Fram till och med nyårsafton publicerar vi våra skribenters personliga årsbästalistor.
Det går såklart inte att sammanfatta ett år. Inte på något vis egentligen – ändock försöker vi. Och jag också således. Det har varit ett år som alla andra och ett år som inget annat. Det har stormats politiskt. Det som skulle bli en rosa höst blev en bajsbrun. Jag hatar det här, jag hatar det här, jag hatar det här… Jag får tacka Solen för texten till Solguden. Aldrig förr har någon bakisskriksjungit jag hatar det här så många gånger under en höst vid Kvilletorget i Göteborg som nu. Men orden har stämt väl in på så mycket… men vi ska försöka lämna det här året i dur. Så fortsätt läs om du vill ta del av mitt musikaliska 2014. Det blir lite av varje tänker jag – och givetvis årets 20 bästa album.
Årets skivbolag:
PC Music. Det finns egentligen ingen tvekan här. Inget bolag har under 2014 stöpt om, och tagit tillbaka, musiken så mycket som PC Music. Det spelar ingen roll vilka av akterna som tillhör bolaget för även de runtomkring förgyller. SOPHIE, A.G Cook, Hannah Diamond, QT med flera, de har alla betytt oerhört mycket. Pop ska vara experimentell, pop ska bubbla i ådrorna. Pop ska vara det som händer inom en under varje enskild sekund.
Året på Soundcloud:
Det kan nog sägas på en gång, mitt år är mycket mer Soundcloud än vad det är album. Mina resor till jobbet har fyllts av märkliga remixer, okända nykomlingar och rakt igenom fantastiska upptäckter. Därför var jag tvungen att göra en playlist åt er. VARNING: den spretar rejält, och den är väldigt lång.
Årets låt:
LOL. Skojar ni eller? Nån måtta får det vara. Ni fick nyss 97 panglåtar. Och ni kommer få fler tips. En låt är omöjligt att ge er.
Årets utländska fynd:
Låpsley. Holly Fletcher var inte mer än 17 år när jag hörde henne för första gången i början på året. Hennes låt Station är fortfarande en av årets bästa och hon kommer blomma ut rejält nästa år. I somras spelade hon på Glastonbury och i januari kommer första EP:n på bolag.
Årets svenska fynd:
Tami Tamaki. Jag vet inte ens om det går att ta in hur underbar hon är. Med skruvade produktioner och en helt underbar lyrik – som ofta är uppfriskande snuskig – går hon lätt in som årets mest intressanta svenska musikskapare.
Årets oj:
The War On Drugs – Lost In A Dream. Var inte alls beredd att jag skulle gilla den, men den var inte långt ifrån att ta sig in på topp 20.
Årets äntligen:
Alice Boman live. Har ni inte sett eller hört henne än, åtgärda genast. Jag hade väntat alldeles för länge innan jag fick nys om henne.
Årets häftigaste:
Silvana Imam i Slottskogen. Hon är en orkan.
Årets återutgivning:
Årets mest förbättrade låt:
När Me And My Army släppte Thank God For Sending Demons var det en såsig, trist historia. När Kleerup skalar av den och låter den avsluta hans väldigt fina EP As If We Never Won är den istället monumental. En låt som ger gåshud.
Årets mest förbätttrade låt 2:
Brooklyn Baby i Lana Del Reys albumtappning är sannerligen ingen hit, men omgjord av Monsieur Adi är den superb.
Årets comeback:
Dan Lissvik. Hans projekt Atelje går i samma linje som hans gamla grejer. Det doftar lite Studio, men känns 2014. Låt oss inte vänta så länge på nästa grej nu Dan.
Årets comeback 2:
Kendal Johansson. Efter hans cover Blue Moon för ett par år sedan har det varit tyst. Han har exempelvis varit med och producerat vännen CEO:s senaste platta men det är som låtskrivare jag vill se mer av honom. Därför var Courtesy Lafs högst välkommen.
Årets tips:
Ifall ni missat – 18+, Yuko Yuko, The Homesick, Hey Elbow.
Årets video:
Årets 20 bästa album:
11.Woman's Hour – Conversations
Och lite extramaterial, såklart.
Årets besvikelse 1:
Christopher Sander. Väntan på nytt material var lång. Tyvärr levde produkten inte alls upp till mina förväntningar. Jag har flera gånger gått tillbaka till skivan, tänkt att jag haft fel och att den visst är fantastisk. Men nej, den är tyvärr bara tråkig.
Årets besvikelse 2:
Sakarias. Jag var aldrig ett fan av Lorentz & Sakarias – men lillebror Bergers soloplatta var så överjävligt bra att hoppet tändes inför Sakarias solodebut. Att Titiyo hyllade honom till skyarna under en intervju jag gjorde med sångerskan gjorde mig inte mindre nyfiken… men tyvärr föll allt platt. Produktionen är många gånger riktigt bra, men texterna håller inte.
Årets märkligaste text:
Stress feat. Chris Mhihna & The Real Group – Veronica. Jag vet inte ens om jag måste utveckla den här punkten. Har ni hört den borde ni förstå – om ni inte gjort det så får ni allt klicka in er här.
Årets "Men va fan":
Solen, hur jävla svårt ska det vara att ta sig till Göteborg och spela?
Årets "Men va fan" 2:
Hur kunde Trust inte vara bokad till Sverige under 2014?