GAFFA.se – allt om musik
Idag är det 40 år sedan Iron Maiden släppte det klassiska albumet The Number Of The Beast. GAFFAs främsta fantast och expert när det kommer till Iron Maiden, Jesper Robild, har kämpat hårt med att välja ut sina 25 favoriter och ettan har också sitt hem i ovan nämnda album. (En spellista med alla låtar hittar du i slutet av artikeln.)
- Different World (från A Matter Of Life And Death, 2006)
Iron Maiden är experter på att tälja guld utan refränger, men den här öppnaren har två – först en mjukis, sedan en med euforisk desperation när Bruce går upp i falsett. Låtens läckraste är nästan hur Nicko i princip parafraserar sig själv med patenterade rollar och ridekomp. Underbar livekänsla i ljudet.
- Wasting Love (från Fear Of The Dark, 1992)
Egentligen den första äkta balladen sen debuten. Bara puckon skulle få för sig att ranka Bruce Dickinsons sånginsatser, men utan honom hade den låten inte haft en chans att kvala in. Så här låter det att vara fast i en spiral av meningslöst sex, i desperation på väg mot insikten om att kärleken är död.
- The Clairvoyant (från Seventh Son Of A Seventh Son, 1988)
“There's a time to live and a time to die, when it's time to meet the maker”. Iron Maidens bästa album har verkligen bara bra texter, men det här kan vara peaken. Varje rad greppar tag i den psykedeliska mardrömmen där insikter om framtiden uppenbarar sig. Musiken med shuffle-komp och tonartsbyten är lika trollbindande.
- Caught Somewhere In Time (från Somewhere In Time, 1986)
Egypten avklarat – vad göra? Resa in i framtiden såklart. Inte helt oväntat plockades syntar in, vilka tillsammans med de fylliga gitarrerna lyfter produktionen något enormt. Dave Murray och Adrian Smith når himmelska nivåer i sitt gitarrspel. En ny nivå för resten av katalogen är satt.
- Ghost Of The Navigator (från Brave New World, 2000)
Introt, uppbyggnaden, Nickos trumfill – pang. Betongtungt riff ackompanjerar känslan av att läsa en stämningsfull novell. Melodier som återanvänds i olika skepnader. Bruce och Adrian är tillbaka. En riktig juvel där klimaxet innan sista refrängen faktiskt inte drivs av en dubbel baspedal. Maiden i sitt esse.
- Prowler (från Iron Maiden, 1980)
Träd in, new wave of British heavy metal. Mer ösiga och moshvänliga än så här blev Iron Maiden aldrig. Blott fyra år senare skulle de skriva intrikat om egyptisk mytologi, men soundet fungerar precis lika bra till en ilsk metalpunkhybrid om en snuskhummer. Den bästa låten någonsin med icke-eufemistisk runkreferens.
- Still Life (från Piece Of Mind, 1983)
Omöjligt att sätta fingret på stämningen. Upplyftande, men ändå med trolskt suggestiva verser. Även en av Maidens bästa texter av det mer poetiska slaget, om skyddsanden Genius Loci – eller alkoholism? Som ett långfinger mot teorier om satanism inleds låten med Nicko som härmar en Idi Amin-parodi. Baklänges, såklart.
- To Tame A Land (från Piece Of Mind, 1983)
Här inleds en lång trend av episka låtar om böcker och historiska händelser. Ett mystiskt intro som återkommer i solopartiet, ödslig ökenkänsla och en uppbyggnad som nästan är symfonisk i sitt utförande. Bruce rabblar upp mer av handlingen i förlagan Dune än vad som torde vara möjligt på sju minuter.
- Sign Of The Cross (från The X Factor, 1995)
De två plattorna med Blaze Bailey är de facto katalogens bottennapp, och det är kanske mot den bakgrunden som Maidens andra låt att passera tio minuter lyser så starkt. Fast nä. Kompositionen borde få stå modell för alla Steve Harris långkörare. De gregorianska körerna är urmäktiga, likaså Blazes sång. Orgasmiskt solo.
- The Trooper (från Piece Of Mind, 1984)
En av få superduperklassiker som lyckas galoppera in på listan. Ja, det är faktiskt Maidens mest streamade låt på Spotify. Detta utan en regelrätt refräng, men det kanske mest genialiska utnyttjandet av tvillinggitarrer någonsin. Ohemult livevänlig med gott om skrålpartier.
- The Wicker Man (från Brave New World, 2000)
Ett av världens bästa öppningsspår. Adrian Smith återvänder efter tio år med tre ackord (lånade från Judas Priests Running Wild, men vem bryr sig) och Bruce störtar in som om han aldrig hade lämnat bandet. Inget, inget ger mig mer gåshud än när de öppnar med The Wicker Man inför 250 000 fans på DVD:n Rock In Rio.
- Phantom Of The Opera (från Iron Maiden, 1980)
Redan på sin relativt punkiga, rättframma debut fiskade bandet i progressiva vatten. Som en ritt på en mekanisk tjur kastar sig låten åt alla möjliga håll, Paul Di’Anno plöjer igenom hela sitt temporegister och det råa ljudet passar låten perfekt. Stratton och Murray i perfekt symbios till Rush-lika baskonster.
- Rime Of The Ancient Mariner (från Powerslave, 1984)
Att tonsätta ett skeppsbrott. Senare fick Harris verkligen smak för mastodontlåtar, men Sången Om Den Gamle Sjömannen (baserad på dikten av Samuel Taylor Coleridge) förblev faktiskt bandets längsta låt i över 30 år. Här föds progressiv metal på riktigt, i ett mångsidigt epos med spöklikt mittenparti.
