Nicolas Jaar: Space Is Only Noise

Det inleds med vågskvalp och mumlande röster. Någon spelar piano. Den första låten leder mjukt över till den andra. Stämningen stiger. Ett krispigt beat lunkar igång över en samplad och emotionellt trasig fransyskas brustna sång. Efter ett kort mellanspel följer nattsvarta "Too Many Kids Finding Rain in the Dust", i vilken Nicolas Jaar sjunger som om han blivit inlåst i Nick Caves källare. Stämningen stiger. Den femte låten börjar. Jaar nynnar lite lagom syraskadat och vrider upp tempot på trummaskinen. Blåsinstrument letar sig in i ljudbilden. Sedan följer dubstep och samplade fransmän, och därefter kvalitativ nonsenslyrik och porrfilmsmusik. Stämningen stiger och toppar i den makalösa titellåten, i vilken Jaar skamlöst smetar ut Jim Morrisons libido över ett smutsigt electrobeat. Vid det laget står det klart att han vunnit. Allt som följer är bara bonus.