INFÖR KONSERTEN: Twopointeights sångare om gruppens kommande platta – som har delstaten New Jersey written all over it.
Ett inbrott, en krogrunda och flerfaldiga konserter. Det ena ledde till det andra, och vips så stod svenska Twopointeight och delar av The Gaslight Anthem förra året i samma studio i Asbury Park, New Jersey.
Såg du U.S. Bombs när de var i Sverige förra året?
– Nej, det gjorde jag inte. Däremot har jag sett en del telefonklipp från konserten. Jag är ganska dålig på att gå på spelningar överlag.
På tal om telefoninspelningar, er konsert på West Coast Riot 2011, det var uppenbarligen en hiskeligt bra stämning. Vad minns du av den dagen?
– Vi rullade in efter att ha öppnat för The Gaslight Anthem i Århus, Danmark dagen innan. Innan dess hade vi även varit i Tyskland tillsammans. Jag minns att jag såg Kvelertak och The Baboon Show, de sista särskilt då de fullkomligt körde över allt i sin väg. Jag minns att jag såg Duane Peters gå omkring i Dickies, solbrillor och en bandana i bakfickan – han såg bara rent amerikanskt cool ut. Konserten vi gjorde var fantastisk – flera gånger kunde jag bara släppa mikrofonen och låta publiken sjunga.
Jag grämer mig fortfarande över att jag prioriterade ett annat band den dagen.
– Äsch. Sådant händer. Man missar ju alltid något när man är på festival.
Så ni och medlemmarna i The Gaslight Anthem hade redan bekantat er med varandra innan ni spelade på West Coast Riot?
– Första gången var i Stockholm, 2008. Det var sent på året, och kallt var det dessutom, och jag minns att de hade haft inbrott i sin van. De hade samma bokningsagent som oss, så han ringde oss och frågade om bandet fick lagra sina grejer hos oss medan vanen togs om hand. Fredrick (Björck) hade vid den tiden en studio, så vi möttes på Fridhemsplan, lastade ur deras grejer, och gick på krogen. Ett par dagar efter spelade de på Debaser Slussen, men sedan hörde vi inte så mycket förrän de hörde av sig då, 2011.
Ni är aktuella med er nya skiva From Wires. Förutom att den är inspelad i Lakehouse Recording Studios i New Jersey är den producerad av The Gaslight Anthems sångare Brian Fallon. Hur kom allt det här på tal?
– Anledningen till att vi åkte dit var att Fallon bjöd in oss med idén att producera vår nästa skiva. Vi visste att han gillar vår musik, men inte riktigt vad han såg i den. Vi tackade ja och åkte dit med så öppen inställning som möjligt.
Albumet är oerhört innehållsrikt och ger ett ovanligt pampigt intryck. Det är en tydlig betoning på heartland rock, men samtidigt finns det inslag av gospel och er karaktäristiska punkrock.
– Tack! Soundmässigt skiljer den sig rätt mycket den förra skivan, som i sin tur skiljer sig från den första. Gospel vet jag inte, men som du säger, det är lite heartland rock, lite amerikanskt stuk över den. Det känns inte konstigt med tanke på upplägget. Fallon gjorde ett stort avtryck på skivan bara genom att välja vilka av våra låtar som kom med på den, sen tillförde han också väldigt mycket till soundet. Han har ett sätt att arbeta som vi inte är särskilt vana vid. Men resultatet är vi nöjda med. Sen är det kanske svårt att inte påverkas när man spelar in i Asbury Park.
Hade ni något övergripande tema i åtanke när ni skrev plattan?
– Vi har aldrig haft varken ambitionen eller resurserna för att jobba tematiskt med ett helt album. Men jag har sedan vi kom hem känt att den handlar en hel del om mål som aldrig nås och folk som lämnar varandra av olika orsaker. Det sistnämnda särskilt i låten This Is Where We Part.
Den som The Gaslight Anthem gjorde en akustisk tolkning av tidigare i år? När spelades den in, egentligen? Jag har fått för mig att det är en gammal låt som aldrig tidigare släppts.
– Den spelade vi in samtidigt som de andra låtarna till albumet. Vi fick ett mejl av Fallon efter att vi kommit hem. Han frågade vilka ackord den gick i, om de fick göra en cover på den och så spelade de in den. Den landade sedan på en sjua som ges ut till de som är med i deras fanclub. Vår version är ganska olik.
Och er platta kommer ut i november?
– Ja. Det stämmer bra.
Ni har även en USA-turné på gång med just The Gaslight Anthem och Against Me. Hur går dina tankar kring den?
– Vi är alla från samma skola, band oavsett genre har en förmåga att ta hand om varandra ute på vägarna, så det kommer bli riktigt bra. Vi känner ju Inge (Johansson) också, som spelar bas i Against Me, så det ska även bli jävligt kul att träffa resten av det bandet.
Men USA är inget nytt för er, va?
– Vi spelade sanslöst många datum när vi där med Flogging Molly. Men det var ju en evighet sen. Däremot måste vi skärpa till oss hemma i Sverige, det är många ställen här där vi aldrig har spelat. Speciellt norröver. Vi får helt enkelt följa upp det där när vi kommer hem.
Innan ni åker spelar ni på Debaser Medis i Stockholm. Vad tror ni om kvällen?
– Det är ju på söder, där vi har sprungit ända sedan vi fick busskort, så det kommer bli hur bra som helst. The Dahmers öppnar kvällen, vi hoppas på att inte bli överkörda.
Här ser du Twopointeight:
5 sep – Debaser Medis, Stockholm
