Zara Larsson: "Skulle jag ens uttalat mig om det?"

Zara Larsson har tagit tid på sig, tittat tillbaka på sitt förflutna och insett saker på vägen. Med Karin Lillbroända pratar hon om popmusik som förenar, om verk och person-debatter och om att se verklighetens USA.

– När jag tänker tillbaka så vet jag inte varför jag tog en sån paus.

Zara Larssons tredje album, Poster Girl, kommer exakt fyra år efter So Good. Det är nästintill en oändlighet i popvärlden, och något som känns konstigt med tanke på Zaras ständiga aktualitet. Varje singelsläpp, gästspel hos andra artister och uppmärksamhet utomlands blir en stor nyhet här hemma. Men saknaden av ett eget nytt album har resulterat i en konstig känsla.

– Nu är det nästan som att börja om igen och det är lite nervöst.

Mötet sker på Zaras skivbolag som har sitt kontor beläget i en lägenhet från tidigt 1900-tal i Stockholms innerstad. Vi slår oss ner i en soffa, med behörigt avstånd trots att Zara nyss tillfrisknat från COVID-19. Det märks att hon har mycket energi, kanske en konsekvens av de senaste veckornas liv i karantän. 

“DET FÅR JOBBA SOM ETT MOMENTUM”

Under hela sin karriär, debutalbumet släppte hon som 14-åring, har Zara varit tydlig med sin målsättning. Hon ska bli popstjärna. Idag är hon 23 och har sedan länge nått den statusen. Nu är Zara på väg in i en ny fas och hon blickar redan framåt.

– Det här albumet är jag jättestolt och jätteglad över, men det får liksom jobba som ett momentum till det som kommer komma. Nu känner jag verkligen att jag vill släppa musik. Jag vet att jag är en perfektionist men om jag ska hålla på så här så kommer det liksom ta fyra år igen. Om inte längre.

Vad har gjort att det tagit fyra år? Är det perfektionismen?

– Ja, jag tror det. Det är därför jag blir chockad när jag tänker på att det har gått fyra år. Det känns inte som att det har gått fyra år. Jag har inte suttit och rullat tummarna. Jag har ju gjort massa saker.

Hur länge har du jobbat med den här skivan?

– Det känns som att jag gjort typ tre olika skivor som jag har känt att ”det här blir najs” fast vi fortsätter. Av de låtarna jag har på plattan nu är majoriteten de vi skrev sista veckan. Det betyder egentligen inte att de är objektivt bättre, men de känns nyare, fräschare. De kanske också är mer i tiden, vad vet jag?

KOMMA IN I NÅN ANNAN VÄRLD

Popmusik och populärkultur har alltid kritiserats för att vara själlös och kommersiell, enbart skapad för att tjäna så mycket pengar som möjligt. Det beskrivs som fulkultur, ständigt jämförd med och i underläge till det intellektuella, svåra och smala. På omslaget till Poster Girl poserar Zara lutandes mot en säng i sitt tonårsrum. Hon har drömmar i blicken och en affisch på sig själv som popstjärna på väggen. Zara Larsson har alltid stuckit ut med sin stora vurm för popmusiken. Hon beskriver öppet hur hennes karriär har sett ut, hur skivbolag har styrt allt från hur hon ska stajlas till vilka låtar hon ska spela in. För Zara har de sakerna inte varit det viktiga, åtminstone inte lika viktigt som att stå på scen. Att göra en show. Jag frågar Zara hur hon skulle beskriva sitt nya album.

– Jag har tänkt på det fram och tillbaka när det kommer till just poppen och vad man vill göra för musik, om man ska ha nån röd tråd eller att det ska säga nånting, att det ska vara ett statement eller ha något tema. Men varför jag blivit artist, det är egentligen inte för att jag vill skriva låtar. Jag tycker det är väldigt kul men det är inte det som kommer i första rummet för mig, utan för mig är det att stå på scenen, att få uppträda och underhålla … komma in i nån annan värld.

När Zara växte upp, i en förort strax söder om Stockholm, spenderade hon dagarna med att leka popstjärna. Framför spegeln höll hon hela konserter och tackade sin fantiserade publik. Hon beskriver det som en flykt från det vardagliga. Kärleken till popmusiken och drömmen om det glittriga, glammiga och showiga har aldrig slutat brinna.

