5 kvinnor som har förändrat musikhistorien

Pop Och Politik är tillbaka, nu i en något annorlunda form och med kvinnorna i fokus. Det kommer dessutom att göras egna låtar till varje program.

 

Säsong sju startar 27 juni klockan 11.03 i P4 och tar bland annat upp Petra Herrera som stred vid den mer uppmärksammade Pancho Villas sida, Lotten von Kraemer som instiftade Samfundet De Nio och discohitten som fick ryska Pravda att gå ut med en kärnvapenvarning. Varje avsnitt utgår från olika teman, som Bråkstakar, Upptäckare eller Berättare.

I säsongens första program är temat Krigare och fokus ligger bland annat på hur Margaret Thatchers politik påverkade musikskatten och på kvinnorna som under andra världskriget i hemlighet tillverkade några av världens finaste instrument. Vi bad programledaren Anna Charlotta Gunnarson att lista fem kvinnliga artister som har betytt mest henne. Detta fick vi tillbaka:

 

– Genialisk textförfattare och kompositör som porträtteras i Pop Och Politik i sommar. Britt Lindeborg var samtida med Stikkan Anderson och Peter Himmelstrand men är inte hälften så känd. Hon var den första kvinna som skrev låtar till Melodifestivalen, men medan manliga kolleger erbjöds guldkantade branschkontrakt förväntades hon parallellt sköta om hemmet och familjen. Ligger trots dubbeljobbet bakom texter till hits som Lyckliga gatan, Hej Mitt Vinterland och Diggi Loo Diggi Ley. Borde få ett monument eller allra minst en egen gata.

 

– Vilket geni! Gränsöverskridande låtmakare som inte bara komponerade klassiker på löpande band, sjöng som en gud och spelade som ... ytterligare en gud, hon var också obegripligt modig som utmanade samhället med sina politiska texter under 1960-talet. Hon riskerade både livet och karriären för medborgarrättskampen och tappade många fans när hon tydligt markerade mot rasismen under värsta Ku Klux Klan-eran. Värd respekt på så många plan. Återkommer i flera program i sommar.

 

– Om jag hade fått vara en annan person för en dag ville jag vara Joan Jett, på scen med The Runaways, i Japan 1977. I mina öron är det dött lopp mellan hennes och Cherie Curries röster, de är båda sådär 70-talistiskt rocksupertuffa, men Joan vinner på att hon ligger bakom fler låtar och är världens coolaste gitarrist. Hon var medproducent på gruppens skivor redan som tonåring och efter att The Runaways splittrades gick hon en än mer lysande karriär till mötes med bland annat I love Rock'n'Roll.  

 

– The Bangles mest kända frontfigur och min pophusgud sedan 30 år tillbaka. Co-writade världshitten Eternal Flame, men är mycket mer än så. Hennes soloskivor är fantastiskt vackra – en av mina älsklingslåtar därifrån är Holding My Breath. Hoffs har också gjort tre coverskivor ihop med Matthew Sweet, med bland annat en fin version av Different Drum. Under tonåren lyssnade jag sjukt mycket på The Bangles, deras melodier och stämsång har påverkat mig jättemycket, och det var också intressant att alla i gruppen sjöng lead på olika spår. Ett demokratiskt gäng. (Basisten Michael Steele var dessutom tidigare medlem i The Runaways ...)

 

– En av de svenska artister som har mest att säga om samtiden. Den politiska plattan Áhpi är så pampig att den ger mig rysningar vid varje lyssning. Jag älskar hur Jannok blandar gammal musiktradition med modern pop och önskar ofta att sången aldrig ska ta slut. Min favoritlåt är sedan länge Irene, men Snölejoninna är en ny, stark kandidat. Den spelar vi i Pop Och Politik i sommar, och Sofia är faktiskt en av få artister som varit med i både radio- och TV-varianten av programmet. Hon är så jäkla skarp och därför också gäst i min talkshow om musik på Storan i Göteborg i november.