GAFFAs Lars Löbner Jeppesen var med när Kent offentliggjorde nya alstret ”En Plats i Solen”, lyssnade på skivan och fick en pratstund med bandet.
Som en blixt från klar himmel offentliggjorde Kent inte bara att man med omedelbar verkan släpper två nya låtar, utan att bandet också släpper en helt ny skiva den 30 juni i sommar. Det har gått 15 år sedan Kents självbetitlade debut, och bara ett halvår efter senaste skivan "Röd" kommer nu alltså bandets nionde album "En Plats i Solen".
GAFFAs Lars Löbner Jeppesen var exklusivt inbjuden till bandets heligaste mark, Park Studio i Stockholm, också känt som Psykbunkern. Studion är belägen på en av Stockholms exklusivare gator har varit bandets privata högkvarter sedan "Du & Jag Döden"-skivan.
Utanför står trummisen Markus Mustonens svarta Ford Mustang GT med tärningar hängandes i backspegeln. Framför fartvidundret sitter en synbart trött man i svart hår och lapar lite junisol.
- Vi började spela in i mars och har hållt på konstant fram till förra veckan, så de nya låtarna är verkligen genomarbetade. Och just nu har vi fullt upp med att repa in sommarturnén som börjar om 17 dagar, så jag tycker jag har rätt att vara lite trött. Efter turnén ska jag nog bara lägga mig ned med en flaska vodka och dö, säger Markus och flinar.
Inne i studion berättar Jocke Berg om beslutet att snabbt spela in en uppföljare till förra plattan "Röd" som släpptes i november förra året.
- Vi hade nån slags idé om att vi skulle spela in en skiva riktigt snabbt den här gången, och då hjälpte det att vi redan hade en del demos klara. Vi ville gå in i studion, spela in och mixa plattan och sedan distribuera den direkt utan de sedvanliga väntetiderna och strategimötena, och helt enkelt bara vänta och se vad som hände.
- Vi ville utnyttja den energi vi byggt upp under turnerandet med förra skivan, och bestämde oss för att gå in i studion ganska snabbt efteråt. Dessutom ville vi spela in låtarna medan de fortfarande var färska, så efter bara två veckors semester satte vi igång. Albumet blev faktiskt klart först i tisdags i förra veckan så vi har inte ens hunnit bli nervösa eller få nervsammabrott än eftersom allting är så nytt.
Efter pratstunden sätter producenten Stefan Boman, som även producerade "Du & Jag Döden", på skivan och här följer Lars Löbner Jeppesens första intryck av skivan.
Glasäpplen: Albumöppnaren inleds med akustisk gitarr och lätta, luftiga stråkar i takt med en poppig beat som tar ett steg bort från det elektroniska fokus som hörst på de senaste skivorna.
Ismael: Det luftiga, poppiga soundet är fortfarande tydligt, men det finns en aning mer styrka i refrängens beat. Låten är den första av tre som dansken Jon "Joshua" Schumann har varit med och producerat.
Skisser För Sommaren: Såhär låter det när Kent går in i singel-läge. Det här är ena låten på singeln med dubbla A-sidor som släpptes igår. Låten är samproducerad med Joshua och har en enkel men effektiv "la,la,la"-kör. Lyssna här.
Ärlighet Respekt Kärlek: Detta är Kent på klassiskt balladhumör, med romantiska stråkar och en gästande Lars Winnerbäck som körar.
Varje Gång Du Möter Min Blick: Den sista av de tre låtar som Joshua har varit med och producerat. Återigen möts man av stråkar och yviga refränger och ett sound som inte är helt olikt det av Suedes senare och mer poppiga period.
Ensam Lång Väg Hem: Börjar med med långsam, mild vers och vid första lyssningen känns den ganska anonym, men stoltserar med ett av Samis sällsynta gitarrsolon.
Teambuilding: Låter till en början som en demoinspelning, för att sedan omvandlas till en armé av maffiga gitarrer. Väldigt catchy och kan således mycket väl bli en framtida singel.
Gamla Ullevi: Den andra av de två nya låtarna som släpptes igår. Låten har en nästan latinamerikansk rytm och ett flöjttema som visar Kent från deras mest svängiga sida. Lyssna här.
Minimalen: Låter först som en avskalad ballad utan onödiga krusiduller, men går sedan över till ett modernare sound som skulle passat perfekt på "Tillbaka Till Samtiden" eller "Röd".
Passagerare: Jocke Berg i känslosam duett med Rebecka Törnquist blir på klassiskt Kent-manér en storslagen albumavslutare komplett med högtravande stråkar.
På det hela taget måste "En Plats i Solen" betraktas som en av bandets mest lättillängliga skivor hittills. Det kommer säkert irritera en hel del fans som fastnat i bandets 90- och tidiga 00-tal, men det är också ett album som kanske kan stilla de irriterade röster som klagat på de senaste två plattornas elektroniska experimenterande.
