INFÖR KONSERTEN: Klassiska The Leather Nun utlovar spektakulär comeback.
Efter drygt 20 år av tystnad återuppstår nu på lördag kväll ett av Sveriges mest kultförklarade akter tillika en av våra genom tiderna största musikexporter. Och det utlovas något utöver det vanliga på Södra Teatern i Stockholm. Något som man inte tidigare har sett. GAFFA tog tillfället i akt att växla några ord med gruppens grundare, låtskrivare och sångare Jonas Almquist för att känna av peppen.
Vad kan publiken förvänta sig?
– Vi har aldrig sett oss som ett slentrian-band. Och nu när vi ställer oss på scen efter så många år, med ny skiva och allt, vill vi att det ska vara något alldeles extra, något utöver det normala. Vi tänker bjuda upp till en minnesvärd och väldigt speciell kväll.
Hur förändras er musik när den framförs live?
– Det kommer att vara väldigt mycket rock'n'roll-energi. Skillnaden mot förr är väl att nu gör vi en nästan två timmar lång konsert. Det blir som två konserter, där vi lägger i ytterligare en växel efter den första timmen och dra upp tempot ännu mer. Det kommer vara som en klassisk långdistanstävling i skidor – vi går ut tungt och knäcker det sista motståndet i mördarbacken innan upploppet. Så får vi se om vi behöver syrgas efteråt eller inte (skratt). Och vi kommer att ha en scenlösning som gör att publiken kommer att undra varför inte någon har gjort på det här sättet tidigare. Något som folk aldrig har sett på en rockscen förut. Publiken kommer att befinna sig mitt uppe i en två timmar lång vacker, brutal, överväldigande film. Det kommer inte att vara lättfotograferat, men det kommer att vara suggestivt, visuellt och bjuda in till att filma.
Hur skapar man egentligen en god konsertupplevelse?
– Att det finns en artist eller ett band som tycker det är jävligt roligt att stå på scen och verkligen brinner för det hela, som inte bara ser spelningen som en utav många, och kanske tänker att man kan luta sig tillbaka på morgondagen om kvällen inte gick så bra. För vår del vill vi skapa en unik konsertupplevelse utöver det normala, och att publiken ska känna sig utvald. Det här händer bara för er. Kommer publiken till en sådan spelning och känner att det ska bli skitspännande, då kommer den att vara med på noterna, och då uppstår den här kommunikationen mellan publiken och bandet som skapar en god konsertupplevelse.
Vad är det sista ni gör innan ni går på scen?
– Det är väl med oss som med de flesta band, man samlar ihop alla energier och riktar dem mot scenen. Ingen lämnas utanför med tankar och evt nervositet. Vi känner att vi har full kontroll på läget och kommer att gå ut och göra vår grej. Det kommer att vara positiv adrenalin och ett band som ser fram emot att slå an det första ackordet.
Vad tänker du på under spelningen?
– Jag tänker nog inte särskilt mycket under spelningen, jag befinner mig nog ofta i ett flöde och uppe i en känsla, där jag känner av närvaron i musiken för att skicka passningen vidare till publiken. Jag märker sällan saker som händer runt omkring mig då jag är så inne och fokuserad på det jag gör, vilket är lite på gott och ont. Som den gången när vi spelade på Hammersmith i London. Det var en stor konsert med mycket folk och tre, fyra förband. Skivbolaget tyckte att det skulle vara jättefräckt att spinna vidare på ryktena och mytologin kring Nunnan och hade engagerat två bedagade strippor, som knallade ut på scen under första låten. Utan att vi var förberedda på det. Det var säkert arrangerat av skivbolaget i allra största välvilja, men det blev bara så tokfel som det bara kunde bli. Nunnan hade aldrig jobbat med strippor på det sättet förut. Jag stod på scenen mitt uppe i musiken och märkte inte vad som hände bakom ryggen. Efteråt berättade de andra att det hade varit så skämmigt att de försökt gömma sig bakom trummor och förstärkare (skratt). Så sådan är jag, jag är så fokuserad och mitt uppe i allting. Fokuset är helt riktat mot musiken och publiken.
Vad gör ni efter spelningen?
– Här finns ju två lägen. Antingen är man dyngsvettig och sitter i logen medan folk bara väller in, samtidigt som man ler och tänker "kan inte alla bara dra åt helvete så att jag kan få duscha ...", eller så är man helt för sig själv. Nu vet jag inte hur det kommer se ut på Södran, men jag kan tänka mig att vi kommer vara lite diviga (skratt). Vi gör en nästan två timmar lång konsert och då kommer vi nog att vilja stänga in oss den första halvtimmen och se till att vi är lite presentabla innan vi går ut och träffar folk. Men sedan vill vi ut och hänga med människorna som kommit. Det hör till. Att gömma sig i logen, har aldrig varit Nunnans grej.
Vad vill ni att publiken ska känna när de går ut från er konsert?
– Att det har varit en bra kväll, att de fått vara med om något utöver det vanliga och att de känner sig smarta som köpte biljetter i tid (skratt).
Om du skulle jämföra ett Leather Nun-gig med en film, vilken blir det och varför just den filmen?
– En jättebra fråga, för är det något som vi har suttit och pratat om genom åren i Nunnan är att vi alltid upplevt vår musik mycket som filmmusik, som ett sorts soundtrack. Fredrik Strage skrev i numera insomnade POP, att musiken är som att se en film man inte kan slita blicken från. Men jag tror aldrig att vi har satt namnet på en befintlig film där vi skulle fungera som ett soundtrack. Vad jag däremot kommer ihåg är att när vi släppte den där allra lilla första Slow Death EP (1979) så fick den en lång, jättefin recension i Göteborgs-Posten, vilket var helt amazing. Och Bert Green, som var den där tunga rockrecensenten på Göteborgs-Posten på den tiden, skrev: "att lyssna på den här EP:n, det är som att höra soundtracket till Francis Ford Coppolas film Apocalypse Now (1979)." Jag kan inte komma på något annat, Apocalypse Now låter helt okej (skratt).
Här ser du Leather Nun:
9 maj – Södra Teatern, Stockholm
