Fram till och med nyårsafton publicerar vi våra skribenters personliga årsbästalistor.
1. Conan - Blood Eagle
CAVEMAN BATTLE DOOM!
"När jordens kontinentalplattor kolliderar med varandra, när bergskedjor hastigt eroderar och marken öppnas upp i avgrundsdjupa svarta hål, då spelar världens tyngsta band, Conan. Britterna är en arkaisk naturkraft som skapar massförstörelse…"
Så skrev jag tidigare i år och jag vidhåller fortfarande att Conan är det absolut sävligaste, tyngsta och mest primitiva jag hört i år. Antalet scrobblingar av skivan på last.fm vittnar också om att det är den skiva jag spisat mest. Total Conquest var det första min förstfödde hörde när hen kom till världen!
Bästa spår: Total Conquest
2. Pallbearer - Foundations Of Burden
Pallbearer är för doomen 2014 vad Black Sabbath var för genren 1970. Om engelsmännen bildade en hel musikstil som mer eller mindre influerat de flesta av världens hårdare akter, har gänget från Little Rock i Arkansas moderniserat genren. Men inte utan att sätta sin egen prägel på den. Redan debuten Sorrow & Extinction skakade om musikvärlden i grunden men det är inte förrän efterföljaren Foundations Of Burden som bandet karvat fram sin distinkta ljudbild av katedralmassiva heavy metal-riff och melodiskt vemod. Det är oftast en klyscha men i Pallbearers fall finns det inget annat sätt än att beskriva musiken som episk. Kom ihåg att reglerna för doom skrev om 2014!
Bästa spår: Worlds Apart
3. Yob - Clearing The Path To Ascend
Yob raserar sig själva för att kunna låta nytt liv gro. Clearing The Path To Ascend är ett spirituellt ställningstagande mot människans allt igenom destruktiva natur. Där första hälften av skivan handlar om tung doom och sludge som aldrig hamnar under 15-minuterssträcket och är en musikalisk motsvarighet till att ömsa skinn, är den andra halvan desto mer Pink Floyd-drömsk och progressiv i sin ljudbild. Att lyssna på skivan kräver sin tid och tålamod men belöningen är desto rikare. Själsligt upplyftande!
Bästa spår: Marrow
4. Electric Wizard - Time To Die
En jämförelse; föregångaren Black Mass var den ädlaste svamp bland alla psykadeliska droger medan årets fulaste alster är en nedspydd knarkarkvart full av använda nålar någonstans i en valfri industriförort i England. Time To Die är en tematisk hyllning till döden och den kultur som aldrig skulle pryda dagens bajsnödiga kultursidor. Åttonde albumet alstrar så mycket negativitet och mellanfingrar och visar att Electric Wizard aldrig kommer att rätta sig in i ledet. Helt plötsligt känns det mindre ångestfullt och ensamt att vi alla kommer dö.
Bästa spår: Destroy Those Who Love God
5. Behemoth - The Satanist
Adam "Nergal" Darski har med The Satanist uppnått sin kreativa peak. Enligt artisten vet han inte om det blir någon mer musik från den polska dödsplutonen. Albumet är resultatet av en lång kamp mot både det polska rättsväsendet (sångaren åtalades för kätteri för att ha rivit sönder en bibel) samt vunnit en lång och utdragen kamp mot leukemi. Vad som får The Satanist att stå ut bland liknande album både inom genren och Behemoths egna katalog är den imperfekta produktionen. Småfel här och var gör det tionde albumet ännu mänskligare och paradoxalt nog, ännu bättre. The Satanist är en ärlig spegling av en sann artist och en mer transparent skiva går inte att hitta. Nergal får sadla om till barberare bäst han vill. Jag är nöjd med mina landsmäns karriärer i Behemoth.
Bästa spår: In The Absence Ov Light
6. Misery Index - The Killing Gods
Den anarkopolitiska attityden har ännu inte lämnat Jason Netherton och hans manskap men för första gången har Misery Index tagit sig ordentligt med tid med produktionen. Femte albumet är en tematiskt och dynamiskt riffest av samhällskritisk och frenetisk döds som sticker och svänger vart om vartannat. Vad bandet må ha tappat i en punkigt skitig ljudbild, kompenserad de upp med kreativ och fokuserad rikedom.
