GAFFA är på plats på Finlands största, och en av världens äldsta, musikfestival – läs om fredagens händelser.
Festivalverksamhet är precis som potatisodling, väldigt beroende av vädret. Fredagen bjuder på strålande sol och dryga 20 grader. På kvällen kommer också informationen om att festivalen slagit rekord, 35 000 besökare. Och mycket är nog tack vare just vädret. Festivalen påminner annars om Hultsfred – på gott och ont. Med ett väldigt brett anslag i repertoaren – på gott och ont.
För många av besökarna är ju en sådan här happening snarare en ursäkt för att få kröka, än ett tillfälle där man med högtidligt allvar kan betrakta konstformen liveuppträdanden. Fulla ungdomar i väldigt lite kläder och bara överkroppar driver runt i horder. Särskilt de män som spenderat vinterdvalan på gymmet tycks väldigt villiga att visa sina pecs. Spexiga solbrillor är också populärt, i det här fallet specifikt Wayfarer-kopior i grälla färger. Vi är ju i Finland, och det är en del hårdrock på spelprogrammet, så t-shirtar med diverse metalband finns givetvis också representerade. Och kalla mig konservativ, men hundra gånger hellre en tatuering med Döden på typ en stridshäst än de där livsmottona på latin. Och hellre Children Of Bodoms populistiska dödsmetall än Sonata Arcticas power metal-fjanterier – båda spelar på fredagen.
Festivalområdet är beläget på en ö en bit från Åbo. Besökarna tar sig till platsen över en bro, till fots eller med cykel. Ön Ruissalos naturliga sammansättning under jord gör att marken gungar och studsar när Example lirar sin Mike Skinner-influerade house-grime-elektro-dans-dunk. Han går upp på Nitty-scenen efter att den finländske rapparen Cheek hållit hov. Han var tydligen rätt stor innan deltagandet i den finska versionen av Så mycket bättre. Min finske branschkollega berättar att han körde en Bentley redan innan programmet – en tydlig signal att det går bra nu, eller att det gick bra redan då. Men med närvaron i TV har han exploderat, som så också artisterna som deltagit i den svenska upplagan. Det här är verkligen terra incognita för mig, och det är en besynnerlig upplevelse att se så mycket människor sjunga med i musik som så mycket liknar annat jag hört, men ändå är så främmande. Särskilt bra låter det tyvärr inte, och språkförbistringen blir ytterligt påtaglig i en så textdriven konstform som hiphop.
Språkförbistringen kanske också är en faktor som gör att det är få svenskar på plats, bland festivalbesökarna alltså. Också vår översittiga storebrorsattityd till våra skandinaviska grannländer bidrar nog. Framförallt Finland och finnarna har ju fått utstå detta svenska sätt. Vi tittar hellre västerut i popkulturen och åker vi på festival annorstädes blir det hellre söderut. Roskilde var min första festival, 16 år och övertänd, inte var en finsk anrik festival på tapeten. I artistledet finns dock svenskar representerade. På fredagen lirar Mando Diao. Där är ju givetvis inte undertecknad, jag har något högstämt deklarerat att det är finska band och artister som gäller på denna festival. Och det känns inte heller särskilt hett att betrakta Gustaf Noréns återuppväckning av ett mode som inte riktigt nått det cykliska – som det alltid pratas om när det gäller "fashion" – läget för återintroduktion. Jag prioriterar istället den finske soulkungen Tuomo och de finska psykedeliarockarna Death Hawks. Båda lirar på scenen Miniranta, det vill säga Mini-stranden. En väldigt liten scen med alldeles för mycket fullisar som cirkulerar. När Tuomo lirar har visserligen de flesta av de där fullisarna fallit av, vilket gör upplevelsen betydligt bättre. Fint utförd brukssoul kan vi kalla det. Han har dessutom den välrenommerade human beatboxen Felix Zenger med sig. Death Hawks kör 70-talet fullt ut. De påminner till utseendet om det fiktiva bandet Stillwater i filmen Almoust Famous. Det är 70-talsmättad rock med allt från blues och metal till kraut. Sångaren Teemu Markkula skakar sitt röda "fro" och skägg. Försöker alstra det där drömska psykedeliatillståndet som deras musik gör så fint på skiva. Tyvärr är det för rörigt runtomkring när de spelar, synd, för de är ett spännande band.
Sedan är det dags för The Offspring, som kör hela Smash-plattan och därutöver avslutar med Pretty Fly (For A White Guy). Mathias Skeppstedt slog huvudet på spiken med sin GAFFA-recension från Bråvalla. Det är bedrövligt entonigt. Och personligen tycker jag inte nostalgi är nog för att det ska ge en fin upplevelse. Mest fascinerande är att gitarristen Noodles har en frilla som påminner om Eva-Lis Siréns (förbundsordförande för Lärarförbundet).
Problemet med Ruisrock 2014 är att det inte är mycket som riktigt får det att kittla, forutom då Tame Impala, Future Islands – med Samuel T. Herrings kroppsligt övertända scenframträdanden – och möjligen något mer. Bredd kommer på bekostnad av djup. Ett problem som festivaler med ett sådant här anslag generellt har. Prissättningen i branschen har också gjort att det är svårt för enskilda aktörer att ta in de allra största artisterna. Minns bara Peace & Love och Rihanna-debaclet. Istället är det stora aktörer som kan erbjuda fler spelningar och festivalspelningar som en turné, som suger åt sig jättarna. Det är visserligen inget (större) fel på David Guetta, Lily Allen och Wiz Khalifa, men som stora artister betraktat är de om inte småvilt, i alla fall inte de allra största björnarna. Guetta avslutar också fredagen, med rejält dunk och inskjutna partier ur andra kända house- och technohits. Jag uppskattar framförallt inpasset Av Alice Deejay-klassikern Better Off Alone. Fortfarande något av det bästa man kan höra i och för ett euforiskt tillstånd. Guetta är annars som vanligt, bra på att generera kortvarig kick – precis som de fyrverkerier han avslutar med.
För full festivalkoll spana in vår FESTIVALGUIDE som uppdateras kontinuerligt.