Vi tackar av bandet med en rangordning.
Det är nu 20 år sedan Kents debutalbum släpptes. Alldeles nyligen gav bandet ut sina tio första album på nytt, på vinyl. Vi firar jubileumet med att rangordna gruppens alla tolv album – från sämsta till bästa.
Men först en förklaring och ett försvarstal. Jag upptäckte Kent när bandet tog emot en Grammis för sitt debutalbum. Föreställ er en fjantig fjortis, som inte gjorde speciellt mycket väsen av sig men hade bestämda åsikter. Min första reaktion var "vad är det här för nåt? Hur kan ett helt (för mig) okänt band vinna årets pop/rock?". Det gick några månader och Kent släppte Kräm. En låt jag upptäckte via nån Absolute Music-platta och total kärlek uppstod. Minns hur jag stod i min kompis barndomsrum och tryckte ena örat mot högtalaren, så där idiotiskt. Jag vet inte, jag ville väl gå sönder med låten.
Albumet Verkligen inhandlades med en besvikelse som följd. Jag förstod ingenting. För tungrott antagligen. Att i den åldern kräma ut runt 159 kronor för något som jag inte kunde ta till mig, det var en gigantisk förlust. Skivan fick vila. Jag gav den dock som tur var fler chanser, fastnade vid fler detaljer, låtar. Den växte. Första egentliga skiva som jag fick arbeta mig in i och lära mig att tycka om, som folkölen i tonåren.
Och varför vill jag ha det här sagt? För mig och för många andra är det sanslöst lätt att falla in i nostalgi så fort Kent förs på tal. Verkligen, Isola, Hagnesta Hill, debuten. Alla dessa album är liksom mer än album för mig. Det är en uppväxt. Med den här sammanställningen har jag så gott det går försökt riva dessa ljuva och mindre ljuva minnen för att istället fokusera på musikens kvalitet och hållbarhet. Jättetråkig approach, men nödvändig. Förhoppningsvis kan den här guiden leda in nya lyssnare mot Kent och få gamla fans att upptäcka nya viktiga delar av Eskilstunas stolthet. Vi börjar med det mindre bra och går raskt mot mästerverken.
12. Tillbaka Till Samtiden (2007)
"Dom viskar: Du är tidlös, men dom menar omodern. En elakhet som blir den ultimata komplimangen"
Det finns en risk att hela tiden testa nya infallsvinklar, men det är en risk man får och bör ta. Tillbaka Till Samtiden kom att bli lagom friskt vågat, inte så mycket vunnet. Albumet bär på en resignerad ton, säkerligen en minituöst planerad sådan, men skapar också en uppförsbacke för de stora känslorna. Depeche Mode klampar på, Berlin och kalla synthar men det stannar vid en återvändsgränd med död betong. Och på sina håll är produktionen ärligt talat ganska pinsam. Hajpen skivan genererade är dessvärre inte befogad alls. Inte heller nu i efterhand när den har fått sjunka in ordentligt. Den fastnar i något mellanläge och hade förmodligen mått bra mycket bättre om bandet hade försatt sig ännu längre ut i den elektroniska sfären. Något som uppföljaren Röd kom att visa upp. Tillbaka Till Samtiden är bandets svagaste stund, och ett konstaterande att lagom vågat är inte tillräckligt vågat.
HÖJDPUNKTER: Vid Din Sida
11. Vapen & Ammunition (2002)
"Välkommen välkommen hit. Vem du än är. Vad du än är."
Tanken var tio låtar där alla skulle fungera som singlar. En god idé och resultatet blev ju också succé, med topplisteplacering i hela Norden. Vem vet, kanske har albumet befläckats med sin framgång för så här i efterhand så känns den bara väldigt intetsägande, detta trots en del träffsäkra samtidsanalyser.
Den kom att bli ansiktet av ett Kent 2.0. Det var i och för sig någonstans runt Isola som alla i bandet, inklusive Sami Sirviö, insåg att indie-geggan var lämnad för gott, men Vapen & Ammunition kom att bli det tydliga klivet. Från och med nu fanns inga jantelagar att följa. Dessa viftades bort med Jojje Wadenius-samarbetet och landets egentligen mest korrekta nationalsång Sverige. Med den hade Moder Svea fått sin alldeles egen Born In The USA, en kritisk hyllning till hemlandet. Bara en sån sak. Men det Vapen & Ammunition i övrigt resulterade i kanske inte går till historien. Det den kickade igång ledde emellertid till en helt ny karriär.
HÖJDPUNKTER: Socker, Kärleken Väntar, Pärlor
10. En Plats I Solen (2010)
"Miljoner ord förvinner ner i förrgårs svarta hål, som hundratusen åsikter som ingen lyssnar på."
Kent valde med En Plats I Solen att vrida och vända på sin kreativa process. Eller rättare sagt vrida upp den några varv. Tanken var att slippa väntetider och strategimöten, allt det där som inte har med musik att göra. Det skulle vara kul att spela in musik igen och det skulle gå snabbt.
