x

Donuts - 10 år

Donuts - 10 år

Det allra bästa som medföljer firandet av årsbaserade milstolpar för album är och förblir påminnelserna om vad det en gång, eller kanske fortfarande, betyder för människor och deras berättelser om det. Det ger ett nytt tillfälle för minnen att mejslas ur dammigare hörn i hjärnan, att presenteras i en ny kontext och en ny tid med större distans, att berättas om hur det spelade roll just där och just då när det första mötet tog plats. Det är som små jubileum av någonting betydelsefullt och vackert som har passerat men lämnat stora avtryck, kanske ett permanent intryck som förhoppningsvis fortfarande strålar, som även om det medför sorg kanske tids nog kan föra med sig ett leende. Att höra hur musikälskare knappt kan hålla sig från att le förtjust när de sätter ord på känslorna som musik fött, hur de mumlandes sjunger melodier för att illustrera en poäng, hur det märks att det nästan blir för mycket och rösten svajar när de pratar, är en av många oerhört kraftfulla upplevelser som förgyller att få skriva om och leva nära musiken. Musikälskares kärlek är en ära att få ta del av, och det är lätt att medge att denna text är skriven på exakt samma sätt.

Det har diskuterats en hel del i tio år nu, ett sunt tecken om inte annat på att intresset kring verket gör det värt att prata om än och framför allt på att det finns mer kvar att utforska, om vad J Dilla ämnade utföra och vad han ville berätta med Donuts. Det hade säkerligen hänt oavsett hur albumet till slut lät i och med förhållandena han skapade under, i och med att omständigheterna var så speciella för just hur det skapades att det automatiskt ingick i albumets historia och sedermera klassikerstatus, såpass att det lämnade smärtsamma frågetecken i varenda litet knastrande hörn av albumets 43 minuter och 25 sekunder; kanske skulle valet att ha med 31 spår reflektera att J Dilla var 31 år gammal när Donuts skapades, reflektera varje år han levt genom musiken han tryckt så kompakt in i varenda spår, väl medveten om att sjukdomarna som sakta bräckt honom inte lämnade många dagar kvar att leva men dumdristigt obeveklig i sin envisa vilja att fortsätta skapa musik från sjukhussängen. Kanske var mängden spår bara en slump, en liten detalj i en mycket större plan J Dilla hade och skulle se till dess slut, även om döden bokstavligen kom för att sätta stopp.

Samma dag som Donuts släpptes av hans vänner på Stones Throw Records, 7 februari 2006, fyllde J Dilla 32 år. Hans 31:a år tog slut, hans sista album var komplett, hans otroligt personliga karta över den ofantliga mängd musik han vördnadsfullt lyssnat på och frenetiskt skapat utifrån och älskat så djupt var färdigskriven, redo att lämnas över till världen att ta del av. Och tre dagar senare tog livet inuti mästerproducenten från Detroit slut. Det blev naturligt för omvärlden, musiker och fans och musikmedia och egentligen varenda person som kände till honom, att se Donuts som ett farväl. Det blev naturligt att se det som något speciellt för att det så tydligt var det absolut sista J Dilla arbetade på, men framför allt för dess genomgående egendomlighet. Trots att han alltid varit känd för att omfamna sin experimentlusta och visade upp det oavsett vem han jobbade för, vare sig det var på uppdrag för mängder av hiphop-legendarer som älskar honom så innerligt eller för att han bara skapade för att hålla sig själv väloljad, var Donuts ytterligare nivåer bortom hans allra mest kufiska skapelser.



