Helgi Jonsson: Dias Nordicos, Madrid

Helgi Jonssons röst är lika ömtålig som den i sina stunder är kraftfull. Faktum är att den bär ungefär samma prägel som hela den isländske unga mannens uppenbarelse. Han stiger upp helt ensam på scen med sin sköra röst, sin ödmjuka person och ett keyboard. Han lämnar från första ton ut sig fullkomligt till den ganska högljudda spanska publiken som till en början inte verkar veta hur den ska agera. Hur den ska svara på den säregna person som tar plats på scen. Helgi själv verkar lite perplex inför det hela och det märks att småsnacket och barskramlet i den bastuvarma lokalen stör honom. Som tur är förändras det hela när sångerskan Tina Dico och trummisen Thorvaldur gör honom sällskap på scen. Irritationsmomenten försvinner bort i periferin när ljudbilden blir större, lättare. Tystnaden mellan Helgis andhämtningar byts ut mot dova trummor och Tinas mjuka röst.

Föreställningen förvandlas från en fragil enmansshow till något kraftfullare och mindre komplicerat. Stämningen förändras och det är som att det nyfunna förtroendet mellan publik och artist förlöser hela konserten. Men lika vackert som Tina kompletterar Helgi och hur duktig Thorvaldur än är bakom trummorna så är det ändå tydligt att det är Helgi det handlar om. Hans älskvärda scenperson då han blandar en tafatt, osäker humor med skamliga förslag till Tina. Hans föränderliga röst som med enkelhet tycks kunna röra sig i hela registret. Helgi har så många kvalitéer och en sådan utstrålning och talang att det är omöjligt att inte låta sig beröras. Efteråt vill spanjorerna ha autografer, kramar, fotografier. Ja, det mesta. Och det är fullt förståeligt.