EMA vill gå bärsärkagång

Med solodebuten "Past Life Martyred" har EMA utan tvekan fångat många amerikanska kritikers uppmärksamhet. Sprungen ur folk/noise-banden Amps for Christ och Gowns, står nu EMA på egna ben och beskrivs som en 2000-talets Patti Smith blandat med tidiga Cat Power. Förutom att turnera världen runt släpper EMA, tillsammans med Male Bonding, den 6 januari en splitsingel innehållandes Nirvana-covers. Nirvana i all ära, vi är mest nyfikna på hennes vikinga-rötter.

Öppningsspåret "Grey Ships" sägs vara en referens till dina vikingaförfäder och nordiska rötter. Vad har du för relation till Skandinavien? Känner du dig hemma här?

– Jag har faktiskt aldrig varit där, så jag kan bara hoppas att jag känner mig hemma. Mina mor- och farföräldrar kom från Skandinavien, och de bevarar verkligen sina rötter. De tog med sig sin kultur till USA, men jag erkänner att jag behöver lära mig mer om den. Jag vet inte ens varför det har tagit mig sådan tid att ta mig hit … Hursomhelst, det ska bli spännande att besöka Skandinavien.

Du har tidigare sagt att du kan känna kaos när du arbetar med dina låtar, likt kaoset kring regissören Werner Herzogs filmer. Känner du samma slags kaos innan du går på scen? 

– Det varierar från spelning till spelning. Oftast beror det på vilket humör jag är på, känner jag mig lugn blir det mer lugna set. Ibland har jag bara lust att vara helt galen och bete mig som en hardcore-kille på scen.  

Finns det någon specifik artist som inspirerar dina liveframträdanden?

– Jag vet inte riktigt, den senaste tiden har jag bara haft lust att gå bärsärkagång. Men jag inspireras av performancekonstnärer som Chris Burden. Han är helt galen! Han gjorde bland annat en installation på 70-talet där han lät någon skjuta honom i armen, och vid ett annat tillfälle föll han från ett tak. Jag vet inte, antagligen börjar jag bara bli knäpp efter den här långa tiden ute på vägarna. 

Vad kan vi förvänta oss av din konsert i morgon?

– Tja, jag kommer att backas upp av ett helt band. Jag har varit småförkyld de senaste dagarna, men förhoppningsvis är min röst okej igen. Och vem vet, jag kanske förvandlas till en galen viking på scen?  

Stockholmsspelningen är den näst sista spelningen på din Europaturné. Har turnén varit som du förväntat dig?

– Både ja och nej. Eller, jag hade egentligen inte förväntat mig så mycket, då det här är första gången jag gör den här typen av turné och jag visste att vi skulle till ställen jag aldrig besökt tidigare. Det är ju en slitsam livsstil, flacka omkring på vägarna med minimal sömn och så vidare. Samtidigt har det varit otroligt kul, och jag har fått uppleva mycket nytt. Jag känner mig mer ihopkopplad med världen på nåt vis, till exempel som nu när vi var i Grekland och fick uppleva kaoset där. Det var intressant att träffa de här människorna och se det som händer i världen med egna ögon. 

Vad händer nu efter att turnén avslutas? Blir det till att skriva på nytt material direkt?

– Jag vill väldigt gärna börja med nytt material, men först åker jag till Australien och kör en turné där, och sedan håller jag några konserter i USA. Efter det kan jag börja skriva nytt. Att skriva när man är på turné är inte min grej, eller jo, möjligtvis om jag hade haft längre pauser mellan konserterna. När jag hade mitt andra band (Gowns, red. anm.), kunde vi improvisera på scen och låta vad som helst växa fram, men den här gången vill jag hellre koncentrera mig på den nya skivan. 

Du har gjort en del covers, till exempel Nirvanas "Endless, Nameless" som kommer ut snart och Robert Johnsons "Kindhearted Woman" som var med på "Grey Ships"-singeln. Man kan lugnt konstatera att dina versioner har en helt annan ljudbild än originalen. Hur har du tagit dig an de här låtarna?

– När vi gjorde Nirvana-covern försökte jag tänka på den huvudsakliga idén bakom låten. Jag hade sett gamla klipp från 1988 där man ser ett gäng killar med ett flak öl som körde ett riktigt noisigt set någonstans i USA. Det var Nirvana i sin essens! Så vi gjorde ungefär samma sak: övade inte, drack för många öl, spelade in. Det viktigaste var att få fram essensen av låten. Och samma sak gällde för Johnson-covern. Den tekniska biten, att det skulle vara de här och de där ackorden eller att det tvunget skulle göras på gitarr, intresserade mig inte. Snarare lägger jag större vikt på vad låten symboliserar i musikhistorien och hoppas att det kommer fram i mina versioner.

EMA ser man på Debaser Slussen i morgon, 1 december.