Bästa spår: Gallows Humor
7. Mastodon - Once More 'Round The Sun
Få band lyckas utvecklas så explosionsartat och fortfarande bibehålla sitt sanna sound som Atlantas flummigaste kvartett. Mastodon har på Once More 'Round The Sun gjort sin musik än mer tillgänglig och sjätte albumet är ett bevis på att kommersiell musik inte per automatik innebär att den är dålig eller att artisten säljer sig. Detta är ytterligare ett logiskt steg i bandets personliga utveckling från föregångaren The Hunter. Trots att Liemannen hängt i närheten av musikerna under en period är plattan otroligt upplyftande och visar hur fyra personer stärkts av av motgångarna och att kärleken till musiken övervinner det mesta. Det må låta klyschigt men musiken säger något helt annat. The Motherload är årets pepplåt och den twerkande videon - den enda du behöver se i år!
Bästa spår: The Motherload
8. Eyehategod - S/t
Bandet som skapar i den största av misärer. Under de 14 år som gått sedan förra skivan Confederacy Of Ruined Lifes har Eyehategods medlemmar fått sina liv slagna i spillror och råkat ut för den ena tragedin efter den andra. Har det inte varit drogmissbruk eller orkanen Katrinas ödeläggelse var det istället Joey LaCazes plötsliga bortgång i lungsvikt förra året. Lyckligtvis hann trummisen spela in sina partier på detta självbetitlade verk och hans ande finns fortfarande med. 22 år har passerat sedan starten men New Orleans viktigaste sludgeband låter lika tighta och arga som alltid och visar att motgångar aldrig kommer stoppa dem, bara göra dem ännu mer kreativa. Alla New Orleans heroinjunkies bjuder upp till dans!
Bästa spår: Parish Motel Sickness
9. Bloodbath - Grand Morbid Funeral
Årets i särklass smutsigaste och råaste skiva. "Supergruppen" från Stockholm (med medlemmar från Katatonia, Opeth och Edge Of Sanity) har harvat på i 15 år och låtit positionen bakom micken vara en vandringspokal bland några av Sveriges främsta growlare. Nu kom tidpunkten att ta in en utomsocknes och även om en del höjde på ögonbrynen när bandet offentliggjorde att Nick Holmes (från desto mer gothiga Paradise Lost) skulle spy ut dödslyrik, räcker det med att höra en endaste rutten ton från frontmannens strupe för att förstå att han gör musiken mer rättvisa. Oavsett vilken sångare du föredrar, går det inte att frångå att Bloodbath lyckats göra en skiva som är köttigare än något bandet gjort tidigare.
Bästa spår: Unite In Pain
10. At The Gates - At War With Reality
19 år har gått sedan stilbildande milstolpen Slaughter Of The Soul. En skiva som kom att bli en mall för en hel genre och som än idag används som standardformulär 1A för betydligt sämre kopior. 19 år tog det även för göteborgarna att lägga allt gammalt groll åt sidan och trots upprepande rykten och dementeringar; släppa nytt material. Vad som aldrig skulle bli en skiva började först som ett återföreningsgig som aldrig skulle bli en världsturné som aldrig skulle bli ytterligare en världsturné. Lyckligtvis levererar At The Gates en fenomenal platta som rättfärdigar den långa tystnaden, alla återföreningsturnéer och 'nej' bandet slängt ur sig; detta utan att försöka upprepa en succé och istället ta sin tematiska melodöds in i samtiden.
Bästa spår: The Book Of Sand (The Abomination)
11. Monolord - Empress Rising
Monolord är bandet som stämmer ner instrumenten och låter hemmasnickrade effektpedaler och fuzz tala för sig. Empress Rising är debuten från svenskarna och bör lyssnas på högsta volym och med bra teknisk utrustning. Allt annat vore kriminellt. Med sitt förstlingsverk visar även göteborgarna att västkuststaden kan annat än att producera melodisk dödsmetal. Bland tunga psykadeliska riff och rökigt sväng döljer sig en trio som alla fans av stoner och doom bör hålla under uppsikt framöver. Sveriges svar på Sleep? Inte en helt oäven jämförelse.
Bästa spår: Empress Rising
12. Dead Congregation - Promulgations Of The Fall
Grekerna har inte haft bråttom att leva upp till förväntningarna på 2008 års starka debut. Tvärtom har de bidat sin tid för att säkerställa att Graves Of The Archangels blivit sönderspelad hos fansen. För att parafrasera på en klyscha; efterföljaren tar Dead Congregation till ny nivå. Det är ypperligt brutaldöds som balanserar hårfint på gränsen för att vara teknisk masturbation men ändå levererera en smutsig souvlaki-nedstänkt känga i ansiktet på lyssnaren.
