Emil Viksell analyserar FI:s massiva valplatta och ser tillbaka i historien.
I veckan släppte partiet Feministiskt Initiativ trippelalbumet F!, som samlar 65 låtar och hela 83 artister och grupper. Det verkar nästan som att Sveriges musikelit har samma förhållande till FI som svenska journalisterna har till Miljöpartiet – det är helt enkelt det parti man väljer. Musik och politik. Hand i hand har de antagligen alltid gått. Även om det för modernt popmusik-skolade varelser som undertecknad är i princip omöjligt att förstå skiftningarna med några slags politiska anspråk i den instrumentala klassiska musiken.
En personlig favorit i den svenska politiska musiken är annars Blå Tågets Den Ena Handen Vet Vad Den Andra Gör, och ingången var givetvis Ebba Gröns mer punkigt raka version Staten & Kapitalet. Det är svårt att tänka sig Blå Tågets utpräglat, närmast akademiska, språkbruk i en låttext idag:
"Daghemmens utbyggnadstakt regleras av konjunkturen.
Så tillmäts kvinnan sin plats i den ekonomiska strukturen.
En billig arbetskraftsreserv tillhands när fabrikerna visslar.
Tillbakapressad av dagens brist om lönsamhetens drivhjul plötsligt gnisslar."
Politik har också fortsatt vara en del av musiken. Om än inte alltid lika uttalat som i proggrörelsen, eller punken för den delen. Discon var, och som allra mest i sin linda, politiskt subversiv på ett annat sätt. Däremot har musiken i just Sverige sällan varit specifikt partipolitisk. Och då menar jag inte partipolitisk i själva sångtexten. Partipolitikens aura av byråkrati, mazarin och lankigt automatkaffe är knappast en särdeles spännande källa att ösa ur. Utan att artister uttalat stödjer ett visst parti. I USA går ju artister alltid ut under valkampanjerna och officiellt stödjer något av partierna. Demokraterna brukar samla en armada av nya och gamla hippa artister, medan republikanerna brukar få nöja sig med någon vettvilling såsom Kid Rock.
Detta verkar dock ha ändrats under de senaste åren. Fler och fler artister har gått ut och deklarerat var de står. Mange Schmidt, Willie Crafoord och Sofia Talvik gjorde till och med en låt till Moderaterna 2010, Flyter. Visserligen var den hästlängder bättre än MUF:s vallåt Sverige Jobbar! från samma år, men knappast något som engagerade någon annan än de närmast sörjande. Här döljer sig också en annan problematik: den politiska högerns svårigheter att attrahera "kompetent" kulturfolk – för att tala HR-språk. Sedan är det ju det här med passion. Bra politisk musik kräver ofta passionerad kamp mot och för något. Att mest så där lite till mans försöka alstra spänning ur tematik såsom entreprenörskap, "mer i plånboken" och panglossianism är dömt att resultera i blek musikalisk konst. Det är inte för inte något av den bästa musiken som skapats, skapades mot Margaret Thatcher, och för någonting annat.
Till viss del kan nog Feministiskt Initiativs framgångar inom musik-Sverige förstås med att de adresserar viktiga frågor. Också att partiet säger sig gå på tvärs med rådande uppdelning mellan höger och vänster, ett argument som även Miljöpartiet använder i sin retorik, torde göra artister välvilligt inställda. Man neutraliserar på sätt och vis beröringsskräcken, som kan tänkas finnas, vid att stämplas såsom "höger" eller "vänster". Även om det ska sägas att de med sitt struktur-synsätt har mer gemensamt med den senare nämnda politiska inriktningen. Samtidigt har Sverigedemokraternas framgångar bidragit till att politiken gjort ett slags återtåg. Även om orimligt mycket av tiden nu går åt till att debattera med skrivbordskrigare och foliehattar. Som att ett främlingsfientligt parti i riksdagen var det som krävdes för att väcka den politik som finns i oss alla. Skärpt tonläge. Och här är ju FI ett av de partier som kan sägas vara SD:s diametrala motsats.
Albumet F! samlar allt möjligt – för att uttrycka det milt. Minsta gemensamma nämnaren är att det är musik. Sådana här samlingsalbum med "various" artister brukar ju fokusera kring ett visst tema eller en genre. Här har man slängt in en andel av de artisterna och grupper som erbjöd sig. Det är klart att det resulterar i ett splittrat uttryck. Nya och gamla låtar blandas också hej vilt. Marit Bergmans Adios Amigos känns till exempel alldeles för ny för att betraktas som en klassiker och samtidigt alldeles för gammal för att låta friskt. Medan Ingentings Dina Händer Är Fulla Av Blommor fortfarande har kvar sin spänst.
Vad gäller det politiska, bortsett från kontexten i övrigt, är vissa låtar mer eller mindre uttalade. A Camps cover på David Bowies Boys Keep Swinging är påtagligt politisk i sin ironiska prägel. Även i The Knife och Planningtorock-samarbetet Let's Talk About Gender Baby, Let's Talk About You And Me är politiken påtaglig, det räcker att läsa låttiteln – det är också det enda som sjungs (om och om) i låten. Genialiteten i den där biten går aldrig ur tiden, med allt från referensen till Salt-n-Pepa i texten till Planningtorocks Daddy Cool-lån. Montsenys låt It's Time kanske i mest konkreta ordalag förklarar FI:s politik.
Sedan är det ju blandat, som sagt, jag menar The Bear Quartet och Sarah Dawn Finer på samma album – det finns en första gång för allt.
Visst ska inte kraften i musik underskattas. Men politiska förändringar är knappast en direkt följd av vad som händer i musiken. Det har snarare med större förändringar och idégenerering att göra. Där musiken visserligen kan spela en liten roll, men aldrig ensamt försätta berg. Trippelalbumet kommer antagligen inte påverka hur någon röstar, men kan ge partiet och dess anhängare en känsla av att något är i görningen – precis som de många lajks de lyckats samla på Facebook – att något är på gång, ett slags vind. En vind som kanske starkare sjunger feminismen än det parti Gudrun Schyman lämnade. En vind som, om inte annat, är tonsatt av fantastisk musik.