– Det finns något fint i att poppen är tillgänglig. Den behöver inte vara så svår för att det ska vara bra eller för att det ska tas seriöst. Jag tycker att om man känner en känsla av positivitet eller att man kan relatera till nånting så behöver det inte vara djupare än så. Med poppen får man drömma sig bort eller längta till nånting. Det tror jag är ganska vanligt att folk kan känna igen sig i.

Vad tänker du om att popmusik ofta får ett ”bad rep” i kulturella sammanhang?

– Som jag sa, jag tycker att det finns något i att det är tillgängligt för folk. Och att det får vara det! Du kan lyssna på en låt två gånger och kunna sjunga med. Och i och med att det blir så många som lyssnar på pop så finns det ju nånting kollektivt i det. ”Kommer du ihåg den här låten, den sommaren”, det blir som ett soundtrack till folks liv. Jag tycker det är häftigt.

INSPIRERAS AV ABBA

Talk About Love släpptes som första singel från Poster Girl. Det är en mogen och R&B-doftande låt i mid-tempo som gästas av rapparen Young Thug. Musikvideon går hand i hand med albumomslaget och ger samma känsla. Videon utspelas i vad som kan tänkas som Zaras barnrum och artefakter från 00-talet, som hemtelefon med sladd och gosedjur, finns med i bild. Singeln har mottagits bra av både kritiker och fans, men är enligt Zara ett undantag för hur resten av albumet låter. Hon berättar om hur hon inspirerats av ABBA:s genialitet när hon skrivit låtarna.

– Jag älskar en låt som heter Look What You’ve Done. Den låten påminner mig lite om ABBA:s melodier i versen och att jag verkligen sjunger ut.

Zara fortsätter beskriva låten som en typisk girl power-låt, en motpol till många av hennes låtar som har fokuserat mer på att vara svag och sårbar.

– Jag har kommit på att eftersom jag är en så ”stark person” och ganska bekväm i mig själv och vet vad jag vill och förtjänar, så blir det ofta att mina låtar handlar om att vara svag. Vilket också är en styrka, om man kommit hela vägen runt där man får vara sårbar. Som Ruin My Life till exempel. Jag ville snacka om att vara svag, men så tänkte jag att nu är det nog med det. Jag vill också ha en låt där jag känner mig riktigt motiverad till att så här: ”Vet du vad? Jag skiner. Jag glänser. Jag behöver ingen.”

“MAN HAR JU SEX MED EN TJEJ, INTE MOT”

Zara byter favoritlåt från nya plattan i stort sett dagligen, men utöver Look What You’ve Done är hon för stunden allra mest fäst vid What Happens Here.

– Jag kommer ihåg när jag hade min första pojkvän. Vi gick i samma skola och sen så låg vi med varandra för första gången och det första han sa var typ: ”Jag kommer inte säga det här till nån i skolan.” Och jag tänkte: ”Okej? Det får du väl göra om du vill.” Jag fattar att det kom från att han ville vara snäll mot mig. Men när det hände så tänkte jag att om du inte vill det behöver du inte göra det, men jag skiter i. Man har ju sex med en tjej, inte mot.

Man är två om det, det händer inte bara för en person?

– Precis, och det hände ju för att jag ville det. Så ”what happens here, if it stays here, I don’t care.” Du får säga till dina kompisar om du vill för det var nånting som jag ville göra och som jag njöt av. Det är inte som att du gjorde det här mot mig, utan jag var med.

Skriver du ofta om dina egna erfarenheter?

– Ja oftast, eller vad mina kompisar går igenom. Just nu i mitt liv är det dött, det händer ingenting, inget drama. Vilket är jätteskönt i mitt privatliv, men det finns inte så mycket inspiration att hämta ifrån. Men jag kan tänka på vad jag brukade känna. Just tonårstiden, det var så mycket drama och grejer som hände. Allt var så extremt, alla känslor och så, och det tror jag är lite lättare att få perspektiv på idag. Det kan jag ta lite inspiration från.

