För Hans Larson är Debaser Medis en gyllene medelväg.
När jag som nybliven 20-åring flyttade till Stockholm för snart tio år sedan gjorde jag det med stora förhoppningar om en ljusnande framtid i musikkonsumtionens tecken. Som småstadsmänniska var jag sedan mina tonår van vid att den mest exotiska och sensuella livemusiken man kunde beskåda var den lokala Luciarocken eller musikskolans orkesterframträdanden. Undantaget var somrarna då välkända namn som Thomas Ledin, Carola, eller – om man hade riktigt tur – Håkan Hellström kunde komma på besök. Var man inte nöjd med det upplägget – att klara sig utan upphetsande konserter under nio av årets dussin månader – fick man helt enkelt finna sig i att bedriva utflyktsverksamhet till någon större stad där bra konserter figurerade mer frekvent.
Just därför var omställning stor och möjligheterna många när min inte ens McDonald's-stora uppväxtstad byttes mot Sveriges största. Eftersom jag flyttade till söderförort, och har blivit kvar där sedan dess, var mest rimliga väg in mot city med pendeltåget. Många av gångerna gick jag av på Södra station, tog uppgången mot Swedenborgsgatan och traskade bort till Medborgarplatsen. På höger sida pockade ständigt en beigefärgad byggnad på min uppmärksamhet. Jag fick veta att det var det omtalade Debaser Medis. Just då visste jag nästan ingenting om platsen, mer än att den hade en nästintill mytisk innebörd.
Exakt när jag var inne på Debaser Medis första gången vet jag inte, men det kom att dröja ända till 2008 innan jag bevittnade min första riktiga klubbspelning där.
Franz Ferdinand.
Det var en riktigt bra konsert, men det vore lögn att kalla den magisk eller extraordinär.
Trots det innebar den något alldeles speciellt. För även om jag innan den här dagen hade sett massor med spelningar, i mindre lokaler och på större arenor, reviderade jag från och med Debaser Medis min bild av vad livemusik kan vara.
Plötsligt fanns det nya ramar.
Störst var inte nödvändigtvis bäst.
En gyllene medelväg för rockkonserter öppnade sig.
Franz Ferdinand nådde alla fyra väggar. De satte fötterna på kravallstaketen, stirrade intensivt in i publikens ögon, och sångaren Alex Kapranos – som har problem med sina luftvägar – flåsade så ihärdigt att han i tid och otid tvingades fingra på sin inhalator mellan låtarna.
Några få månader senare såg jag Franz Ferdinand – igen – men den här gången på Cirkus. Trots att setlisten var mer eller mindre identisk, var spelningen på många sätt en diametral motsats till ditot på Debaser. Musiken försvann bland bänkraderna. Atmosfären var utdragen och nästintill omöjlig att ta på. Vart tog Franz Ferdinand vägen? Av allt att döma försvann de i en opassande konsertlokal.
Sverige är ett land med svag livekultur jämfört med många andra europeiska länder. I de flesta av våra mellanstora städer är det, till exempel, fasansfullt svårt att få folk att komma ut och se musik under en vardagskväll. När Debaser kommer att ha tappat både Slussen och Medis på frapperande kort tid känns livemusikens roll i folksjälen än mer darrande. Stockholm kommer då ha förlorat två centrala konsertlokaler som på löpande band dragit publik under största delen av 2000-talet, trots att banden inte hetat U2 eller Iron Maiden.
Det är mycket möjligt att Kulturnämnden lyckas hitta en kanske inte riktigt, men i alla fall nästan, likvärdig lokal. Musiken kommer fortfarande flöda, oavsett om det blir i mindre eller större former, och oavsett om det sker mitt på glödande Söder eller ganska många kilometer därifrån.
Men det spelar ingen roll.
En konsertlokal har så många fler krav än att bara vara just en lokal.
Hans Larson är skribent på GAFFA.