Cody Chesnutt: Landing On A Hundred

Cody ChestnuTT har sedan sin 10 år gamla succédebut Headphone Masterpiece - en skiva som fick the Guardian att bisarrt nog tillskriva honom titeln "The New Hendrix" – haft det jävligt hårt.

Det om något står klart på nya Landing On A Hundred. Berättelser om att förlora tron varvas med berättelser om att återfå den, det förkunnas om crack, om räddningen, om kärleken - allt paketerat i, vad skivbolaget väljer att kalla det, neo-soul.

Och det är på ett rent fundamentalt plan väloljad sådan, där afrikanska rytmer och gospel ibland bryter sig in, men. En vital komponent saknas för att göra detta Royal Studios-inspelade verk riktigt bra. Och denna komponent är den verkliga udd som mycket av den eviga soulen, den som härrör från 60 och 70-talet, besitter.

Det genuina, det uppfläkande ärliga, det lika patetiska som hjärtskärande vackra, det som de stora i genren representerar.

Dock säger inte detta att skivan står utan substans, nej lyssna bara på inledande Till I Met Thee, eller Under The Spell Of The Handout. Men trovärdigheten vacklar något överlag, samtidigt som produktionen stundtals känns alldeles för ren.  

Landing On A Hundred fixeras liksom inte riktigt vid mitt bultande organ på vänster sida bröstet. Istället låter musiken ofta som något Curtis Mayfield eller James Brown skulle förpassa till B-sidorna under en period av skrivkramp eller drogavvärjning.