Donuts är sammanställd av en musiker som försökte klippa bort inövade metoder för att utmana sig själv en sista gång. Precis som alltid, som allt han gjort dessförinnan, såg J Dilla även sitt sista projekt som ett tillfälle att försöka skapa någonting annorlunda: om albumet först låter ovälkomnande är det därför, om dess kollisioner av kakafoniska ljud gör det svårt att följa skeendet är det därför. Och något annat vore egentligen konstigt: det är logiskt att undra varför varje spårs beat verkar släpa lite bakom resten av musiken, det är logiskt att fundera på om det verkligen är meningen att främmande ljud ska vräka sig in i ljudbilden några gånger som om de provar sig fram innan de tar över. För att återigen tvinga musiken framåt behövde J Dilla förstå hur decennier av olika musikuttryck satts ihop för att, på sitt egna sätt, både hitta och skapa en helt ny balans när han omformulerat det till egna verk. Bara att ta in all musik som han använt för att skapa sina verk är en enorm, hisnande och utbildande och underhållande, utmaning. 

Därför är hans sista musikaliska karta inte bara svårnavigerad från grunden upp för att den är så tätt konstruerad, den består dessutom helt av så många pusselbitar som kan sättas ihop på så många olika sätt för att en större bild ska skymtas. Det är samtidigt byggt så att upplevelsen inte förminskas om musiken skaver och känns lite obekväm, det är snarare tvärtom så att upplevelsen växer ju längre lyssnaren stannar kvar i Donuts värld och ju djupare beståndsdelarna utforskas. Med fler lyssningar går de plötsliga nya ljuden som vävs in att förutspå, att se var de kommer ifrån och var de kommer föra allt runtomkring dem går att följa blir som en liten lek i lyssningen, och med ens låter ett spår som någonting helt annorlunda: tio år senare märks de där idéerna som bara J Dilla såg och hörde tydligare, de där klippningarna i samples som gjore honom så unik i sin vision, de där kombinationerna som kan ta så lång tid att luckra upp, som han fullkomligt älskade att visa upp och försiktigt sy ihop.

Tio år senare är det detta som definierar storheten av och i Donuts mer än något annat. Dessa små ljudmässiga perspektivsskiftningar dyker fortfarande upp efter ett helt decennium, de träder fram som känsloladdade knockar och förnyar uppskattningen för ett album som redan gett så mycket. När det redan finns så mycket som känns så monumentalt, alla djupdykningar i olika musikstilar och annorlunda sammansvetsningar av en musikkonstnär av allra högsta rang, är det detaljerna i den massiva helheten som får Donuts att fortsätta skina tio år efter att J Dilla firade sin sista födelsedag med att ge världen en sista present. Det är ett album som hälsar alla nya lyssnare välkomna, vare sig de lyssnade på J Dilla för första gången 2006 eller om de upptäcker honom nu. Det är ett album som vinkar farväl, till alla som hängt med under alla år och lyssnat på all fantastisk musik han varit en del av, till döttrarna som han inte får se upptäcka musiken själva, till syskonen som förlorade sin storebror, till mamma Ma Dukes som förlorade sin klippa.

Det är ett album som med alla sina olika ljudbilder och musikaliska ansikten existerar i samklang med människors alla sinnesstämningar, som kan vara en vän i stunder av förlamande sorg och explosiv glädje. Det är ett album som sprider ut så mycket musik på 31 spår och 45 minuter, som är så nyfiket och trollbundet av att hela tiden bjuda på något nytt, som uppmuntrar lyssnare till att utforska precis allt de trollbundits av. Det är ett album som var häpnadsväckande då, som är lika fascinerande idag, och som fastställde J Dilla som en gigant inom hiphop-världen och även långt utanför den. Donuts är på många sätt ett kärleksbrev från J Dilla till musiken, som gav honom liv så ofta på så många olika sätt och som höll honom vid liv när han behövdes som kärl en sista gång. Donuts är, när världen inte fick behålla J Dilla för att ge mer musik till den, en brunn som fick försöka kompensera för den massiva förlust hans död var - tio år senare verkar dess källa tacksamt nog inte vara i närheten av att torka ut. Så länge det finns droppar att lyfta ur den kommer J Dilla att leva vidare.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA