Bergen, Norge. Känd i hårdare kretsar som black metalens mörka hjärta. GAFFA reste västerut för att i tre dagar täcka den nya festivalen Blastfest.
Lördag: Urtidssaxofoner och kvinnobrist
Lördagen inleds på skivbutiken Apollon, som både säljer vinyl och öl. Men det som drar folk är Dayal Patterson från Australien, som berättar om sin bok Black Metal: Evolution Of The Cult. Idén att intervjua inflytelserika band från 80-talet och framåt föddes i en önskan om att låta de inblandade berätta själva, sin egen historia.
– Problemet är att det ofta är outsiders som gör filmer och artiklar om black metal. De ser corpse painten och elden och blir upphetsade. Samma historia berättas om och om igen ... Bara om Euronymous och Varg Vikernes. Det finns så mycket mer, säger Patterson.
Vikernes var central i kyrkbränderna och våldsamheterna i början på 1990-talet som fortfarande präglar allmänhetens bild av black metal. En av kyrkorna som brändes ner var Fantofts stavkyrka. Kyrkan rekonstruerades senare på samma plats.
Dayal Patterson menar att black metal är komplext; det kan vara självdestruktivt, totalitärt, hylla indvidualitet och kraft.
– Black metal måste vara satanistiskt, säger vissa. Men då är Immortal inte black metal, för de är inte satanistiska alls, säger Patterson. Immortal är fortfarande ett av de största banden i den norska blackscenen idag.
Efter Patterson kommer Einar Selvik, mer känd som Kvitrafn upp på scenen. Kvitrafn blev ett namn som trummis i Gorgoroth, då han också porträtterades av Peter Beste i en av black metal-historiens mest ikoniska bilder. Kvitrafn står i bar överkropp med full corpse paint på en sidogata i Bergen. En välfriserad dam i trevlig scarves ser häpet på uppenbarelsen.
Idag har Kvitrafn lämnat black metal-musiken mycket bakom sig. Men fascinationen för vikingakultur väcktes under Gorgoroth-perioden i början på 2000-talet. Såpass att han nu snart har fullbordat sin "run-trilogi" med musik inspirerad av gamla hedniska rytmer och skalor. Till ett nu helt fullsatt Apollon har Kvitraft tagit med flera märkliga instrument, tillverkade efter förhistorisk modell. Bland annat ett gethorn, med fingerstora hål i som styr melodin. Ljudet påminner om en sorgsen forntida saxofon.
– Det användes för att kommunicera över lång distans, och för att skrämma iväg odjur, säger Kvitrafn.
Kvitrafn går längre än de flesta i sin jakt på den rätta energin. När han skulle spela in NaudiR på senaste skivan Yggdrasil så fastade han i två dagar, och gav sig sen upp i bergen. Vinden låg på hårt vågrätt, och han hade knappt kläder på kroppen. Där, i snöyran, spelade han in sången. Allt för att fånga känslan av nöd och desperation.
Den här typen av hängivenhet är lätt att göra sig lustig över. Vikingakultur förknippas ju ofta med E-Type, dansband och töntiga hjälmar på ishockeylandskamper. Kvitrafn är trött på förlöjligande.
– Det handlar inte om att drömma sig bort till en bättre tid. För, ärligt talat, livet var skit då. Jag vill använda något gammalt på ett nytt sätt. Vi förlorade de gamla sångerna, nu måste vi göra nya.
Wardrunas musik kan just nu höras i TV-serien Vikings som handlar om Ragnar Lodbrok. Att den är episk och filmisk är det inget snack om. Fem timmar efter seminariet på Apollon så intar bandledaren Kvitrafn scenen på USF Verftet, nu flankerad av fem andra medlemmar. Bland annat Gaahl, som också har en bakgrund i black metal-scenen. Denne Gaahl är en udda fågel, öppet homosexuell i en stundtals rätt machotung miljö. Samtidigt har han skapat kontrovers när han sa att "symbolvärdet med att bränna ner kyrkor är bra" till lokaltidningen Bergens Tidende den 13 januari i år.
Gaahl ser ut som en ung Saruman däruppe på scenen, med insjunkna kinder och intensiv blick. Hans röst påminner om en manande överstepräst, särskilt i Kauna, som är obehaglig och nästan frånstötande men svår att släppa. Annars ligger Wardrunas styrka i den mäktiga stämsången och den monotona, mässliknande atmosfären. Det är suggestivt och väldigt långt ifrån tjo och tjim med mjöd, trots att hela bandet bär särk. Avslutande Helvegen, handlar om döden och att att gå över till den andra sidan. Det är både ödesmättat och primalt. Om du tycker att Mattisrövarnas stämsång är mäktig i Ronja Rövardotter så borde du verkligen ge Kvitrafns vikingahord en chans.
Wardrunas uppenbarelse – att kalla det konsert känns fel – är svår att toppa. Varken polska Vaders legendariska kulsprutedöds eller Belphegors bokstavstrogna black når dit. Sen är det dags för ytterligare ett gammalt klassiskt band. Engelska My Dying Bride spelar, som namnet antyder, långsam gothrock som utforskar själens mörkaste vrår. Skivtitlar som The Angel And The Dark River och A Map Of All Our Failures visar ett band som inte rädda för att ta i det svåra. Bandet följer i spåren efter fredagens Tiamat och Triptykon.
Sångaren Aaron Stainthorpe ser ut som en synthare i sin vita skjorta och snaggade hår. Enligt bandets hemsida så hatar han mest av allt att stå på scenen, kanske är det därför han ser så plågad ut. Liksom fredagens Triptykon så finns här en mullrande tyngd, och liksom hos schweizarna finns en kvinnlig basist med i bandet. Även Wardruna har en sångerska i Lindy-Fay Hella, men annars är det tunnsått med kvinnor på Blastfests scener. Metalscenen är fortfarande en manlig domän, vilket även lineupen från Sweden Rock Festival visar. Trist att se.
My Dying Bride förlitar sig till nyare snabbare material, vilket gör att särprägeln försvinner lite. Musiken ska ju helst var både tungfotad och desperat, på en gång. Turn Loose The Swans från 1993 är undantaget. "I leave this ode, splendid. Victorious through the carnage" sjunger Aaron Stainthorpe och sammanfattar också black metalens inre väsen på ett par rader. Pretentiös, blodig och vacker. Det här är väl paradoxen med både My Dying Brides gotiska doom och blacken i stort. Trots att texterna är ren misär och musiken piskar som ett oväder så ger den rening och styrka. Att regnet vräker ner under hela festivalen känns passande i sammanhanget. Black metal går i grått, svart och vitt. Röd är den enda färgen som bryter igenom det kompakta och dystra molntäcket.
Så är Blastfest första upplaga till ända. Ett proffsigt arrangemang, med en fin mix av hårdare musik, både smygande och frustande aggressiv. Förutom Wardruna saknades de där högsta (fjäll)topparna, men man slås av den höga lägstanivån, inget band faller ur ramen. Bergen är den rätta platsen att åka till för att uppleva black metal, samtidigt som de omgivande alperna skapar en svårslagen inramning. Du förstår varför så många blackband vänder sig mot naturen efter inspiration; Hordaland skiner, även när det är genomvått. Trots publikbortfallet har arrangörerna redan lovat en ny festival 2015, med bland annat "stand up comedy". Black metal stand up comedy? I regnet? Det vore ju något.