– Annars har jag inte så mycket att skriva om. Ibland hittar jag på lite också, vilket är fine. Så länge man kan relatera till det känslomässigt så tycker inte jag att det är en regel att det måste vara min dagbok. Det kan vara min känslodagbok men det måste inte vara att jag har gått igenom allt det här och att det är min biografi.

Det visuella och estetiska är en stor del av att vara artist idag. Var får du inspiration från när det kommer till stil och mode?

– Jag tänker egentligen att jag måste bli bättre på att uttrycka mig rent stilmässigt, för när det kommer till den här ”vanliga tjejen” då är det liksom Uggs, en gammal t-shirt, mjukisar, håret i en bulle och inget smink. Det är så jag ser ut varje dag. Men till det finns det en extrem sida och där inspireras jag mycket av drag. Det ska vara show och glitter, det ska vara mycket. Rosa och fluffigt, ganska hyperfeminint. Jag gillar det, och just drag queens är asnajs.

Zara beskriver det visuella som minst lika viktigt som det man säger eller sjunger. För en tid sedan jobbade Zara tillsammans med en kille som hade ett imponerande CV och ett enormt självförtroende. Varje rum han gick in i tog han över, och för Zara som sedan tidig ålder varit omgiven av professionella människor, stajlister, fotografer och låtskrivare, blev det en ögonöppnare när hon insåg att han, trots att det var han som var proffset, inte alls var bra.

– Jag kände att jag kan ju göra det här bättre än han. Det blev ett inte så bra samarbete men han tände nånting i mig. Jag fattade att jag faktiskt kan göra allt det här och lita på mig själv. Typ albumomslaget, det var jag som gjorde det, och Talk About Love som jag regisserade med Ryder. Jag känner att jag har mina händer på alla mina projekt mycket mer än jag hade förut. Förut var det mer så här: ”Ja kul, vi släpper den låten.” Nu är jag involverad på riktigt.

Sommaren 2020 släppte Zara singeln Love Me Land. Låten gav ett nytt sound till Zaras repertoar med sin något suggestiva, om än väldigt groovy, ljudbild. I videon dansar Zara ensam iklädd en svart kroppsdräkt i spets och glittrig bikini. Hon är i ett mörker men upplyst i lila och blåa toner. Låten andas Zara Larsson 2.0, och trots att den förväntade succén uteblev berättar Zara att hon aldrig känt sig mer nöjd över en låt.

– Jag tänkte att det här blir en number one, alla kommer älska den! Fucking floppade. Även om det inte blev den framgången som jag tänkte att det skulle vara så störde inte det mig på samma sätt som det hade gjort om det hade varit mitt skivbolag som ville att jag ska släppa den. Då är det som att man hänger allt på hur det går på topplistorna.

GRÄNSEN MELLAN VERK OCH PERSON

När det här skrivs råder en stor debatt om skillnaden mellan verk och person. Ska en artists privatliv avgöra för hens rätt att spelas på radio, uppträda på galor eller finnas på streamingtjänster? Och var går gränsen i så fall? När Chris Brown misshandlade Rihanna år 2009 var det många fans som deklarerade bojkott, men idag handlar debatten ofta om huruvida stora aktörer ska ta ställning. När svenska rapparen Yasin anhölls misstänkt för stämpling till människorov startade en diskussion på P3 om Yasins nominering till P3 Guld-galan skulle kvarstå.

– Jag tror att det är lite farligt när just stora aktörer ska bestämma sig för vad som får konsumeras och inte. Jag tar ett personligt ansvar, till exempel om Chris Brown. Jag skiter i om han släpper hur många bra låtar som helst, jag kommer aldrig bara ”sätt på den nya Chris Brown-låten!” Jag känner inte att det reflekterar något som jag vill stötta. Men det är ju svårt, var går gränsen? Vad får man göra, vad får man inte göra? Jag tycker bara att om du inte gillar en artist på grund av deras personliga liv, vilket inte är konstigt för idag är det ett krav på att vara likeable som person, då får man ta det ansvaret själv.

När Zara Larsson inledde ett samarbete med det kinesiska teknikföretaget Huawei kritiserades hon kraftigt på grund av Huaweis koppling till kinesiska staten. Sommaren 2020 gick Zara ut i medier och ångrade samarbetet som då hade avslutats. Ett halvår senare har händelsen fått Zara att tänka till ytterligare.