Bandet lämnade sina IDM-favoriter på Warp-etiketten åt dess öde. En Plats I Solen blev istället en snabb, smärtfri och poporienterad version av Röd. Men de elektroniska inslagen som duggade tätt genom föregångaren var långt ifrån övergivna. Det ickeorganiska och metalliska finns där. Kanske i bakgrunden, men lik förbannat vill ljuden förstärka och förfina – göra ljudbilden fetare, om man så vill. Problemet är att det hela känns mixat i all hafs. Och istället för att skapa ytterligare dimensioner stängs musiken in och slutar andas. Mindre pålägg skapade mer förvirring och Röds tråd försvann någonstans på vägen.
HÖJDPUNKTER: Skisser För Sommaren, Ensam Lång Väg Hem
9. Jag Är Inte Rädd För Mörkret (2012)
"Våra barn ska svepa filtarna, över våra huvuden."
Ett enhetligt komponerat verk. Inga elektroniska utflykter mer live, inga svidande Kent-parodier mer rakt på sak, jämnt tempo, och det via spår som slutligen får en att gunga in i en sorts Kentifierad bubbla. Den ärrade veteranen ler ikapp tillsammans med den nya generationen. En lyckad kompromiss. Jocke Berg med vänner hittade med Jag Är Inte Rädd För Mörkret sin trygga plats.
Dåtiden hörs i Petroleums detaljer, hittarna dras av under ett tidigt stadium och det rullar på i positiv bemärkelse.
Så vad du än gör, luras inte av förstaintrycket. Albumet må kännas kontrastlöst vid en första bekantskap men är på samma sätt lika stilrent och smakfullt som omslagets egyptiska tema. Ibland är det inte färgerna som gör tavlan, utan detaljerna.
HÖJDPUNKTER: Petroleum, Jag Ser Dig, Beredd På Allt
8. B-Sidor 95 - 00 (2000)
"Vi viker oss på asfalten av skratt. Ingenting kan röra oss inatt."
Kent har genom åren skämt bort lyssnaren med verk som är enhetliga och uttänkta. Här hör vi sidospåren av albumen. En del helt lysande saker som bara inte fick plats för att de, just precis, stack ut från mängden.
Men med det sagt är det ju som gjort att en samling blir en splittrad historia. Nostalgi- och polaroid-blekta Längesen Vi Sågs är emellertid en himmelsk drog för att citera personen bakom låten och trots att Utan Dina Andetag är en av bandets mest uttjatade låtar går det inte att stävja sig mot dess dragningskraft. En helt lysande melodi och klyschfri kärleksförklaring.
Men, det som där och då kändes nytt och fräscht har på senare år tappat sin kvalitet. Jag tänker i första hand på Chans och Spökstad, som inte var en del av b-sidorna utan nyinspelade låtar. Bandets tidiga och demo-nedtyngda spår bär på en hel del charm, men inte så mycket mer.
Inspirationen fanns i Suedes fantastiska b-sidesamlingen Sci-Fi Lullabies. B-Sidor 95 - 00 är tyvärr inte i närheten men likväl en ack så mycket mer intressant sak än en singelsamling. Och den splittrade känslan köper man rakt av, för att återigen inse att Kent alltid borrar sig vidare.
HÖJDPUNKTER: Längesen Vi Sågs, Din Skugga, Utan Dina Andetag
7. Tigerdrottningen (2014)
"Jag ser en himmel utan moln. Jag ser en evig långsam sommar.
Du ser en stad utan moral. Du ser en sjuk version av frihet."
Va, är Kent ett politiskt band? Den gamla historien skulle återigen dyka upp. Med Tigerdrottningen och framför allt dess första singel La Belle Epoque blev folk tagna på sängen och det säger ganska mycket om var vi för närvarande står och trampar. Där allt är antingen svart eller vitt. Där konkreta iakttagelser blir till ställningstaganden. Faktum är ju att Jocke Berg under en längre tid har målat upp vår samtid mer eller mindre tydligt med start någonstans runt Vapen & Ammunition. Men med La Belle Epoque blev det politik av Kent på nytt. Ironiskt nog då låten i sig inte är något direkt ställningstagande, mer iakttagelser av andras tankar, som envetet radas upp i ett hektiskt tempo.
Nåväl, det finns så mycket bättre spår på Tigerdrottningen än förstasingeln och hela albumet är lite som en sammanfattning av vad Kent är idag: ett band som är mer än väl medveten om dess begränsningar. En grupp under ständig utveckling, men inget sker längre särskilt drastiskt. Men det som får Tigerdrottningen att sticka ut, att kännas som en pånyttfödelse, är nog att även den ärrade höjer på ögonbrynen på grund av den nyfunna attityden.
HÖJDPUNKTER: Mirage, Godhet, Simmaren
