GAFFA.se – allt om musik
VECKANS VAL: Christine And The Queens – Chris
En av årets bästa plattor? Nåt säger mig att den här franskan kommer att stå stadigt och stolt med sin Chris när 2018 ska summeras. Den här musiken är löjligt fräsch utan att kännas konstlat fräsch. Den är vad den är. Minns ni Haims uppföljare till den helgjutna debuten Days Are Gone? Inte jag heller. Den släpptes visst förra året och hette Something To Tell You – och den borde ha låtit exakt så här.
Gazelle Twin – Pastoral
Elisabeth Bernholz skapar livsfarliga beats som kan göra dig smått galen vid en första inlyssning. Men ger du dig hän och blir ett med tempot har du en vän för natten. Kanske för hela livet. Det här är bättre än yoga. Industriell elektronik, avantgardistiskt framfört. Hon är såklart en del av ett konstnärskollektiv som lever och verkar i Brighton, England.
Leonie Pernet – Crave
Inledande African Melancholia är något av det märkligaste och mest indragande jag har tagit del av i år. Gällande just det spåret vill Leonie Pernet gärna kredda Klaus Nomis barock-glada musik. I övrigt finns så mycket här att hämta. Vill du ha ett enhetligt verk får du leta någon annanstans, Leonie Pernet älskar nämligen alternativ rock lika mycket som Philip Glass och Caribou.
The Field – Infinite Moment
Vill man vara tråkig kan man bara skriva att "här kommer ännu ett The Field-album. Axel Willner gör sin grej och han gör det bra och du kommer inte bli besviken och du kan försätta din hjärna på stand-by och du kan sväva en halv meter ovanför isen med hjälp av Divide Now och ..." Det finns inget att ogilla med Infinite Moment, om du gillar The Field, det vill säga.
Viktor Olsson – Viktor Olsson
Om den relativt nysläppta EP:n Fjärilar Vid Floden var ett soundtrack för ljumma sommarnätter så leder Viktor Olsson oss nu in i den murkiga hösten. Peter LeMarc, Idde Schultz, Mauro Scocco – den svenska poptraditionen. Du hittar allt hos Viktor Olsson. En ny glöd som ger oss känslan av att pop på svenska faktiskt mår bra.
Nicolai Dunger – Terror & Tradition
En proggigare Nicolai Dunger tar ton. Den fuktiga jorden är nära till hands och den erfarne musikern får leka fritt bland genrer. Tunga ämnen med lättsam ton, där har du Nicolai Dunger anno 2018. Ett av hans mest direkta verk stavas Terror & Tradition.
Suede – The Blue Hour
Brett Anderson & co har efter återföreningen för åtta år sedan mer och mer frångått sina glammiga Bowie-influenser och tagit fasta på en mer dramatisk och bombastisk musikbild. Förra plattan Night Thoughts kompletterades dessutom av en film, som skulle förstärka musikupplevelsen och ge en större helhet och bättre upplevelse. Det fick inte längre bara vara en popskiva med några hits, detta var albummusik som krävde fokuserad lyssning.
The Blue Hour har ett liknande upplägg. Ingen film, men avsiktligt hitfritt, med mestadels långsamma och mörka låtar – tonsatta noveller som beskriver en plats som frontmannen kallar ”Suedeworld – not a very nice place”. - Janne Hallman
LCMDF – Sad Bangers
Attityden är kvar men det är mer klatschigt, läckert och – för att använda ett måhända tråkigt laddat ord – jäkligt moget sound. Det är tajt! Men de har sparat det bästa till sist – bokstavligt talat – finalspåret på albumet heter Waterfalls och är en ren popdröm till dansdänga. Därför kan jag inte låta bli att ta på spåhatten igen och sia inte bara en lysande stjärna på musikhimlen utan ett helt stjärntecken, stavat LCMDF. - Daniel Hånberg Alonso
Mac DeMarco – Old Dog Demos
Demo eller studio, spelar det egentligen någon som helst roll när vi snackar Mac DeMarco? Ge honom en gitarr, låt honom häva ur sig den ena vardagsbetraktelsen efter den andra och vi är sålda. Den här skivan gavs ut under årets Record Store Day men det är först idag som vi kan få till oss hela härligheten i streamad form.
