Årets bästa enligt Andreas Fällman

Fram till och med nyårsafton publicerar vi våra skribenters personliga årsbästalistor.

Av Andreas Fällman

29.12.2014 / 12:00 / Lästid: 2 min

1. White Lung – Deep Fantasy

Ösig och jäkligt snygg punkrock från Vancouver som är ruskigt hård utan att för den delen göra avkall på fantastiska melodier. Årets bästa 22 minuter att spela på oändlig repeat i lurarna.

2. Gidge – Autumn Bells

Att årets definitiva debutsläpp i formen av kompetent electronica i samma kaliber som Burial och Moderat skulle komma från Umeå är inte bara en överraskning, utan en riktigt välljudande överraskning.

3. FKA Twigs – LP1

Tahliah Barnett bevisar med all tänkbar tydlighet hur löjligt begåvade britterna är att skapa tung modern R&B, med mer känsla än sina sedan långt förbisprungna diton i USA.

4. Keaton Henson – Romantic Works

De som tidigare hört Hensons verk vet hur känslodrypande det kan låta. Frågan är inte om han nu överträffat sig själv med dessa instrumentella och absolut hjärtskärande stycken av ren perfektionism?

5. A Winged Victory For The Sullen – Atomos

Den självbetitlade debuten var en följsam historia man aldrig tycktes kunna äta sig mätt på. Atomos, komponerad för en dansföreställning med samma namn, erbjuder mer tuggmotstånd vilket även håller ens intresse vid liv hela vägen.

6. Kiasmos – Kiasmos

Ólafur Arnalds har aldrig greppat taget om mig som sina landskamrater Jóhann Jóhannsson och Hildur Guðnadóttir. Men när han slår sina påsar samman med Janus Rasmussen och skapar fantastiska beats, då får jag helt enkelt kapitulera.

7. Ben Frost – A U R O R A

Visst faller kanske inte australiensarens taktfasta noise alla i smaken; men Aurora är mer än oljud. Filmiska undertoner skvallrar tydligt om Frosts förmåga att skapa storslagna och emotionellt tunga ljudbilder.

8. Flying Lotus – You're Dead!

Jag m[ste bara få säga en sak: Frank Zappa. Visst har You're Dead! klara inslag av klassisk jazz och annat trevligt. Men den som inte hör Zappa hos Flying Lotus har aldrig hört Zappa. Vilket är ett jäkla slöseri med god musiksmak.

9. Godflesh – A World Lit Only By Fire

Jesu har varit tråkig lyssning sedan sex år tillbaka. Greymachine var bara förvirrande. Final kräver nerver av stål. JK Flesh är en retsticka. Godflesh är då en Justin K Broadrick där han bevisligen hör hemma.

10. Pharmakon – Bestial Burden

Ett år och en cysta senare återvänder Margaret Chardiet med Bestial Burden, en skiva som cementerar Chardiets självklara position inom noisegenren och som på ett synnerligen smärtsamt vis beskriver kroppens totala förfall.