Vi pratar musik med Retros programledare Jens von Reis.
SVT-programmet Retro går mot sin säsongsavslutning. GAFFA pratade musik med programledaren Jens von Reis.
Kommer du från en musikalisk familj?
– Mamma var danslärare, hon sysslade med jazzdans som det hette på den tiden. Mormor var också danslärare, hon tränade upp Anneli Alhanko som blev prima ballerina sen. Hemma spelades det mycket svängig dansmusik som Jackson Five, Michael Jackson och Chic. Sen har vi alltid sjungit mycket på högtider och liknande, men det var på "Visans vänner"-nivå.
Vad spelades mer hemma?
– Farsan influerade mig och min bror mycket. Vi växte upp i Borgholm som var en musikstad på sommaren. Pappa hävdade att han var först med Midnight Oils Beds Are Burning. Annars var det mycket Lundell och Dylan, Roxy Music, Rolling Stones … Musiken blev självklar för mig redan som barn. Pappa hade en restaurang i Borgholm på den tiden, och av någon anledning var det alltid efterfest i vår trädgård. Jag har ett starkt minne av att höra Kär Och Galen på högsta volym på repeat. Min farsa älskade musik och plockade upp det mesta. Som Laurie Andersons spejsade O Superman. Den plockade han upp i New York på 80-talet, när han hade en fling med en svensk tjej som jobbade hos David Letterman.
Har du spelat instrument själv?
– Jag, min brorsa och min bästa kompis Figge startade ett band när vi var sex-sju år gamla. Vi hette Gamla Tider, trots att jag egentligen gillade Noice och skivan Tonårsdrömmar mer. Vår paradlåt var en cover på Font Ja En Körv. Vi körde den på Solkatten i Borgholm, med endast pensionärer som publik. Jag minns det som att de käkade äppelpaj och sen gick mitt i låten. Vi fick tio spänn i gage per skalle som vi köpte Gott & Blandat för. Tyvärr peakade karriären där.
Vad lyssnar du mest på just nu?
– Jag går nog tillbaka lite i tiden. Är lite trött på den nya svenska housevågen med Aviciis arvtagare. Alla låtar verkar ha samma produktion, med samma ljud … Just precis nu lyssnar jag på Portisheads första platta. Den låter mer organiskt. Det blir en del tidig 90-talshiphop också. Run DMC, Public Enemy och A Tribe Called Quest … Annars blir det mycket av mina barns musik.
Vad gillar barnen?
– Hasse Kvinnaböske är ju het just nu. Min sexåring hittade Michael Jackson själv på Youtube, han gillar att dansa. Han gillar Daft Punks tidiga, Around The World. Det viktiga är att det svänger.
Har du någon skämslåt?
– Live Is Life. Egentligen är den ju både töntig och svennig. Man både hatar och älskar den. Man ska egentligen hata den. Men trummorna är ganska catchy … De har fortfarande mustascher också. Det finns en österrikisk touch på det.
Om någon artist skulle jag göra en låt om Jens von Reis, vem skulle det vara?
– En artist som jag sprang på mycket på 90-talet var Dr. Alban. Det var innan Mårten Andersson körde sin "stabilt"-imitation. Det vore kul om han gjorde låten. Alban skulle kunna dedikera Hello Africa till mig, men omskriven så att motherland syftar på Öland istället för Nigeria och min uppväxt där: "Hello Alvaret tell me how your doin" …
Vilken är din största musikupplevelse?
– Beastie Boys på Roskilde 1998. En supervarm dag. Jag var så överladdad på den konserten och fick ändå kämpa för att hålla mig uppe. Det var ett sånt jävla drag. Kaos, som ett slagfält. Sen såg jag Blur på Tranan bar runt 1994, i samband med att Parklife kom ut. Det var en akustisk spelning, och häftigt att komma så nära.
Vilken musik ska spelas på din begravning?
– Det borde ju vara Beds Are Burning med en massa brinnande myrra i kyrkan, haha! Annars får det bli något med Angelo Badalamenti. Från Twin Peaks kanske. Det är kanske mer troligt än Beds Are Burning.