan har fått namnet "Cityflowers" och belönades med fem av sex stjärnor i betyg i GAFFAs recension.

Hur skiljer sig den här skivan mot er förra?

– Det är ett större ljud på den här skivan, det finns mer av ett bandkoncept. Förra skivan var mer sparsmakad och hade en minimalistisk och lo-fi-känsla. Vi ville göra den här lite mer detaljerad, med olika och större ljudbilder. Den innehåller mer saker helt enkelt, både musikaliskt och produktionsmässigt.

Vad har ni för musikaliska influenser?

– Nutid är på ett sätt en smältdegel av vad jag och Åsa har gjort och spelat under hela den tid vi hållit på med musik. Många gånger har vi nog mer låtar än artister som förebilder. På de tre första Alf-skivorna som jag gjorde fanns det i princip en instrumental låt på varje, så det är något jag alltid gjort.

Låtarna på "Cityflowers" har tydliga och konkreta titlar. Hur får ni fram vad de ska heta?

– Vi kan ta "Mona & jag" som exempel. Många gånger får man en arbetstitel i huvudet. Det kan vara som man gör med text ibland, att man har ett slags slaskord som man sjunger för att komma ihåg låten och melodin. Känslan i "Mona & jag" är som i Roy Anderssons film "En kärlekshistoria" (1970). Den tonen, färgen, tiden och skörheten i berättelsen fanns i våra huvuden när vi gjorde den låten. Mona är heller inte ett så modernt namn, utan kanske något folk hette i slutet på 60- och början på 70-talet.

Jag läste att ni är populära i Japan. Varför tror du det finns ett intresse för er typ av musik där?

– Det är inte så att vi har varit där och spelat, men Japan var det första landet vi provade att distribuera i. Rent musikaliskt finns det en likhet mellan svensk och japansk musik. Många svenska artister och band har blivit jättestora i Japan tidigare, och jag tror att det finns ett tonspråk som båda länderna förstår.

Vad är det som tilltalar dig med instrumentalmusik?

– Det är väldigt befriande att skriva, spela och framföra. När man gör textbaserad popmusik får man se upp så man inte börjar göra covers på sig själv. Sångare och text kan ibland stå i vägen för en bra låt. När man lyssnar på instrumentalmusik blir det mer ens egen låt eller komposition eftersom det inte finns någon som sätter en tydlig prägel på den med sin text. Instrumentalmusik är också mer associationsrikt, man skriver egna bilder till musiken när man lyssnar. Det känns gränslöst på ett helt annat sätt.