Nyhet

KRÖNIKA: Gav Svenska Akademiens poppiga val ringar på vattnet?

GAFFA.se – allt om musik

Vid det här laget har ni väl alla fått mer än nog av Svenska Akademien och den skandal som engagerat betydligt fler än endast de vanliga litteraturdiggarna.

 Därför börjar vi i en annan ände.

Vi svenskar tror ju gärna att den ganska betydelselösa norra vildmark som är vårt land sätter djupa avtryck i världen runt omkring oss. En felaktigt hissad schweizisk flagga vid börsnoteringen av Spotify hejdar knappast vår självbelåtna tro på Svea Rikes internationella betydelse.


Som varande svensk är jag på vippen att suga i mig något av den ära som samtidens skarpaste rappare Kendrick Lamar förärades med, när han tilldelades Pulitzerpriset i musik. Anledningen är givetvis att jag i min inskränkta uppblåsthet tror att Svenska Akademiens beslut att prisa Bob Dylan 2016 på ett eller annat sätt, litet eller stort, har påverkat Pulitzerprisjuryn.

Japp, det är kvalificerad hybris.

Pulitzerpriset har ganska många kategorier och priset i kategorin musik har delats ut sedan 1943. Även om vi mest kanske tänker på priset som någonting som ges inom litteratur och journalistik. Den stora skillnaden detta år är att priset går till en populärmusikalisk artist och skivan Damn. Tidigare har det endast getts till kompositörer som typ sysslar med klassisk musik eller jazz.


Nu tycker jag att det finns ett värde i att lyfta och hylla både smal litteratur och musik. Men det är nästan lika viktigt att lyfta fram de konstnärliga och samhälleliga värdena i populär populärmusik.

Och det är nu vi kommer tillbaka till Akademien. Kanske planterade De Aderton idén hos Pulitzerprisjuryn. Idén om att priset kan ges till någon som på ett tydligt sätt är annorlunda än de tidigare pristagarna. Antagligen inte, men man kan väl få tillåta sig att tänka lite svenskt?

Det var nog i alla fall inte grånande eminenser och den ständigt lillgamle Horace Engdahl som låg bakom att belöna Dylan. Vi vet ju inte, för allt är så ”frimurigt” kring detta sällskap. Men det var nog det nya blodet, sådana som exempelvis Sara Danius, Sara Stridsberg eller Klas Östergren. Sådana som gjort annat än knarkat tyska filosofer, sådana som är lika intresserade av populärkultur som du och jag.


Något slags brytningstid befinner vi oss i, jämte all den så kallade polariseringen. Amerikanarna gör upp med slaveriet och prisar Kendrick parallellt med att en rasist styr deras land. Och det som gömts i Akademiens smutsiga snö visar sig nu i brytningstidens tö, parallellt med att de moderniseringsivriga får gå och de reaktionära fortsätta basa över sitt sjunkande skepp.

Vi vet faktiskt inte vad som hänt i det litterära sällskapet och det är antagligen inte så enkelt som att det har varit två lag, ett ont och ett gott. Men utifrån ser det verkligen inte snyggt ut, med ett gäng herrar som blundat och/eller försvarat den så kallade Kulturprofilens förehavanden, misstänkt för allt från ekonomiska oegentligheter till sexuella trakasserier.

Visst gör det ont när knoppar brister. Slå på Kendrick och fortsätt rasera det som varit.


"We are the future, not them”, som det sägs i första X-Men-filmen – vi skiter i att det är Magneto som yttrar orden, för tillfället.

ANNONCE