GAFFA.se - allt om musik
(Detta är en krönika. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte GAFFA.)
I helgen skrev P3-profilen Hanna Hellquist en otroligt stark och berörande text i DN där hon kom ut som alkoholist. Den slog an någonting inom mig. Fick mig att tänka på mitt eget liv och de sammanhang jag befunnit mig i. Jag har spytt i glas på barer, i diken utanför nattklubbar, i vänners handfat och rätt ut på tunnelbanan tills det sprutade ur näsan och hela händerna var täckta i blod. Jag har skrapat upp knäna i Tantolunden, slagit i huvudet på Emmabodafestivalen och legat totalt däckad i sängen en hel helg utan att varken kunna äta eller resa mig. Vi är många som varit där, nästan alla faktiskt. Jag lugnade ner mig. Jag blev aldrig alkoholist. Men med alkoholismen i blodet och ena foten i musikbranschen hade det lika gärna kunnat vara jag.
Att alkoholen är högst närvarande i alla sammanhang och inom samtliga yrkeskategorier är ingen hemlighet. Men i musikbranschen är det något särskilt. Som oetablerad musiker är det svårt att få betalt för sina spelningar. I pengar, alltså. Däremot är det inte ovanligt att du får ett gäng ölbiljetter som tack för besväret. Berusningsmedlet har blivit betalningsmedel. Du förväntas konsumera ett par tre glas varje gång du utför ditt arbete. Det är kutym. Alkoholen är en del av jobbet. Det dricks backstage och i turnébussar, under inspelningsdagar och på scenen. Det finns en stark identitetsmarkör i det. Konstnärer dricker. Hur skulle de annars orka skapa?
Och många musiker trillar dit. Amy Winehouse, Janis Joplin, Pete Doherty, Sebbe Staxx, Monica Zetterlund. Missbruket finns inom alla genrer. Vissa hade säkert blivit alkoholister även om de valt en annan karriär, men det går inte att komma ifrån att musikbranschen är en farlig plats för den med missbrukartendenser. Och vem fan vet om man har missbrukartendenser? Öl gillar väl alla, det är inget konstigt med det. Ett glas bubbel är ju standard när man firar sina framgångar. Turnéliv är turnéliv, och jag är i alla fall inte den som dricker mest.
”Vägen till att bli alkoholist är kantad av konfetti, det är glöggfester och parmiddagar och nyårsaftnar med hummer och någon som kräks i snön utanför festen, det är champagne i födelsedagspresent och mimosas till brunchen och öl till snickaren när ett fönster äntligen är på plats.” Hanna Hellquist beskriver det smärtsamt bra. Alkoholismen gror inte bara i karatefyllorna. De frodas lika mycket på afterworken eller i ölen efter giget. Du kanske klarar dig fint, det kanske är din första öl den här veckan. Men hur är det med din gitarrist? Ljudteknikern? Körsångerskan? Vi känner alla någon som dricker lite för mycket.
Problemet är inte att folk gillar öl, eller vill ta ett glas vin efter spelningen. Problemet är att det förväntas. Den som tar en cola efter tisdagsgiget blir mer ifrågasatt än den som dricker fem-sex Falcon för fjärde kvällen i rad. Banden har svårt att tacka nej, det är ju trots allt den enda betalning de får. När alkoholen är så inbakad i yrkesutövningen är det alltid lätt att hitta en ursäkt för den som vill. Och plötsligt har vi fostrat en ny generation av alkoholiserade musiker.
LÄS OCKSÅ: Studieförbunden: "Det här är rätt unikt för Sverige"