''Jag har tagit svenskakurser hemma i USA''

Vi har hört New York-artisten Ron Popes musik i TV-serier som 90210 och Vampire Diaries. Nu har han släppt albumet Ron Pope & The Nighthawks, tillsammans med sitt nya band. I fredags var han i Stockholm för att spela på Münchenbryggeriet, och vi passade självklart på att snacka med honom. Om relationen till Sverige, nya bandets födelse och ett hus i Georgia.

– Publiken här i Sverige är fantastisk. De kan alla låttexter och sjunger med under konserterna. Första gången jag spelade på Bråvalla-festivalen i Norrköping hade vi en bonuslåt med på vår setlist, men tusentals människor sjöng ändå med. Det är något unikt, och det tror jag att jag har streamingtjänsterna att tacka för.

– Jag älskar faktiskt Sverige överhuvudtaget. Särskilt under sommaren. Så fort solen kommer fram verkar det som att alla hoppar ner för gatorna och kramar varandra, haha! Jag har till och med tagit svenskakurser hemma i USA …

Från "Ron Pope" till "Ron Pope & The Nighthawks". Hur formades det nya bandet?

– Det var mer eller mindre en olyckshändelse! Jag har alltid velat ta med mig de sex killarna ut på turné, men de har alltid varit så upptagna. År 2014 hände något magiskt och helt plötsligt öppnades allas scheman upp. Vi samlades i augusti samma år för att börja jobba tillsammans. Vi kom väldigt väl överens, gillade samma saker och var väldigt respektfulla mot varandra. Det kändes naturligt, och för mig är det nog det enda sättet formandet av ett nytt band skulle kunna hända. Det var som att bli kär, haha!

Hur kom albumet till?

– Jag visste från början inte ens att jag skulle skriva det här albumet. Några månader efter att jag avslutat mitt föregående album var jag i Los Angeles och bodde på hotellet Chataeu Marmont. Det låter som en kliché att åka dit för att skriva låtar, men det gjorde jag. Jag tror att det var i april eller maj 2014, och jag bodde i en bungalow vid poolen. Där skrev jag White River Junction. När jag insåg att jag verkligen gillade hur det lät tänkte jag att jag kanske borde skriva fler låtar. Kort därefter kom Hotel Room till. Sedan fortsatte jag helt enkelt att skriva.

– Sen kom augusti och det var som sagt då jag började jobba ihop med bandet. Vi samlades i ett hus i Georgia. När jag kom dit hade jag skrivit omkring 50 låtar sedan den där dagen på Chataeu Marmont. När vi var färdiga hade vi nog skrivit runt 150 låtar tillsammans. Vi snackade mycket om vad vi ville framföra med albumet, och hur vår ljudbild skulle låta. Vi åkte runt lite, spelade in en hel del sånger, och fortsatte därefter att finslipa i en studio i New York. Vi valde ut de 11 låtar som speglar oss som band allra bäst, och det är de som hamnade på plattan.

Albumet är producerat av Grammy-vinnaren Ted Young. Hur har ert samarbete sett ut?

– Ted har jobbat med så många olika människor (The Rolling Stones, Grace Potter, Sonic Youth). Vi hade en gemensam vän, och när jag letade efter en producent till ett av mina tidigare album blev vi introducerade för varandra. Nu är han en av mina bästa vänner, och han är en otroligt talangfull person, som verkligen säger vad han tycker.

– Jag minns särskilt en dag i Georgia. Vi alla hade diskuterat hur arrangemangen skulle låta, men blivit frustrerade och bestämt oss för att ta en paus. Vi satte oss utanför huset och spelade låtarna på våra gitarrer. Ted kom ut och sa till oss att inte röra oss. Sen försvann han, och kom tillbaka ut med en mikrofon, genom ett sovrumsfönstren. Han bad oss att spela låten igen, och det var den versionen av Goodbye som hamnade på plattan. Ted är en lugnande kraft, som vill att man ska göra de enklaste sakerna för att lösa problemen.

Vad vill du själv framföra med plattan?

– Jag har alltid velat att du som lyssnare ska göra dina egna tolkningar när du lyssnar på musiken. Det spelar ingen roll vad låten handlade om när jag skrev den. Konst är subjektivt. Jag vill att det ska handla om ditt krossade hjärta, din kärleksaffär, eller din första kyss. Vad du än vill.

– När jag var liten gjorde musik också att jag kände mig mycket mindre ensam. Om jag har lyckats göra så att en människa känner sig mindre ensam här i världen, då har jag lyckats som artist.

Din absolut största hit måste ju vara A Drop In The Ocean, som släpptes 2008. Vad är den största skillnaden sen den tiden?

– Jag skrev A Drop In The Ocean när jag var kanske 22 år gammal, och på den tiden hoppades jag på att någon skulle höra min musik. Nu är jag 32 år, och vet med säkerhet att folk kommer att lyssna på den musik som jag släpper. Det är nog den största skillnaden. Det är helt fantastiskt att se hur människor runt om i världen köper biljetter till mina konserter, kommer dit för att köa, och sedan kommer in för att sjunga med till mina texter.

– Det har bestått av hårt arbete från min sida, och från min fru Blair, som är min manager. Men framför allt från fansen. Hela min karriär är ju byggd på en äkta gräsrotsrörelse. Individuella människor som har bestämt sig för att lyssna på min musik, och dela med sig av den. De har plockat upp mig på mina axlar för att bära mig dit jag är idag. De har liksom betalat mitt hus. Det känns otroligt att ha kommit hela den här vägen med hjälp av mina fans.

Hur ser framtiden ut?

– Det här är som en enda lång turné, och med kvällens spelning här avslutar vi Europa-delen. Vi stannar i Stockholm i några dagar till, men sen ska vi åka tillbaka hem till USA för att vila ett tag. Efter det ska vi ut och turnera på hemmaplan i omkring en månad. Sen närmar sig sommaren och då är det dags för festivaler. Förhoppningsvis får vi komma tillbaka hit, och då kan jag dansa med er tillsammans i leran, haha!

– Och så hoppas jag självklart att vi fortsätter med bandet. Så länge alla tycker att det är kul och vill vara med, är vi här för att stanna.

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT