INTERVJU: Fredde Granberg röjer loss i årets julkalender Barna Hedenhös – GAFFA tog reda på vad han gärna hissar och dissar i musikväg.
Kommer du från en musikalisk familj?
– Nej, inte direkt. Jag hittade mitt eget intresse så småningom. Men det var en del Elvis hemma. Jag hade en knivfetisch som liten, så min farfar täljde små knivar till mig. Sen brukade jag dansa runt till Elvis i mitt rum, med alla mina knivar i en röd lackhandväska på axeln. En gång ramlade en av mina favoritknivar ur väskan, och jag råkade trampa på den så den gick sönder. Jag kan lyssna på Elvis än idag, trots detta.
Vad kom efter Elvis?
– Hårdrock blev snart den stora grejen. Den första egna skivan jag tjackade var Killers med Iron Maiden. Paul Di'Anno på sång. Sen bytte de sångare och blev ännu bättre … Jag lyssnade också på Judas Priest, AC/DC och Black Sabbath med DIO på sång. Sen när jag fick en hjärna så förstod jag att Sabbath med Ozzy var bättre.
Är det så att du spelar flöjt?
– Jag har tagit ett par flöjtlektioner. Det väl tio år sen ungefär. Jag har alltid tyckt att tvärflöjt är ett coolt instrument, Ian Anderson i Jethro Tull är ju häftig. Jag gav upp det ganska snart, det var inte så kul att spela Mors Lilla Olle. Men jag har kvar flöjten.
Du har varit med i punkband också.
– Ja, jag spelade trummor i ett band som hette Knäskål. Andreas Johnson var med också, vi gick i samma plugg i Huddinge. Men jag var bara med i två veckor, vi hade endast ett gig i Fullersta. Vi bytte instrument på scenen, och det lät nog ganska för jävligt.
När man ser gamla TV-serien Snutarna så verkar du ha något emot knätofsar och fiolmusik …
– Det är inte så att jag har något emot knätofsmusik. Men det är ju helt ofarlig musik, och alla som dansar är så jävla glada och tjoar och har sig. Så då tyckte jag det var kul att göra just dem till ett slags kriminellt MC-gäng.
Vilken musik får upp dig på dansgolvet?
– Jag är ingen danskille. Då ska jag vara gravt berusad. Det är roligare att vara DJ, jag tar gärna på mig den rollen. 80-talshårdrock som Jump dansar folk alltid till.
Hur lyssnar du på musik idag?
– Det blir mest CD-skivor. Jag gillar omslag och sådant, även om konvoluten är rätt små. Tycker om att lyssna på en skiva så som det är tänkt, i rätt låtordning. Spotify är också bra, men inte samma sak. Jag har väl ett par hundra skivor, uteslutande gammal rock. När jag hade lyssnat klart på 80-talsrock så gick jag tillbaka i tiden. Då blev det Led Zeppelin och The Doors. Perioden 1967-1975 är magisk. Det blir inte så mycket 80-talshårdrock idag, alla låtar håller inte. Judas Priest ska vara coola, men det blir ganska töntigt. Breaking The Laaaaw, liksom.
Finns det någon musik du inte tål?
– Jag har jävligt svårt för experimentell jazz. Cool jazz är ballt. Men stressjazz med fritt intro ger mig hjärtklappning. Dixie är inte så kul heller.
Vad är din största musikupplevelse?
– En konsert som var jävligt bra, jag blev förvånad, var Black Sabbath med Ozzy efter att de återförenats. Det var 2008 eller 2009. Bill Ward, med en lång grå hästsvans, bankade skiten ur trummorna.
Vilken musiker skulle du vilja träffa, död eller levande?
– Det hade varit kul att säga hej till Jim Morrison. Det är något mystifikt med honom. Texterna är så skruvade med demoner, indianer och mörker. Han var verkligen en poet.
Ronny och Ragges låtar är fortfarande älskade såhär tjugo år efteråt. Vad beror det på tror du?
– Det finns någon slags folklighet där, en charm. Det är ganska catchy melodier också, skrivna av Christer Sandelin och Tommy Ekman. Vi skrev texterna. De är ganska grova och i viss mån roliga. Det är väl inget jag sätter på själv direkt, men min nioåriga dotter har precis upptäckt låtarna. Hon tycker det är fnissigt och roligt. Hennes favoriter är Köra Fort Som Fan, Rara Söta Anna och Pökpåsen. Hon har lyckligtvis inte frågat vad det betyder än.