Rummel på Reeperbahn

"Keep Austin Weird", blev ett slags slogan för Texas huvudstad. En liknande slogan skulle passa för området St. Pauli i hamnstaden Hamburg. Där huserar Reeperbahn Festival med showcases, klubbspelningar, seminarier och allehanda kringaktiviteter.

Allt är större i USA, allt är också större i Tyskland. Större marknad, större städer, större festivaler, fler människor. "This is perfect for me, it's small", uttrycker den amerikanske vännen, och jämför just med ovan nämnda Austin och festivalen South By Southwest. Alltså, litet är detta knappast, men hyfsat grepp går det att både få om och ta på festivalens innehåll. Och som alltid handlar det om artister som skippas vilket sedan ångras, planer som går i stöpet och måste-se-spelningar som krockar

Precis som Austin odlar sin "weirdness", som en oas i det stockkonservativa Texas, så odlar St. Pauli sin särart i förhållande till den stad i vilket området ligger. "St. Pauli är inte Hamburg", får jag förklarat för mig. Historiskt låg också stadsdelen utanför Hamburgs stadsmurar och var en plats för smutsig industri och medfaret nöjesliv. Sjömän samsades med prostituerade och mer eller mindre ljusskygga element. Området bjöd på allt möjligt inom freak-shows och varietéer. St. Pauli i allmänhet och Reeperbahn i synnerhet utmärker sig fortfarande på detta sätt, även om den smutsiga industrin och de allra mest politiskt inkorrekta företeelserna har försvunnit. Längs med Reeperbahn ligger också många av festivalens klubbar – några av dem (givetvis) klassisk Beatles-mark.

Festivalens första dag, för undertecknad – i själva verket drar den igång redan på onsdagen – inleds med finsk hiphop. Själva rappen är dock på engelska. Noah Kin uppträder med frenesi och intensitet, i rappandet då, i övrigt är det utan excesser. Han går helt enkelt upp på scen och låter rappen tala ovanpå elektroniska ljudmattor. Det är knappast ovanligt med soul, R&B eller hiphop med en samtida eller futuristisk samt elektronisk ljudbild. Det går att likna vid "snubbe med gitarr", det går tretton på dussinet. Och många av dem finns representerade på festivalen – tyvärr, vad gäller många av artisterna. Noah Kin är inte ett av "tyvärren". Textförfattandet och musiken är väl okej, men särarten står att finna i själv liverappen. Jag blir, ska vi kalla det: småknockad, då mina förväntningar varit ganska modesta efter att ha hört hans inspelade material.

Sedan hakar jag bara på, låter mina utländska kollegor leda mig och hoppas på lycklig slump. En sådan approach gör att jag hamnar framför det populära danska bandet Lukas Graham. Bandet utgörs av Lukas Forchhammer, vars artistnamn också är Lukas Graham, med band, och på spelstället Docks scen denna kväll även ett gäng på blås, eller "The Rusty Trombones" som Graham kallar dem – LOL… Och så där fortsätter det, med en osmaklig och suveränt okul grabbighet i bar överkropp och keps bak och fram. Texterna är jättedumma och slås bara i dumhet av att Graham och basisten ska "blanda svett" genom att hoppa upp och brösta varandra. Sedan förstår jag att bandet nått framgångar. Musiken är souligt vacker och funkigt rytmisk. Grahams röst är genomvacker. Men när festen paketeras så här geggigt då kastar jag in handduken. Och Mama Said är en sliskig och motbjudande pastisch på Hard Knock Life (Ghetto Anthem).

Australiern Oscar Key Sung är just en av "de där" som gör "elektronisk" soul och R&B. Hans minimalistiska musik bubblar, knäpper, vobblar och lutar ibland – när den inte är åt det sömniga hållet – åt tyngre techno och house. Ja, James Blake går givetvis att nämna. Han är ju den självklara referensen när det kommer till sådant här. Särskilt lika är de dock inte. Det låter (ändå) ganska najs, där bakom någonstans, för ljudet är uruselt – och det är nog riktigt illa när någon som är totalt ointresserad av ljudteknik tycker att det låter bedrövligt.

Därefter finner jag mig plötsligt stående framför det superpopulära österrikiska bandet Wanda. Bandet sjunger på tyska, hockeyramsliknande historier om alkohol – får jag förklarat för mig – och de har ett sound med slagsida åt 80-talet. Deras småpunkiga rock låter som en mix av U2, Perssons Pack, Imperiet och en dos dansband. Jag inbillar mig att Nisse Hellberg skulle älska't. Själva musiken är underhållande men det är svårt att ta in så här första gången, lite som jag tänker mig att det måste vara för vem som helst som inte är från Sverige och ställs framför Håkan Hellström.

Nu låter det som att jag hade tråkigt. Oroa er inte. Ölen var god och atmosfären fantastisk, i all sin ruffiga lössläppthet. Men lärdomen får bli att: det gäller att göra övervägda artistval.