Fångar Neil Youngs 70-tal med samma musikaliska, sublima vision.
Hur trött jag än må vara på amerikansk gitarrock har den alltid varit svår att värja sig emot. När löven ändrar färg plockar jag automatiskt fram skivor med Bob Seger, Fleet Foxes, Band Of Horses, Kurt Vile och framför allt Neil Youngs skivor i mitten av 1970-talet.
På Viles fjärde soloalbum efter att ha lämnat The War On Drugs möts de båda i en tydligare symbios än tidigare. Det är samma sublima vision av att karva ut sin egen väg i en gitarrtradition, långsamt och dynamiskt, att ta sig bort från "människor, oväsen och civilisation" som en amerikansk tidning
VILL DU LÄSA MER?
Bli medlem och få full tillgång till allt exklusiva innehåll på Gaffa.se
Få den första månaden för 1 kr. - Därefter endast 43 kr. / månad.
- Tillgång till exklusiva intervjuer med toppmusiker
- Tillgång till recensioner av de viktigaste konserterna
- Tillgång till över 10 000 musikrecensioner
- Rabatt på biljetter till konserter och festivaler
- Ren musikupplevelse – välj bort störande annonser
Redan GAFFA+ medlem
