Intervju med de nominerade i GAFFA-Priset 2025: Terra

Intervjun med Terra blev ursprungligen publicerat den 27 mars 2024, men återpubliceras i samband med att GAFFA-Priset är runt hörnet. 

När Terra senast pratade med GAFFA hade de precis släppt deras senaste album, Livslinjen, och en turné väntade runt hörnet. Biljetterna till premiären på Pustervik sålde slut på mindre än ett dygn och det stod snart klart att turnén också skulle avslutas på samma plats.

– Det kändes som att cirkeln slöts när vi gjorde på det sättet, förklarar Petter. När vi gjorde första spelningen kändes det som att det var ganska mycket som stod på spel, den sista blev mer som en urladdning. Då hade vi ju några spelningar i ryggen. Eftersom vi precis hade släppt en ny skiva hade vi inte hunnit spela in oss riktigt. Det var som att vi kom på lite försent att ”fan vi ska spela live också”. Då får man lära sig låtarna igen på ett sätt. Det är en helt annan grej att spela låtar live jämfört med att spela in en skiva. Vissa grejer funkar bara inte på samma sätt. När man har gjort det några gånger kan man luta sig tillbaka och delta mer i själva konserten, det kännas jävligt mycket bättre. Och det gjorde det definitivt den sista kvällen.

I en tidigare intervju berättar ni om en märkvärdig spelning i Oslo där publiken bestod av en bartender och ett gäng skyltdockor. Har ni någon liknande upplevelse att dela från denna turné?

– Det kanske är mer chockerande att det var åt det totalt motsatta hållet, säger Petter. Det var en taggad publik överallt, och det var gött att inte behöva spela för skyltdockor igen.

– Man vet ju vad man får med skyltdockorna … Det är en slags trygghet som går förlorad. Är man lite socialt ängslig är det bekvämt, skämtar Karl.

Efter turnépremiären på Pustervik skriver Göteborgspostens Patrik Andersson i sin recension att bandet är ”redo att ta över jorden”. Men huruvida det faktiskt är målet är inte lika klart.

– Det låter lite överambitiöst. Det är många band som säger det, att de ska ta över jorden. Men vi har inga sådana ambitioner, säger Mathias.

– Det är faktiskt intressant det där, att det finns nedärvt i alla artister och band, det liksom går i arv. Man ska ha den där inställningen att man ska erövra jorden, svarar Karl.

– Vi är ju ingen krigshärd som åker ut. Vi är liksom fem personer som kommer och spelar och sedan åker vi därifrån, menar Petter.

Vad är ni redo för då? Med era mått mätta.

– Vi är redo för att komma och lätta upp lite i en stad för en kväll, säger Petter.

– Vi har verkligen ingen lång strategi eller stora mål, förklarar Karl. Vi har verkligen bara tagit det spelning för spelning och rep för rep. Det finns en stor ”göra så gott man kan”-moral i vårat gäng. Vi är väldigt ambitiösa och vi tar detta på väldigt stort allvar, till skillnad från vad många tror. Jag läste en recension i Dagens Nyheter om att vi var ”charmiga amatörer”. Typiskt att man kommer dit och har en tajt show planerad och så blir man kallad för amatör. Man vill ju att varje spelning ska kännas som den sista. Man vill få varje spelning att kännas speciell.

Petter fyller i och menar att inget gig får kännas som ett mellangig.

– När det är på slentrian finns det ingen anledning att göra det. Egentligen är ju alla spelningar mellanspelningar för det kommer en spelning innan och en efter … Men då får man se till att vara på topp hela tiden.

– Det är den enda kompass vi har, fortsätter Karl. Vi har aldrig någonsin trott att det skulle gå såhär bra. Det har bara varit ”nu ska vi göra den här spelningen, vi repar och anstränger oss och gör det så bra som vi bara kan”. Så är det med allt vi gör. Men det finns liksom inget övergripande mål. Det är målet i sig att bara hålla på med det. Allting måste inte instrumentellt leda någonstans. Det är mer ”det här är bra, det här är en kul grej”.

”Livepriset känns verkligen otroligt fint”

En avsaknad av långa strategier och stora mål verkar ha varit en bra metod. GAFFAs läsare har röstat fram Terra till Årets pop/rock, Årets liveakt samt Årets album för Livslinjen.

