Jean Louis Huhta: Bryggan, Gagnef

Tänk dig att du står vid en idyllisk dalälv, samtidigt spelas techno med knivskarp diskant och blytung bas, det river upp hela idyllen och lämnar ett täcke av vågformade ekomönster. Tyvärr är klockan knappt 18:30 och ingen dansar till det som minst sagt är ett värdigt uppträdande av Jean Luis Huhta. Alla sitter ner och gungar hänryckta. Av de två element som finns så är rymden alldeles rätt men tiden är helt fel. En vän till mig förklarar att om det hade varit en senare spelning hade det inte varit ett så lättsamt set, något jag hade svårt att förstå då det kändes som att ryggmärgen rycktes ur min rot, på ett bra sätt.

Techno när den är bra, inga övertydliga övergångar och inget som är för melodiskt. Allt eftersom spelningen pågår börjar jag höra likheter med Oni Ayhun. Något jag har haft behov av att se länge, ett behov som stillades helt.

Även om jag personligen är relativt oinsatt i genren så är det en oerhört varierad repertoar som spelas upp och man glömmer lätt bort att det är fem sjättedelar av festivalen kvar. Det känns som en rivig avslutning till något som precis har börjat.

För någon som har hållit på så länge med noise och industri-rock så har övergången till techno varit väldigt tacksam. Speciellt för mig som är något oinsatt i den musikscen som presenteras på Gagnef kan jag bli lite förundrad över musiker som hållit igång med musiken i över 25 år, började bland annat med "kängpunk" i Anti Cimex, som sedan kan svänga så snävt till techno. Men det kanske är lättare när man har en grundlig förståelse för slagverk, som han har. Nästa gång vill jag se honom spela 03:00 och helst på samma plats.