Carl Broemel – Wished Out
Det krävs mer än ett geni för att få till ett fantastiskt band. My Morning Jacket bär inte bara på Jim James. Här finner ni även Carl Broemel och lyssnar man på hans soloverk hör man MMJ:s fantasifulla melodier, lekfulla och ickestatiska låtuppbyggnader. Ett genuint folkrock-verk helt enkelt.
Fay Wildhagen – Borders
Fay Wildhagen är en 24 år gammal norska som utvecklar indiefolktraditionen på sitt eget vis. Om man nu kan kalla detta indie. Hon har nedan nått ut enormt med sin musik som tar vid där artister som Feist och Bon Iver har satt ner foten. En Joni Mitchell för samtiden och monumental musik. Missa inte det här.
Mountain Man – Magic Ship
På tal om folk, den här trion bökar i det förgångna på bästa sätt. Inledningen är a cappelisk så det förslår. Baby Where You Are ger oss ytterligare ett instrument men inte mycket mer och så här fortsätter det. Med små små medel hålls lyssnaren på plats. En modig platta där röster, stämmor och textinnehåll är det viktigaste.
Kassia Klein – Death To All Things Pop
En supergrupp indiemått mätt. Här hittar vi Maja Gödicke och Kåre Vernby (Farväl Till Ungdomen). Här låter man allt vara ärligt, djupt och pretentiöst till musik som rimmar väl med känslan. Det är som kall country, som ett svenskt Mazzy Star.
Mutual Benefit – Thunder Follows The Light
Två år senare och Jordan Lee är tillbaka med sina folklåtar som siktar högt och når än högre. Musik som bara kan skapas av en person som är ett med sin musik och som skiter fullständigt i rådande trender.
Bo Mehr – Dreamer
Musiken som verktyg. Det är bara rock’n’roll säger vissa men alla dessa toner och texter har en förmåga att både läka och fungera som ett sätt att bygga upp en karaktär kring.
Bakom Bo Mehr hittar vi den välmeriterade musikern Erik Mellerstedt. Du har kanske sett honom i Malmö-konstellationer som Nightmen och Marcus Norberg & The Disappointments. Med Bo Mehr går han enligt egen utsago in i en roll som han inte är så van vid. Här får han fritt utrymme att helt ärligt uttrycka sina känslor om kärlek på ett sätt som han egentligen aldrig skulle våga.
Liars – Titles With The Word Fountain
Ganska exakt ett år efter den fantastiska TFCF kommer Liars, som numera är ett enmansband, tillbaka med en ny platta. Men det är inte direkt nytt material utan låtar som spelades in samtidigt som senaste plattan men valdes bort då de inte passade in i konceptet Andrew hade för TFCF. Man får dock lite känslan av överblivet material då det ofta är ganska skissartat och avskalat. På pappret ser det också lite väl mycket ut med hela 17 låtar men då skivan bara klockar in på 37 minuter är det inte alls så illa. - Mathias Skeppstedt
The Holy – Daughter
När finnar vill rocka indierock så blir det gärna nåt kraut-anstruket. Det är sen gammalt. Och det finns väl nåt sisu:iskt med det. Musik som du aldrig räknar bort, som växer för varje lyssning men som också kräver något av dig. Där har du The Holy.
The Sha La Das – Love In The Wind
Det är så lätt att svälja allt från skivbolaget Daptone just på grund av den tydliga retrovibben. Bara sno en hel ljudbild som gjorts förut. Skita fullständigt i att vi är här och nu, varför utveckla nåt när dåtiden var bäst. I The Sha La Das hör du Frank Zappa och hans The Mothers Of Inventions Freak Out. Det är musik som ibland spelas baklänges och är så LSD-hög att du baxnar.
Alla album i en spellista? Här: