Ida Long: Walk into the fire

Ida Long släppte en ep för några månader sedan, en ep som ofta visade på varför hon har börjat bli ett namn och få ett rykte som intressant artist. Mycket mystik, lite Kate Bush, lite Bertine Zetlitz, lyssningsvärt.

På fullängdsdebuten finns stråk av det där lovande, mystiska och intressanta; men här finns än mer av variation, av idéer, av kreativitet och styrka. Här finns pianoballader som växer i både musikalisk epik som röstekvilibrism. Det ibland monotona uttrycket finns kvar, men utnyttjas annorlunda; blir en byggsten som hela tiden leder vidare, electronica utan att vara electronica, jazz utan att vara jazz. Konstmusik och pop utan att hemfalla åt det svåra och svårtillgängliga. Här dyker det upp små guldkorn allt som oftast. En liten Laurie Anderson-blick i Crash. Jazztassandet och orgeln i den ibland lite Twin Peaks-ljudande Dalmo-WALK. Det är en bra mix av många ingredienser, och i de bästa stunderna är det stort och bedårande. Sen blir det ändå lite lätt tradigt över 14 låtar. Men de bästa stunderna lever kvar länge.