Sol, sol och Future Islands

Lördagen bjuder precis lika mycket sol som fredagen i Åbo. Festivalarrangörerna gnuggar händerna och det som kunde varit gyttja är istället dammigt puder. Publiken tar sig ju till festivalområdet till fots och via cykel, en bro leder ut till ön Ruissalo. VIP-personer och media åker båtar som rymmer allt från 20 till 150 personer. De går i skytteltrafik från stan, puttrar fram längs Aura å. Finlandsfärjorna i sin tur passerar precis utanför scenen Ranta (Stranden). Min finske vän berättar att Anthony Kiedis blev skräckslagen när han stod på scenen något år, han trodde mer eller mindre att han skulle få båten i knät. Det är väldigt många människor som ingår i den här kategorin "very important persons". Och det är givetvis ingen skillnad på beteendet i vippen och det som pågår på resten av festivalområdet. Detta är inget försök att bekräfta nationella stereotyper, men, det spys, svärs och sviras. Den väl tilltagna och geggiga buffématen ligger ömsom på tallrikar, ömsom på golvet. När det är dags för hemfärd är de flesta apfulla och beslutsamma, kön till båten växer på bredden snarare än på längden. Den finske vännen berättar att det tidigare var fri tillgång till alkohol på vippen. Men att det är ändrat nu, för att det tydligen ballade ur.

Veronica Maggio lirar i Teltta (tältet). Lokalen är fylld till bredden och ljudet uruselt. Musiken tynar bort ju längre bakåt den rör sig i byggnaden, och som en sista ansats studsar den mot den bakre väggen med ett visst eko. Det är samtidigt lönlöst att försöka ta sig framåt då publiken står som packade sillar. Maggio är en populär artist i Finland. När hon körde Ruisrock sist spelade hon på strandscenen – det hade nog varit lämpligare den här gången också. Tältet tar i runda slängar 8000 personer, de flesta sluter upp i allsång till Maggios "catchy tunes". Maggio kommer på en del låtar med en ganska tung känsla av tygpåse och horisontalrandiga tröjor. En sådan där studsig, hellströmsk känsla som börjar bli tröttsam. I övrigt är hon mönstergill, och hennes största styrka har alltid varit textförfattandet. En chosefri lyrik med enkla ord som i kraft av sin sammansättning blir poesi.

Jag försöker suga i mig så mycket av finskt som det bara går. Lördagen bjuder också en hel del inhemska artister, men många utgör bokningar som är tänkta att attrahera ett äldre klientel. De är inte särskilt spännande. Jag fastnar dock vid Pepe & Saimaa. Pepe Willberg är en artist som var populär under 60- och 70-talet med för den tiden passade mainstrempop. Nu är han åter, med 90 personer på scen. Det är stråkar, blås, gitarrister, bas, kör och två trumset. Jag hajar ju givetvis nada av vad han sjunger, men får förklarat för mig att det rör sig om enkla vardagstexter. Vardagstexter som kläs i en makalöst bombastisk ljudskrud. Symfonirock blandas med psykedelia, 60-talspop och 70-talsrock. De igenkännbara partierna glider ständigt och snyggt undan precis innan jag hinner fastställa exakt var de är stulna ifrån. Mannen bakom låtarna från senaste skivsläppet heter Matti Mikkola, han lirar gura på scen, ser ut som Mark Knopfler – den röda bandanan gör väl sitt – och sportar rejält med tatueringar. Pepe själv ser ut som en sådan där äldre herre som gillar trav och dansband. Det rockar på ganska bra. Och vem tackar nej till springsteenskt glockenspiel.

Även om det hävdas att svenskar sjunger när de pratar så gäller generellt att det är franskan som är det mest vackert flytande språket. Därför går det ju utmärkt att lyssna på MC Solaar utan att första vad som sägs. Finskan fungerar inte så, för att inte tala om tyskan. Detta är ju givetvis inget förhållande som är skrivet i sten, och något som är högst beroende av makt, fördomar och föreställningar om "nationalsjälen". Tur då ändå att Ruisrock också mönstrar instrumentalt, med finska Timo Lassy Band. Det är jazz med saxofonisten Timo Lassy som härförare. Festivalmiljön är långt ifrån ideal för genren, med det är betydligt mer folk framför Miniranta-scenen än när både Death Hawks och Tuomo lirade under gårdagen, och de blir underhållna. Det serveras traditionell jazz av det intrikata samt ösigare slaget, sådan där när solisterna visar sin "virtuositet". Det låter väldigt bra. Och Sibelius-Akademin, där Lassy studerat, fortsätter att säkra återväxten i genren.

Därefter är det Studio Killers i tältet. Omåttligt hajpade på den här festivalen. De jobbar med animerade figurer, som Gorillaz, och musiken är poppig EDM. Sångaren låter som densamme i nedlagda finska popgruppen The Crash. Huruvida det verkligen är han är väl inte klarlagt, det är lite sånt där PR-fjantigt hemlighetsmakeri i görningen. Låtarna är småkul, och betydelselösa. Livespelningen sker med de tecknade figurerna på videoskärm och DJ:s vars identiteter förblir okända, berättar min finske vän för mig, då jag istället spenderar tiden med Future Islands på Louna-scenen. Det har varit mycket angående dem. Det där David Letterman-framträdandet orsakade en del uppståndelse. Sedan kom skivan och belackarna kände sig nödd och tvungna att påpeka att det inte var något speciellt med bandets musik. Det var till och med några som antydde att Samuel T. Herring inte var en intressant frontman. Albumet kom också med en hel del goda recensioner, och det är givetvis dessa ni ska fokusera på – om ni nu överhuvudtaget bryr er om vad kritiker säger. Människor som ständigt söker musik som flyttar gränser, revolutionerar, och bla, bla, söker sig förslagsvis någon annanstans. Detta är (nu mera) klassisk popmusik där melodiska synthslingor och slappbas ligger som en fin grund för Herrings röstakrobatik. Även om några lättare mysrysningar drog in när Pepe & Saimaa spelade, är detta första gången på festivalen jag ryser av välbehag hela vägen upp i hårbotten. Herring kör loss med sitt måttlösa och aviga rörelseschema, som också blandas med arketypiska staty-poser. Han spräcker jeansen och sliter nästan sönder t-shirten. Uppvisar hela registret i rösten och även de där fantastiska growl-partierna han ibland släpper lös. Slutet inkluderar Long Flight och Vireo's Eye från 2010-års In Evening Air, låtar som påminner om att Future Islands var ett grymt band redan innan Letterman-uppträdandet. Bara denna spelning är värd (den facila) biljettkostnaden.

För full festivalkoll spana in vår FESTIVALGUIDE som uppdateras kontinuerligt.

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT