VECKANS VINYL: Varför döptes Violent Femmes fjärde platta till 3? Här är historien om lögner, svek och stalkerbeteende.
Gordon Gano vill att du ska tro det värsta om honom. Det är inte bara rösten som ger dig rysningar, det är de ämnen rösten tar upp. Med bandets fjärde giv, 3, från 1988 fortsatte han att bygga upp sin karaktär. I Just Like My Father sjunger han om det sociala arvet: "I'm just like my father / but I am much worse / he hurt his mother / I hurt mine worse". I Fat sjunger han "I hope you got fat / 'cause if you got really fat / you just might want to see me come back". I Fool In The Full Moon sjunger han om att stalka kvinnor: "I've been following women / all afternoon / don't turn around / too soon". Och så vidare.
Han råkar ut för lögner och svek, vänner som inte ringer honom och man får lätt intrycket av att han enbart har sig själv att skylla. Gordon Gano är den du inte vill umgås med. Mannen som förföljer dig, fortsätter att kontakta dig, för att han inte förstår bättre. Det är ett svin som framställs, och det är därför man älskar Violent Femmes.
I Gordon Ganos musikaliska persona finns antitesen av den sköna och straighta snubben och det hela är helt avväpnande till tonerna av akustisk post/folk-punk.
Många spaltmeter har skrivits om Milwaukee-bandets självbetitlade debut från 1983. Helt rimligt med tanke på att det idag anses vara ett av musikhistoriens viktigaste debutalbum. Om det inte har handlat om den skivan så har det förmodligen pratats om Violent Femmes revansch från 2000, Freak Magnet. Nyss nämnda två album är trions mest utstående verk, men här ska vi ta upp gruppens kanske mest bortglömda pärla: 3. Skivan som hamnade i radioskugga efter två lite ofokuserade, spretiga verk.
3 heter Violent Femmes fjärde album. I titeln har vi också svaret på hur det låter. Det handlar inte om någon dålig ironi eller om att skapa förvirring: "Hey, en kul grej: vi kallar vårt fjärde album 3! Skitkul juh!" Nej, siffran syftar på att gå tillbaka till basic. Tre personer, tre instrument: trummor, gitarr, bas. Inga onödiga pålägg. Akustiskt så långt det går. Därför skulle de som en gång hittade till trion via debuten återigen känna sig hemma. Till viss del. Gordon Gano må vara lika befriande äcklig som när det först begav sig; en outsider, en Bret Easton Ellis-figur som inte ens bryr sig om att sköta det snyggt, men om han tre skivor tidigare var ung och kåt har han på 3 förstått vad ungdomen lämnar efter sig. Det handlar om ångest, om att åldras och att inse sina begränsningar. Om att "our dating days are over and done".
Så inte nog med att vi har något så unikt som ett akustiskt folk-postpunk-band, frontaren har gått och blivit tråkig – men är fortfarande lik förbannat en föraktad sjuk sate.
Missförstå mig rätt, vi bör skilja på Gordon Gano musikern och Gordon Gano privatpersonen. Det är svårt att tro något annat än att han spelar en roll. Kanske för att få ut demonerna. Förmodligen så, men likväl spelas en roll och det väl. Musiktidningen Rolling Stone har sagt att Ganos röst "can clear a room faster than a methane explosion". Frijazz-ikonen Ornette Coleman var en gång i tiden fascinerad av Violent Femmes och menade att "The music's great" ... men ... "the words get in the way."
Och därför älskar jag Gordon Gano. För att han inte fastnar i något mörkt dunkel eller gör sig svår. För att han i denna genre vågar släppa garden och visa sig fasansfull men ändå aldrig beträder Onkel Kånkel-land. För den som ännu inte upptäckt Violent Femmes eller bara tagit del av de mer självklara skivorna rekommenderas 3 varmt. Här får du Television, Velvet Underground, Devo och Talking Heads filtrerat genom ett akustiskt och lagom skruvat filter. En sanslöst fin del av 80-talet.
Kalla fakta om 3:
– Låten Fat är med i filmen Super Size Me
– Warren A. Bruleigh agerade producent tillsammans med Violent Femmes
– Spelades in i Carriage House, Stamford, CT
– Inledande Nightmares var skivans enda singel