– Skulle jag ens uttalat mig om det? Nu när jag tänker efter så handlade inte det om att folk ville att jag skulle ta ansvar. Utan det var bara så här: “Okej, vi kan kritisera det här genom Zara Larsson”. Förstår du vad jag menar? Ni vill inte mig väl. Det spelar ingen roll om jag säger bu eller bä, de kommer hitta fel på det också. Så det var en sån grej att jag bara, fan vilken jobbig situation jag satte mig i nu.

Blev situationen jobbigare när du gick ut och sa att du ångrade dig?

– Allt jag sa står jag bakom och jag har inget mer att tillägga kring det, men det gav mig ingenting. Jag blev så ställd mot väggen och tänkte att jag måste förklara mig, men de personer jag förklarade mig till vill inte höra min förklaring ändå, de skiter i. Det är inte det det handlar om, för många av dem. Just kvinnor blir liksom satta att vi ska vara perfekta, vi får aldrig göra något fel, vi ska veta precis vilka vi är. Vi ska ta ansvar för personerna vi jobbar med, vi ska ta ansvar för vad alla kommer tycka. Det blir överväldigande på ett sätt som jag tror att manliga artister kanske inte behöver gå igenom.

Har du lärt dig nåt inför framtida samarbeten?

– Hundra procent. Nu jobbar jag med ett hårföretag som gör veganska produkter. Det är svårt att vara helt etiskt korrekt i vårt kapitalistiska samhälle men man får försöka vara så bra som det bara går, om det är grejer som jag tycker känns bra och det inte är några frågetecken. Men jag har absolut lärt mig att jag inte ens ska känna mig lite osäker.

DRÖMMEN OM USA

Under sin karriär har Zara Larsson pendlat till och från USA för att arbeta med sin musik. För några år sedan turnerade hon i USA med gruppen Clean Bandit. Turnébussen kördes av Kendall, en tobakstuggande man från Mississippi som bjöd in till sin ranch under ett par lediga dagar över påsk. På vägen dit, till en liten håla i amerikanska södern, såg Zara kyrkor i varje hörn och Trump-skyltar utanför folks hus. Väl framme på ranchen har Kendall ett skjul med skjutvapen. Hans 17-åriga dotter är gravid och har tvingats ge upp sin dröm om att bli frisör, hennes kille som inte ville bli pappa har lämnat henne och hon kommer ensam behöva ta hand om barnet. Abort är uteslutet.

– Det var så klassiskt, som en karikatyr på ett fattigt område i södern. Men Kendall var jättetrevlig, hans familj var jättetrevliga. De var inte elaka människor och det var det jag blev påmind om. De som röstar, för de röstade också på Trump, det handlar inte så mycket om att de är elaka. Det är liksom … Ni vet ingenting. Det är ingen i er familj som har gått college eller ens high school. Ni har inte sett världen.

Gav det dig en större förståelse av USA?

– Ja, för skillnaderna är enorma. Los Angeles är ett låtsasland, eller så är det amerikanska södern som är ett låtsasland. De där kontrasterna är sjuka. Det var intressant att se, jag är glad att vi åkte dit och att jag fick den upplevelsen. Jag tror inte jag hade fått det annars.

Under 2020 spenderade Zara en månad i USA men åkte hem till Stockholm när pandemin bröt ut i början på våren. Under normala förhållanden lever hon i princip ur en resväska och den lilla lediga tid hon har, på sin höjd ett par dagar i månaden, har hon spenderat hemma i Sverige med familj och vänner. Men sedan hon var liten har Zara haft en dröm om Hollywood, och en flytt till Los Angeles är antagligen inte långt borta.

– Jag har vuxit upp med en väldigt romantiserad bild av USA. Sen har det ju det senaste året blivit väldigt tydligt vad det är för land. Men just New York och LA är liksom inte riktiga USA. Det är som ett glammigt skimmer över det och många som bor där är väldigt öppna. Jag måste testa att bo där. Jag kanske trivs jättebra eller så kanske jag inte trivs alls. Jag måste testa annars kommer jag hata mig själv för att jag inte gav mig den chansen när jag hade den.

LÄS OCKSÅ: Praktiskt taget okänd skiva slår prisrekord