– Livepriset känns verkligen otroligt fint, konstaterar gruppen. Det känns väldigt hedrande. Vi måste ge en shoutout till Alma Westerlund [Beverly Kills, reds. anm.] som vi har haft med på varenda spelning. Det är ju verkligen hennes pris också. Samuel Järpvik ska ha en shoutout också. Och Dan Alsterberg också. Han är också en klippa.

– Vi har träffat så jävla många trevliga människor också. Inte bara publiken utan alla runt omkring, som liksom får det att funka och gör det möjligt. Det är ett litet nätverk av människor som är väldigt engagerade, säger Karl.

Att publiken har en central roll i Terras spelningar har aldrig varit uttänkt. Det bara blev så, förklarar Mathias.

– Det är lite svindlande att tänka på hur viktig publiken är för oss nu, det har ju verkligen blivit en del av grejen. Det motiverar en att tycka det är kul att hålla på med detta. En grej med publiken som jag tänker på i efterhand är att oavsett var i Sverige vi har varit, har publiken fattat exakt hur det ska gå till på en Terra-spelning. De uppträder ungefär likadant från Malmö till Umeå. Publiken har en gemensam bild av hur man för sig på våra konserter.

Hur beter man sig på en Terra-spelning?

– Det känns som att folk bjuder på sig själva, menar Mathias. Publiken ger väldigt mycket tillbaka. Det är en slags växelverkande energi. Jag vet inte var det kommer ifrån …

– Det kan ju ha med oss att göra tror jag … det kan ju vara en bidragande faktor, skämtar Alexander.

Den hemliga och mystiska processen

Många av dagens nya och unga artister slår igenom på plattformar som TikTok. Där bjuder flera in till sin låtskrivarprocess och håller sina följare på tårna – en metod som i många fall fungerat och skapat några av dagens nya stjärnor. Men huruvida Terra skulle bjuda in sina lyssnare på samma sätt är inte självklart.

– Det känns alldeles för naket för oss på något sätt, förklarar Mathias. Det är ju sjukt intimt. Låtskrivandet sker bakom stängda och låsta dörrar. Det är en hemlig och mystisk process, och det är så vi har växt upp med musik och det är så vi upplevt andra band. När dem släpper in en i de där rummen … som den där fruktansvärt långa Beatles-dokumentären … det var som att man fick se något förbjudet. Att det inte var meningen att vi skulle få glutta in där.

– Det är ju fett att se resultatet efteråt, menar Karl. Men att få se det innan, det förtar lite. Jag har inga åsikter om vilken metod som är bättre eller sämre. Men det är tydligt att det är något nytt som pågår med hur artister och konstnärer jobbar med sina grejer. Vi är ju bara tacksamma att vi kan hålla på med det här formatet som vi tycker om.

På tal om digitalt och videor, har ni planer på att göra fler musikvideor framöver?

– Ja, någon gång kommer vi ju göra det. Absolut, konstaterar gruppen.

– Det känns som att det är lite av en bortglömd konstform, säger Petter. De stora artisterna håller fortfarande på med det. Men det känns som videorna försvinner i allt annat. Det finns mycket musik och det finns mycket rörligt material, men just den där kombinationen musikvideo känns som att ingen hittar till längre.

– De stora popartisterna gör ju verkligen enorma videor, sjukt påkostat med hundratals miljoner streams, fyller Karl i. Hiphop är ju en sådan genre där man lyssnar mycket på YouTube och videor är viktigt som fan där. Jag tror framför allt att inom vår genre känns det rätt dött med videor. Samtidigt är det ju väldigt kul med rörligt material, det kan ju addera någonting. Men då får man hitta andra sätt om man inte gör en musikvideo.

Den senaste videon som går att hitta med Terra är den till Aldrig Bli Mig Själv. I kommentarsfältet skriver användaren ”Olle” att det är ”den bästa musikvideon någonsin”. Videon i fråga vittnar om en stökig spelning och kväll, till stor del fångad i svartvitt. Inspelningen från Smedjegatan är daterad till 31 augusti 2018. Bandet minns tillbaka till kvällen för nästan sex år sedan.

– Den var ju ganska roligt. Det var en livekonsert och lite runtomkring. Den är mer eller mindre inspelad samma dag, konstaterar Petter.