Bästa spår: Quintessence Maligned
13. Vampire - S/t
Anonymiteten är inget självändamål hos Göteborgs tandbeprydda vålnader utan ett verktyg för att hålla musikernas personligheter utanför strålkastarljuset och enbart fokusera på musiken samtidigt som man vill bibehålla mystiken. Demokasetten som släpptes 2012 sålde slut direkt och hajpen var ett faktum. Istället för att låta som den rådande old school-trenden tar Vampire sin musik ytterligare några steg tillbaka och till tiden för Deaths Scream Bloody Gore och Bathorys Under The Sign Of The Black Mark; två plattor som definierade death -och black metal.
Bästa spår: At Midnight I'll Possess Your Corpse
14. Opeth - Pale Communion
2011 var året då Opeths fans delades i två läger. Bandet hade lämnat sin dödsmetal bakom sig och istället gett sig ut på en musikalisk spelplan som länge varit ett stort intresse hos frontmannen och sångaren Mikael Åkerfeldt; den progressiva rocken. Då lyckades inte Opeth övertyga alla men med Pale Communion har bandet tagit sitt nyfunna intresse och gjort det både mer intressant och intrikat. Opeth lyckas låta minst lika ondskefulla som i sin tidigare diskografi men nu helt utan growl. Opeth karvar ut sin nisch ännu en gång.
Bästa spår: Eternal Rains Will Come
15. Mortals - Cursed To See The Future
Lika onödigt som att det behöver påtalas att det är tre kvinnor från Brooklyn som gömmer sig bakom namnet Mortals, lika viktigt är det att poängtera att den mansdominerade genren behöver band som detta för att bli av med sina machostereotyper. Mortals må ha sökt efter sin identitet på tidigare plattor men har med Cursed To See The Future mer eller mindre hittat sin plats på den musikaliska kartan. Det är lika stora delar thrash som sludge som hardcore som black metal; allt i en typisk amerikanskt modern tappning.
Bästa spår: Epochryphal Gloom
16. Autopsy - Tourniquets, Hacksaws And Graves
Autopsy fortsätter att släppa plattor sedan återföreningen 2009 med sådan otrolig hög och konsekvent verksgrad att man undrar om idéerna aldrig tar slut. De tre senaste släppen skulle alla kunna vara ett enda trippel-album och Tourniquets, Hacksaws And Graves är ingenting nytt jämfört med Macabre Eternal och The Headless Ritual utan bara en förlängning av den dödsformel bandet förfinat under 00-talet.
Bästa spår: Burial
17. Vanhelgd - Relics Of Sulphur Salvation
Mjölby är kanske inte det första man tänker på när det vankas döds och Vanhelgd har inte heller existerat särskilt länge men bandet harvar på som om de bildades 1991 i Stockholm. Det är inte heller något nyskapande över Relics Of Sulphur Salvation men musiken doftar maskätna och förmultnade lik och har varit svår att skaka bort under 2014. Enkel och effektiv treackordsdöds!
Bästa spår: Where All Flesh Is Soil
18. 1349 - Massive Cauldron Of Chaos
Norrmännens black metal har aldrig gått utanför gängse ramar och länge varit alltför slätstruken för att väcka någon större uppmärksamhet. Men det konservativa tänket har för första gången fått stå tillbaka för lite mer experimentlusta och idérikedom. Med Massive Cauldron Of Chaos följer 1349 sina kollegor i Satyricon och Darkthrone och ger black n' roll-svänget mer utrymme. För första gången känns bandet intressanta.
Bästa spår: Mengele's
19. Agalloch - The Serpent & The Sphere
Agallochs USBM har förfinats ytterligare och femte studioalbumet är måhända lite för polerad för bandets bästa (förra albumet innehöll ett rådjurskranium som instrument) men Agalloch fortsätter ta sig an de stora frågorna. På The Serpent & The Sphere blickar musikerna denna gång utåt och det existentiella temat på albumet präglas lika mycket av neo-folkliga influenser som post-metal, progressiv rock och skandinavisk black metal-atmosfär.
Bästa spår: The Astral Dialogue
20. Wolves In The Throne Room - Celestite
Efter Celestial Lineage - epilogen i bandets naturromantiska trilogi - tog bröderna Weaver en paus. När de nu återvänder till den amerikanska black metal-scenen gör de det med ett album helt strippad på traditionella instrument. Det är minimalistiskt så det förslår med gamla analoga syntar som skapar en drömskt och introvert ljudbild. Celestite är en omarbetad version av sin föregångare där de nya tonerna endast är ekon av sina forna jag. Men black metal-atmosfären sitter kvar trots den avskalade ljudbilden.
Bästa spår: Initiation At Neudeg Alm