REPORTAGE: GAFFAs Jesper Robild bevittnar The Knife, Alice Boman, Kiasmos med flera i Island.
Enligt Wikipedia är musikfestivaler något som "ofta äger rum i stora inhägnader". Stadsfestivaler beskrivs kort och gott som "en festival som firas i en stad". Vilket av dessa kan appliceras på Iceland Airwaves?
Så här i efterhand letar jag efter svenska motsvarigheter. Festivalen utspelar sig på i stort sett varenda lokal som finns att tillgå i hela Reykjavik. Skulle man kunna jämföra det med Stay Out West? Inte direkt. Det är promenadavstånd mellan alla scener och sällan några köer att tala om. Dessutom spelar de flesta akter minst två gånger, så risken att missa något är minimal. Är det mer likt Malmöfestivalen kanske? Verkligen inte. Vädret är inte optimalt för utomhusaktiviteter, och fastän utbudet är brett så är Iceland Airwaves i första hand inget familjenöje.
Även om vi inte hittar några jämförelser i Sverige är det ingen tvekan om att det är en festival och inget annat. Den genomsyrar hela staden, och det går att skönja mönster i både publik och utbud. Besökare kommer från hela världen, främst yngre och kulturhippa människor. Och de är där för att se allt. Indiepopparna röjer till metal och hiphoppare stordiggar singer-songwriters. Majoriteten av akterna är inhemska, och det är nog mer än en kontinentbosatt som blir förbluffad över hur mycket högklassig musik Island har att bjuda på. Björk och Sigur Rós är idag mest något för turistbutikerna.
Redan den första dagen får jag bevittna bredd och kvalitet. Efter att ha sett den danska poeten Yahya Hassans framträdande i fräscha Nordiska Huset kastas jag direkt till den svettiga rockklubben Gaukurinn och en öronbedövande spelning med black metalstjärnskottet Svartidauði. Därefter får jag uppleva FM Belfast, ett band vars popularitet i Reykjavik kan jämföras med Håkans i Göteborg.
Törsten efter variation växer. Malmödottern Alice Boman gör en bejublad spelning och GAFFA-hyllade King Gizzard & The Lizard Wizard får publiken att slå nationellt rekord i crowd surfing. Väldigt unga talanger som de otroligt duktiga funkrockarna Captain Syrup och Farao, Norges svar på First Aid Kit, spelar i en skivaffär respektive en hotellobby. På konstmuséet uppträder de för mig helt okända Moses Hightower, vars isländska texter verkar vara lika självklara att kunna utantill som Kents diton här hemma.
På helgerna stänger de flesta lokaler vid femsnåret. Under fredagskvällen hålls något så udda som ett isländskt rapbattle där stentunga KILÓ går segrande. Technoduon Kiasmos har precis släppt sin debutskiva och lyckas redan sätta hela konserthuset Harpa i trans. Scenglädjen och framförandet ger dem preliminärt utmärkelsen festivalens höjdpunkt, men de visar sig få konkurrens redan innan kvällen är slut. Systratrion Sisý Ey gör en av veckans mäktigaste spelningar med sin stämningsfulla house av internationell klass, och i slutändan är det faktiskt en DJ i gul reflexväst som gör kvällens i särklass mest glädjefyllda gig på ett minimalt café mest känt för sina Harry Potterquiz. Det är verkligen kontrasterna mellan uttryck och arenor som gör Iceland Airwaves till något alldeles unikt.
Även lördagen blir en lång kväll. På Harpa agerar Sverigeaktuella Samaris med bravur förband till festivalens på förhand största höjdpunkt – The Knifes sista spelning någonsin. Showen lämnar ett splittrat intryck. Sättet på vilket syskonen tar sig an konsertformatet och bryter sönder det fullständigt är både beundransvärt och ett nöje att beskåda, men mindre kul när mikrofonerna står ensamma och jag inser att det snarare är ett gympapass jag står och diggar till. Bäst är det i avslutande Silent Shout när publiken lyfter taket trots att luften helt tagit slut i lokalen.
Resterande akter avrundar Iceland Airwaves på ett mycket fint sätt. Vintage Caravan och Brain Police rockar järnet på Gaukurinn, och söndagens sista speltid skänks med värdighet till Brooklynbaserade Zebra Katz som totalt slaktar en sprängfylld klubb med sin barnförbjudna kombo av dubstep och rap.
Med mig hem har jag två viktiga budskap att förmedla. Det första är att Iceland Airwaves är en fantastisk festival, i en fantastisk stad, som inte liknar något annat. Det andra är att landets musikscen är oändligt stor för en nation vars befolkning är marginellt större än Malmös. En värld som måste utforskas av alla som påstår sig uppskatta musik.