Vi har tillgång till mer musik än någonsin, men vårt lyssnande blir bara smalare och smalare.
I en prisbelönt forskningsartikel undersöker de två norska medievetarna Arnt Maasø och Hendrik Storstein Spilker vad de kallar “streamingparadoxen”. Det handlar om att den enorma valfriheten på världens musikströmningstjänster inte leder till att folk lyssnar mer på olika sorters musik, tvärtom blir den musik som sprids och lyssnas på mer och mer lik.
Artikeln blev tilldelad pris för bästa medievetenskapliga artikel under den norska medieforskarkonferensen i Stavanger, Norge.
– Artikeln är baserad på tio-tolv års forskning av streaming. Det har skett förändringar i musiklyssnandet över tid som både jag och min kollega gradvis började lägga märke till. Grunden är hur medieplattformar, "streamingtjänster", påverkar lyssningsmönster och musikens spridning, säger Arnt Maasø i en intervju med nättidningen Presset och fortsätter:
– Samtidigt handlar det om det vi kallar för streamingparadoxen, som flera har börjat lägga märke till. Det faktum att även om vi har tillgång till mer musik än någonsin, så blir vårt lyssnande och musiken som sprids mer och mer lik. Och det är en paradox. Varför blir det mer likt när det finns mer?
Vidare i intervjun med Presset förklarar Maasø en av de mekanismer som ligger bakom ett sådant resultat.
– Vi föreslår sex mekanismer som vi kallar gatekeeping-mekanismer. Dessa fungerar som en sorts portvaktsmekanism, och är en kombination av hur algoritmer fungerar, hur vi som människor fungerar, vad vi letar efter och vad vi är upptagna med, och hur tjänsten är designad. Det är sex mekanismer, eller sex sätt att agera på, som bidrar till den här paradoxen – alltså paradoxen att vi lyssnar på mer av samma, trots att vi nu mer än någonsin förut har möjligheten att lyssna på allt möjligt.
Maasø påpekar även att det finns många bra saker med streamingtjänster, men att det är en pengamaskin för de som äger plattformarna, medan den stora majoriteten av de som bidrar till musikscenen tjänar nästan ingenting.