10 år har gått sedan en hiphop-ikon somnade in – Özgür Kurtoğlu berättar om favoritspåret på J Dillas sista verk.
LÄS OCKSÅ: Donuts – 10 år
Avslut kommer i alla möjliga former, avslut är alltid oundvikliga, i musiken och i livet och självfallet i precis allt däremellan. I musiken kan rätt avslut lyfta en låt som letat efter riktning, men ett avslut på ett album behöver kunna bära upp allt som föranlett allt innan slutet börjat, och tesen går att föra vidare i all oändlighet till musikstyckens alla beståndsdelar. I livet är det naturligtvis svårare, i livet känns inga avslut rätt för att ingen vill att liv avslutas, inte när det väl sker och möjligen bara när tillräckligt med tid passerat för att visdom ska ha hunnit lappa ihop sorgen en aning. Men, såren läker trots allt aldrig egentligen, så de gemensamma nämnare som finns för avslut mellan musik och livet är främst och naturligtvis känslomässigt laddade. Musikvärlden är bra på att minnas sina förlorade talanger, de ofantliga mängder som dött alldeles för tidigt liksom de som fått leva länge och vackert men ändå försvunnit plötsligt. Minnesartiklarna är välkomna, liksom minnena, och är värdiga hyllningar även om det ofta kan kännas som att de borde skett innan artisternas musik tystnade.
Denna text skrivs egentligen inte för att minnas något viktigt men för tillfället bortglömt, men den finns för att det alltid finns skäl nog för att skriva om någon som födde vacker konst och gav den till världen, för att specifika datum via musiken lätt blir milstolpar för en själv. Bakom denna penna har J Dilla aldrig glömts bort, han är snarare ständigt närvarande och saknad, helt och fullt tack vare berättelsen som bor inuti Donuts och dess långa påverkan på världen runtomkring.Efter att han bett sina närmsta att inte gråta, efter att förkunnat sin kärlek för en av dem, efter att han sagt hej och hejdå, kommer slutet som vänder tillbaka allt till början. Last Donut Of The Night är ögonblicket där alla 29 spår dessförinnan finner varandra, där alla de där idéerna J Dilla hade som lekte med lyssnarna abrupt slutar jaga varandra och plötsligt möts i perfekt samklang. Där, med bara introt som agerar outro för albumet kvar att spela upp, slutar alla hans minutiöst inklippta ljud att retfullt tävla med varandra om vad som ska dominera och föra ett spår vidare, och flyter istället i 100 sekunder.
Det som går att utmynna ur spåret är en konsertpresentatörs röst som välkomar Gene Chandler ut på scen, som på originalet Rainbow '65 sker precis innan musiken ska börja spelas och publikens skrik för honom skär i inspelningen från 1965. Stråkarna och gitarren som snurrar runt varandra, igen och igen och igen, är lyfta från To You With Love av The Moments, innan de bytte namn till Ray, Goodman & Brown, liksom återkommande sångelement som J Dilla strött runtom spåret. Det är två otroligt vackra, otroligt melankoliska låtar, djupt rotade i en musikhistoria och musiktradition som inspirerat föräldrarna Ma Dukes och Dewitt Yancey lika mycket som den gett honom, och hans version av dessa två från 2006 känns tio år senare fortfarande stolt egensinnig: de två låtar som anges som samplade i Last Donut Of The Night hörs tydligt, de döljs aldrig och är spårets helhet, men ändå är det fullt av musik som gör väsen ifrån sig där, skapat på det för J Dilla typiska sätt som får det att leva ett helt eget och fullständigt nykomponerat liv. Det är soulbandet som levde inuti hans hjärna som spelar och efter alla enastående svängar över hela albumet kommer de till sin rätt här, när J Dilla är så gott som klar med sitt avslut.
Stående på byråerna där mina vinylskivor bor finns två plastfigurer, i det fria framför företagsdokument som gömmer sig bredvid högtalare inklämda i mindre byråer, som egentligen är byggda för just vinyl men som istället bär en TV och står bredvid stereon och vinylspelaren: den ena en leksak från något snabbmatshak, Homer Simpson hållandes en rosa donut som perfekt representant för min livslånga kärlek till TV-serien om hans familj, och den andra på J Dilla - komplett med silverkedja, där smycket är en donut som tuggats på, hans MPC som numera går att beundra på Smithsonian's National Museum of African American History and Culture i USA intryckt under armen, en keps med det klassiska Detroit-D:et på framsidan, iklädd en för stor Stüssy-tröja, jeans, och sneakers. Det är en kopia på den J Dilla som syntes i bilder tagna i lägenheten som delades med Common i Los Angeles, när han redan var sjuk men ännu hade ork nog att skapa musik varenda morgon och dag och kväll. Tre dagar efter att Donuts släpptes, 10 februari 2006, dog J Dilla. Denna text finns för att det idag passerat tio år sedan dess, och för att Donuts och Last Donut Of The Night fortfarande spritter av liv och kärlek till musiken på ett oförglömligt sätt.
Varje natt, efter alldeles för mycket stress och för mycket ångest under varje dag som envist ägnats åt att försöka få frilansskeppet att fortsätta flyta, ser jag denna påminnelse om J Dilla stå där. Varje natt får denna lilla figur, vars försäljning direkt bidrog till The Estate of James Yancey och slutligen påbörjat arbetet där hans arvtagare får hans vinning istället för skivbolag, Last Donut Of The Night att spelas i mitt huvud medan jag försöker sova, innan det är dags att vakna efter för lite sömn och börja om från början igen. Det är en tröst de dagar det känns tröstlöst, det är ett dagligen återuppväckt minne om musikens storhet och värdet i att ständigt undersöka det, det är ett sätt att fortsätta resa och alltid stanna i ett rike vars rikedomar är oändliga och gränslösa. Last Donut Of The Night, det sista spåret innan Donuts vänder om och vänder hemåt, det sista jag hör varje natt: en evig hyllning till evige J Dilla.
LÄS OCKSÅ: Donuts – 10 år
