Vi kontaktade det inflytelserika hardcorepunkbandet The Adolescents sångare Tony Cadena under gruppens pågående Europaturné. Samtidigt som den nya plattan La Vendetta går hem hos både kritiker och anhängare, levererar kvintetten även i skarpt läge. Men på grund av en sviktande hälsa är Cadena osäker på hur mycket han själv har kvar att ge.

Beträffande det kontroversiella omslaget till ert senaste album, såg jag den 30 minuter långa videoupptagningen innehållande den brutala dödsmisshandeln av den hemlöse Kelly Thomas (1974-2011). Innehållet var uppenbarligen inte tillräckligt nog för att fälla polisen Manuel Ramos och hans fyra kollegor för varken mord eller dråp. Vad förväntade ni er av rättegången, och hur reagerade ni på den slutliga domen?

– Vi räknade så klart med en fällande dom och fängelse, men innerst inne tror jag att vi alla kände på oss att distriktsåklagaren inte skulle väcka åtal mot samtliga fem inblandade. Vi var, och är fortfarande, givetvis otroligt upprörda över den slutliga domen.

Nyligen skrev den Kalifornienbaserade tidningen OC Weekly att Ramos och en av hans medbrottslingar, Jay Cicinelli, idag tränar knattelag i baseball. Vad tänker du när du hör det här?

– Jag tycker att man ska dela ut flygblad och omedelbart anordna protester för att varna allmänheten. Jag skulle även kontakta ligan där barnen spelar, på såväl regional som statlig nivå. Det här är personer som jag under inga omständigheter vill ska vistas omkring mina barn. De är en skam för poliskåren, och en skam för mänskligheten.

Några andra händelser som har inspirerat er att skriva plattan?

– Vi har varit med om en rad konflikter det senaste året, men framför allt har vi med stor sorg förlorat två av våra bästa vänner – Bill "Pat Fear" Bartell från White Flag, och Mike Vraney från filmbolaget Something Weird Video. Vraney var bandet True Sounds Of Libertys manager, och även en viktig person för hela Los Angeles punkscen. Vi har mycket att tacka Bill och Mike för genom alla dessa år.

Ni var nyligen i Australien för allra första gången. Hur kom det sig att det tog 30 år för er att ta er dit? Det är ju trots allt ett ställe där såväl The Adolescents som punkrocken i sig har ett starkt fäste.

– Det är väldigt dyrt att bege sig ända till Australien från Los Angeles, så för att genomföra en turné krävs det en fet plånbok, och på köpet får vi samtidigt en rad andra såväl ekonomiska som logistiska besvär. Men det var värt all möda och slit – det blev en fantastisk upplevelse.

Hur har Europaturnén varit så här långt?

– Tja, vi har inte kommit så långt in i turnén, vi har hittills spelat sju av totalt 35 gig. Spanien, Baskien och Frankrike. Publiken har varit fantastisk. Alla människor vi har träffat likaså. Bandet låter hur bra som helst. Det är bara det att jag är så otroligt utmattad efter varje spelning, och har svårigheter att få ordentligt med sömn. Rent fysiskt vet jag inte hur länge jag kommer orka hålla på med det här. Det kanske inte ser ut att vara så ansträngande, men det är ett 24-timmarsarbete.

– Utöver det har jag under de senaste åren drabbats av två hjärtattacker, ångest, och lider av sensomotoriska svårigheter. Jag har dessutom svår astma, och är trött på att behöva be människor att inte röka i min närvaro – exempelvis backstage och på klubbar. Det är känslomässigt nedtryckande och förnedrande att behöva argumentera för min egen rätt att kunna andas när människor inte kan se bortom sina egna begär.

Om två dagar är ni tillbaka på svensk mark efter det senaste besöket på Way Out West, 2012. Vad hoppas ni att de som kommer och ser The Adolescents tar med sig hem från era spelningar?

– Vi hoppas att de kommer ha en trevlig kväll i vårt och varandras sällskap, och att de tar med sig en liten bit av vår egna, unika kultur.

Kommer vi någonsin att få se er igen, tro?

– Jag hoppas det, men ärligt talat så vet jag inte. Men jag kommer försöka. Sverige är ett vackert land.

Här ser du The Adolescents:

15 augusti – Motala Hardcore Festival

16 augusti – Stockholm, Klubb Adolescent