– Jag slog ut min tand på den konserten, minns Karl.

– Jag var tidig innan, så jag gick runt vid husen där vi spelade in, berättar Petter. Husen skulle ju rivas, det var ju därför vi hade spelningen. De skulle riva hela kvarteret. Det var en helt galen fest. Men de har fan inte rivit det.

– Det var väl för väl, det är ju ändå Göteborgs äldsta hus, typ.

I samma kommentarsfält efterfrågas översättningar till flera låttexter med motiveringen ”it’s so good, I’d love to know whats being sung”. Många utländska fans verkar hänga kvar sedan Ram Di Dam.

Har ni några planer på att någon gång skriva musik på engelska?

– Jag tror inte det, svarar Karl. Vi har ju snackat lite om det. Men man ska aldrig säga aldrig som man säger i politiken, någon gång kanske man får feeling. Men jag tror inte vi kommer göra en Kent-satsning och översätta våra låtar.

– Det kanske blir ett annat projekt då, fortsätter Petter. Det känns som att det är utanför vad Terra har blivit eller vad Terra har kommit att handla om för oss. 

– Det går väl hand i hand med det här ”ta över världen”-grejen, eftersom att vi inte har den tanken så finns det inte heller något … vi känner oss inte så giriga tror jag. Vi behöver inte ta över Europa, avslutar Karl.

Värmerekord och underbara saker

Åtta år har gått sedan bandet släppte sin första skiva, Terrarism. Jag undrar vad de själva tycker är det bästa med att vara Terra är.

– Det är ju att få lov att göra det här tillsammans. Det måste ju ändå vara det bästa, menar Alexander. Med de förutsättningarna vi har då.

– Det bästa är ju också att man inte vet vad som kommer. Det är inte så instängt, det är mer kreativt, fyller Mathias i.

Karl konstaterar att Terra är en oförutsägbar grupp och att det är en ynnest att få spela ihop med sina vänner.

– Dels är det praktiskt bra, jag tror att när soloartister åker ut och spelar och har band med sig blir det en konstig dynamik. Det blir som en chef som hyr in tjänster av ett antal personer. Det blir logistiskt svårt och dyrt men också en konstig gruppdynamik inbillar jag mig. Vi har det ju ganska skönt och lätt.

– Jag kan inte föreställa mig en grupp människor jag hellre hade velat göra detta med. Det tycker jag känns fett, fortsätter Mathias.

Vad kan GAFFAs läsare och era lyssnare förvänta sig av Terra under 2024?

– Vi har mycket spelningar inbokade. Vi har inte gått ut med mycket ännu, men vi kommer gå ut med allting samlat. Det känns ju bra att vi får dundra vidare med det. Sedan ska det komma ny musik, men vi har inget datum. Vi gör ju detta lite mer än vad vi gjorde innan vi släppte Livslinjen. Förhoppningsvis ska det inte ta fyra år innan vi har en ny skiva på plats. Det är en ganska inspirerande tid, konstaterar gruppen.

Slutligen, har de ”underbara sakerna” hänt ännu?

– Haha, det är ungefär som klimatet: vi fortsätter slå värmerekord, säger Mathias. 2023 var vårat bästa år hittills och vi hoppas att 2024 kommer bli ännu bättre.

– Vi har ju massa roliga spelningar inbokade och vi vet ju att det kommer komma någon och kolla på oss, berättar Karl. Vi har en idé och skiss på hur vi ska komma vidare med nya låtar, så det känns ändå kul, för det har det inte alltid gjort. För några år sedan, innan vi släppte Jävla EP:n, då var det inte svinkul. Det var något vi ville göra mellan allt annat vi var tvungna att göra i livet. Det fanns ingen jättestor publik, då var det verkligen bara för vi. Och det räcker ju liksom. Men då tog det lång tid och det var lite knegigt liksom. Nu känns det lättare.

– Vi har ju vunnit tre priser här nu. Det är ju fantastiskt, säger Karl.

– Underbara saker händer väl lite hela tiden egentligen, menar Alexander.

– Jämna plågor, konstateras det runt bordet.

Underbara jämna plågor. Och jämna belöningar.

LÄS OCKSÅ: Terra: "Vår publik är så sjukt investerade"