Under fredagen slog Göteborgsfestivalen Viva Sounds upp sina portar. Och för GAFFAs recensent, Alex Pettersson, var det svårt att inte svepas med i Jacob Öhrvalls indierus, Nemo Spardings post-rockiga crescendon och Balas stenhårda och hardcore-kryddade doom metal.
Jacob Öhrvall – Viva Sounds, Holy Moly
Efter att ha kammat hem priset som årets nykomling på Manifestgalan tidigare i år har det varit tyst om fiffige Jacob Öhrvall. Oväntat tyst. Även om man inte kanske väntade sig en hajp som skulle ta den gamle Klabbes Bank-basisten till Linnéscenen på Way Out West var det lätt att se sexiga rubriker i stil med “det nya indiehoppet” på åtminstone de lokala tidningarnas kultursidor. Samtidigt är kvällen ung för Öhrvall vars debutskiva släpptes 2019.
Trots att Holy Moly är Viva Sounds minsta scen har Öhrvall valt en ganska fyllig ensemble i form av både trummor, gitarrer och synt. Det låter torrt på ett sätt som får materialet att skilja sig en del från skivversionerna på ett behagligt sätt; låtarnas kärna döljs inte bakom effekter vilket skänker en omedelbarhet till de enkla men ofta briljanta formuleringarna och snärtiga referenserna, från ”Sonic Youth” till alkoholstarka drycker.
Det fullständigt dryper av så mycket positiv energi i lokalen att det är svårt att inte svepas med i indieruset. Öhrvall känns lika avslappnad och gosig som en rödvinstinnad Björne och när setet avslutas med Alkbergs Ragnar är det bara att mer eller mindre kapitulera inför den totala feelgood-faktorn som råder.
Spelningen är överraskande positiv och att Jacob Öhrvalls glansdagar fortfarande väntar är något vi kan konstatera.
Betyg: ★★★★★☆
Nemo Sparding – Viva Sounds, Skeppet
Det mest anmärkningsvärda med Nemo Sparding spretiga set – tillika första spelning någonsin – på Pustervik tidigare i år var den närmast chockartade konsertlängden på en timme och 45 minuter. Då en festival som Viva Sounds knappast tillåter långfilmslängd på sina spelningar var det med viss spänning som vi mönstrade på Skeppets smått oortodoxa konsertlokal för att se vad unge Sparding kan hitta på när schemat är klart tajtare.
Det man först slås av är ljuset hade kunnat vara något mer dämpat då det känns lite väl som att befinna sig på en kreddig vernissage med inhyrt liveband. Absolut ingen katastrof men inramningen lämnar ändå lite i övrigt att önska, varför till exempel inte gröta ner scenen och lokalen med lite gammal hederlig rök? Ljudmässigt funkar det helt okej i den annars ganska ovissa konsertlokalen.
Glädjande nog har Nemo Sparding redan börjat hitta en klart mer röd tråd i det som tidigare blandade rena P3-låtar med mer obskyr indierock; spelningen på Skeppet är en mer vuxen tillställning än den lite klassfestdoftande aftonen på Järntorget.
Det unga och välrepade bandet låter mycket bra och är samtidigt lagom storslaget utan att kännas osmakligt svulstigt. Även om utrymme för farligheter finns och det faktum att framförandet är ganska duktigt skolat blir det aldrig mesigt eller tråkigt.
Ett stabilt material framförs klanderfritt och lite post-rockiga crescendon kryddar dessutom en redan välsmakande soppa. Att spelningen dessutom klockar in på ganska exakt 60 färre minuter än sist ger knappast heller några minuspoäng.
Betyg: ★★★★★☆
Bala – Viva Sounds, Musikens Hus
I Regionen Galicien, Spanien hittas den stenhårda duon Bala som i en åtta, tio år slaktat land och rike runt med sin stenhårda och hardcore-kryddade doom metal. Viva Sounds ska visa sig vara dessa damers första besök i Sverige och en kväll när scenen delas med lokala tyngdklossar som Skraeckoedlan framstår också som ett perfekt tillfälle att för alltid urinera i sitt revir.
Ett sus går igenom den hittills minst sagt blygsamma publikskaran när introlåten Sabotage (The Beastie Boys) – som tycks fungera som någon slags väckarklocka – dundras igång på desto mindre blygsam volym i Musikens Hus PA-system.
Även om man på förhand knappast hade förväntat sig MTV Unplugged är det svårt att inte slungas av stolen när första ackordet mullrar genom konsertlokalens väggar och nästan får vinglasen i baren att krackelera. Än så länge är det praktiskt taget folktomt men ungefär en låt in i settet börjar det fyllas på, och det börjar fyllas på rejält.
Då Bala endast utgörs av gitarristen Ánxela Baltar och trumslagaren Violeta Mosquera är det svårt att inte tänka på den också stenhårda duon Death From Above 1979, som även de på något konstigt sätt lyckas låta hårdare än det flesta trots den ringa mängden musikanter. Om man tyckte Ánxelas gitarr är farlig så är densammas stämband minst lika styvmoderliga i sin behandling av publikens trumhinnor; sången är mer metalcore än ökendoftande, och just denna fusion skapar Balas ganska egna identitet, den som borde skrämma livet ur även den mest luttrade av hårdrockare. När skavsåren börjar nalkas i Baltars hals kliver dessutom Mosquera in och fulländar den redan tvärtuffa duons aggressiva uttryck.
De långsamma och heltäckningsmattetuggande riffen blandas med snabba passager och när Nirvanas punkslakt Territorial Pissinngs – med gästspel från två Bottlecap-medlemmsr – rivs av är euforin på gränsen till total.
Betyg: ★★★★★☆
LÄS OCKSÅ: VIVA SOUNDS 2023: Här är allt du behöver veta inför helgens festival