- Revelations (från Piece of Mind, 1983)
Vid tiden Maidens mest innerliga låt. Powerballad? Nja, mer som att segla på ett hav med ständigt skiftande väderlek. Bruce Dickinson klistrar ihop en dikt av G. K. Chesterton med Aleister Crowley och lite “religious sex” (åter utan refräng). En låt som bara Iron Maiden hade kunnat skriva.
- The Evil That Men Do (från Seventh Son Of A Seventh Son, 1988)
Trist nog den enda låten från Seventh Son som har hängt med in på senare setlists. Men från ett album där hälften av låtarna blev singlar är den värd den platsen. Maiden är experter på att repetera textrader och den här Shakespeare-inspirerade pjäsen tål verkligen att höras om och om igen.
- Aces High (från Powerslave, 1984)
1984 sätter manskapet en helt ny standard för hur man kan piska igång en skiva. Efter en inledande tvillingfanfar spottar Bruce ur sig en berättelse om en Spitfire-pilot under andra världskriget, sjungen i linje med ackorden till ihärdig d-takt av Nicko. Bäst är den såklart med Churchill-introt från Live After Death.
- Fear Of The Dark (från Fear Of The Dark, 1992)
Likt The Trooper ett stycke gjort för att ackompanjeras av en publik. Metalhistoriens bästa allsångslåt och en förebild när det kommer till att skriva geniala texter om banala ämnen – och dessutom tonsätta dem med perfekt stämning. Bör naturligtvis höras i liveversionen från Rock In Rio.
- Sea Of Madness (från Somewhere In Time, 1986)
Adrian Smiths bästa egna komposition nämns ytterst sällan. Ljudbilden lyfter verkligen alla skivans spår, och den här proggiga biten med sina tonartsbyten och krumbuktiga trummor reser sig ur mängden. Mittenpartiet löper sömlöst från superpepp till duperdepp och texten är en av bandets mest svårtolkade.
- Strange World (från Iron Maiden, 1980)
Oförklarligt förbisedd till den grad att den aldrig ens spelats live. Originalsångaren Paul Day säger sig haft ett finger med i spelet, Harris står som ensam kompositör, men all kredd går till Dennis Strattons sorgligt ylande gitarrer och en porslinsskör Paul Di’Anno som lite otippat tar balladen till perfektion.
- Afraid To Shoot Strangers (från Fear Of The Dark, 1992)
Steve Harris melankoliska skildring av gulfkriget kunde lika gärna varit baserad på fyra låtar som klippts ihop, men lapptäcket blir helgjutet. Från att sorgmodigt traskat i skyttegraven blir låten allt mer melodisk och intensiv innan Janick och Dave fyrar av var sitt kaotiskt sweep-solo – två av katalogens tuffaste.
- 2 Minutes To Midnight (från Powerslave, 1984)
Ett av rockhistoriens snyggaste riff sätter ribban, och det bara lyfter och lyfter. Antikrigslyriken bär flera av Maidens klipskaste rader, som: “to the tune of starving millions, to make a better kind of gun”. Genidraget att dra ner tempot i sticket innan riffet karatesparkar igång tar atmosfären från primal till intrikat.
- Powerslave (från Powerslave, 1984)
Så här låter forna Egypten i musikformat. De harmoniska skalorna, Bruces elaka fraseringar i berättelsen om en farao med gudskomplex: “I don’t wanna die, I’m a God, why can’t I live on?” Konstruerad som en dubbelmacka, med ett mittenparti i klassisk Maiden-skola som bryter av. Titelspåret är plattans mest fulländade.
- Infinite Dreams (från Seventh Son Of A Seventh Son, 1988)
På sex minuter händer det mer än i någon annan Maiden-låt, och av alla exempel är nog bästa albumets bästa stund det ultimata beviset på att refränger är överskattade. Vare sig det är försynta Santana-figurer, keyboardmättat midtempo eller Bruces allra elakaste skrik kapslar Infinite Dreams in det övernaturliga temat.
- Dance Of Death (från Dance Of Death, 2003)
Kanske hade den varit tio gånger mer populär om den hade skrivits redan till Piece Of Mind. Fast då var i och för sig inte Janick Gers där för att sätta grunden som Harris färdigställde. Tajtare konstruerad och mer komplett än något annat Iron Maiden-epos med var sitt solo från de trenne gitarristerna. Sagan stoltserar inte minst med bandets bästa text. Budskapet carpe diem (författarens tolkning) har aldrig förpackats snyggare än i en skräckhistoria om en märklig natt i Floridas träskmarker.
- Hallowed Be Thy Name (från The Number Of The Beast, 1982)
Efter två veckor av Run To The Hills på repeat fick vi höra att vi var redo för nästa steg, det andra stycket heavy metal jag någonsin tog del av. Och jag som trodde fyra minuter var långt för en låt. Så många skepnader, så många passager som flyter in helt perfekt i varandra. Clive Burr maratonmatar urverkstajt komp och gitarrerna fäktas likt musketörer. Ännu en text som kunde filmatiserats, så perfekt att bandet effektfullt tar små pauser när Bruce Dickinson presenterar första “hårda” versen. Att försöka hålla ut hela “running looooow” är metals motsvarighet till en OS-gren. Den ultimata Iron Maiden-låten, hårdrockens abstract, en inkörsport till en ny värld.
Lyssna på alla låtarna i ordning här:
Lyssna på senaste GAFFA-Podden: