Tänk om en kunde leva kvar i den här dimman för evigt.
“I used to spend so many nights on my own,” sjunger Dua Lipa i Love Again, tre låtar in i sitt publikfriande set på Gröna Lund. “I never knew I had it in me to dance anymore.” Låten, som släpptes mitt under rådande pandemi, kunde inte haft mer fel; 66 datum in i sin försenade turné utstrålar den brittiska popstjärnan en sällan skådad spelglädje. Det känns både genuint och proffsigt.
Det var modigt att släppa sitt andra album precis när turnélivet stängde ner, men hennes royal flush (sorry Olivia Rodrigo!) har helt klart vunnit jackpot. Future Nostalgia har befäst Dua Lipas status som vår tids största popstjärna, och hennes postpandemiska turné känns – sisådär 20 miljarder streams senare – som ett segervarv världen runt. Inte undra på att kön slingrade sig hela vägen upp till Nordiska Muséet när hon äntligen intog Djurgården. Som skribent känns det lyxigt att kunna glida in i 30 graders värme och få lyssna på så pass högkvalitativ pop.
Gamla VHS-visuals projiceras mot skärmen när fyra kompmusiker, fyra körsångare och sex dansare träder fram på scen. Iförd en vit, kort somrig klänning ansluter sig snart det 25-åriga popundret till tonerna av Physical. Därefter framför hon sin debutsingel, New Rules, vars text “If you’re under him, you ain’t gettin’ over him” helt klart borde tryckas på en tröja. Ironiskt nog börjar kvällens första regndroppar falla lagom till att dansarna plockar fram sina paraplyn i bästa Marry Poppins-andan under denna låt.
Cool, som utklassar senaste säsongen av Stranger Things i 80-talsnostalgi, bjuder sedan på en rollerblades-koreografi jag sent kommer glömma. Kvällens första allsång infaller under Break My Heart. Efterföljande Be The One, från första skivan, mynnar ut i eufori. Vilken mästerlig låt det är! Men We’re Cool är inte sämre. Textraden “We’re not meant to be, like sleeping and cocaine” är kanske inte lika barnvänlig som den gigantiska hummer-ballongen som blåses upp vid sidan av scen. Ändå är det den enda gången hela spelningen igenom som den femåriga ungen bredvid mig plockar fram mobilen för att filma.
De efterföljande tre låtarna – Good In Bed, Fever och Boys Will Be Boys – känns lite som ett antiklimax. Åtminstone till Dua Lipa sjunger textraden “If you’re offended by this song, you’re clearly doing something wrong” då det mynnar ut i någon sorts karnevalstämning. Det är svårt att inte ta till sig texten efter de senaste dagarnas regressiva abortlagar i USA. När de därefter samplar Gwen Stefanis Hollaback Girl är stämningen total med ett dance battle på scen.
Calvin Harris-samarbetet One Kiss är en höjdpunkt. Till och med barpersonalen tränger sig fram för att filma en snutt. Efterföljande Hallucinate får Sharon Stones skådespel i Basic Instinct att blekna i jämförelse. Elton John-samarbetet Cold Heart lyckas med bedriften att inge en intim lägereldskänsla. När en Prideflagga senare slängs upp på scen är det svårt att inte få gåshud.
När Dua Lipa sedan återvänder till scen för extranummer vrids disco-stämningen upp till nivå elva. Future Nostalgia följs upp av Levitating och hela publikhavet lyfts upp i en galax av mobiltelefoner. Kvällens sista låt, Don’t Start Now, cementerar bara hennes status som 2000-talets bästa popstjärna.
Med Harry Styles och Lollapalooza på ingång känns Dua Lipas spelning som startskottet på Stockholms Popvecka. Tänk om en kunde leva kvar i den här dimman för evigt.
