GAFFA.se – allt om musik
De senaste dagarna har sociala medier fyllts av diverse skärmdumpar från tjänsten Festify. Du har säkert sett dem. Baserat på din lyssningshistorik på Spotify får du ta del av hur din drömfestival skulle se ut – komplett med headliners och allt. En riktig delningsraket, med andra ord. I dessa tider av personligt varumärkesbyggande vore det nästintill dumdristigt att inte basunera ut sin musiksmak till gud och alla människor. Och visst sitter jag där, nyfiken i en jävla strut, och lusläser varenda lineup jag trillar över.
Det jag ser är absolut ingen överraskning. Man kan till och med säga att det är precis vad jag förväntade mig. Lejonparten av dessa fiktiva festivaler är rena rama korvfester. Det är Håkan Hellström och det är The Cure. Det är Popsicle och The Smiths. Det är Hurula och Iron Maiden och U2 och Västerbron och In Flames och The Beatles och Timo Räisänen och Deportees. Allt i linje med de lyssningsssiffror som Spotify redovisade för 2018, där kvinnorna lyste med sin frånvaro i så pass stor utsträckning att de presenterades i en separat lista över ”mest spelade kvinnliga artister”.
Jag har inget intresse av att göra det här till en identitetspolitisk fråga. Jag tänker inte komma med pekpinnar kring vem och vad man får lyssna på. Det intressanta är snarare att diskutera varför det ser ut som det gör. Vad är hönan och vad är ägget? Låt oss anta att det är utbudet som styr efterfrågan. Manliga akter får större förtroende från skivbolagen, tilldelas mer utrymme att göra sin grej och ges generösare budgetar att röra sig med. Det resulterar i mer PR, ökad medieexponering och i slutänden större synlighet gentemot dem som konsumerar musiken. I så fall är det ett branschproblem, och lösningen ligger hos musikindustrin. Om vi istället antar att det är tvärtom, att det är efterfrågan som styr utbudet, blir problemformuleringen en annan. Musikbranschen styrs av ekonomiska intressen och kommer inte att lägga pengar på artister som ingen vill höra. Så länge vi fortsätter att lyssna på män är det män som kommer ges det största utrymmet. I så fall ligger lösningen hos konsumenterna.
Och där fastnar debatten. Så fort den här typen av enkel genusstatistik diskuteras blir det total kortslutning i maskineriet. Vissa menar att det är varje människas ansvar att kvotera in kvinnliga artister i sin musikkonsumtion. Andra hävdar att det är befängt att göra musiksmak till en jämställdhetsfråga och att man ska lyssna på det man gillar, även om det som av en händelse bara är män. Detta moment 22 är symptomatiskt för allt som rör utbud och efterfrågan. Branschen kan skylla på konsumenterna och konsumenterna på branschen. Problemet är att varan i det här fallet är ett konstverk. Oavsett om du lyssnar på Björk eller Hov1 är det konst du konsumerar, och konst är inte gjord för att inrättas i ett kapitalistiskt system. Konst är känslostyrd, konst är subjektiv, konst säger olika saker till olika människor. Det går inte att styra vem som ska tilltalas av vad. När vi inbillar oss att lösningen finns i könskvoterade spellistor negligerar vi de skadliga, omfattande strukturer som inte bara finns i musikindustrin, utan i hela samhället. Och när vi bedyrar att vår mansdominerade musiksmak är en slump är det som att vi inte förstår hur det ekonomiska systemet fungerar. Konsumentens makt är ingen universallösning, men den ska inte heller förringas.
Follow the money, brukar man säga, men i ett kretslopp där konsumenterna är i händerna på industrin och industrin är beroende av konsumenterna blir det lättare sagt än gjort. Det är därför det aldrig händer något. Ansvaret är alltid någon annans. Vi distribuerar konsten som en vara i ett system den inte är skapt för, ett system där strukturerna redan är cementerade. Killar lyssnar på killar och det gör tjejer också. Så har det alltid varit, och så länge vi har ett system som är uppbyggt kring de premisserna kommer det bli svårt att ändra på det.
LÄS OCKSÅ: KRÖNIKA: Vi fostrar en ny generation alkoholiserade musiker