Under Allhelgonahelgen 2014, på sju scener inuti och tillhörande Södra Teatern, bjöd Red Bull Music Academy in till festival. Efteråt pratades det allra mest om de två som spelade i ett av de allra minsta rummen, på en av de mest inklämda scenerna, under festivalens kanske kortaste konserttid på i runda slängar 30 minuter. Framför alldeles för mycket publik för den tillgängliga ytan, samt alldeles för många som stod i korridoren och dansandes försökte se vad som pågick därinne, tog ett framträdande plats som på sätt och vis skulle bli början på en hel musikalisk scenförändring. Och därefter blev det tyst. Den törstande och nyfikna allmänheten, den som knockades av de låtar som spelades i det där lilla rummet och även de som fick se och höra videor som spreds därifrån ögonblickligen, fick nöja sig med att vänta tålmodigt på mer musik från Cherrie.

17 kilometer nordvästerut och 16 månader senare, på samma plats som hennes första helt egna presentation för musikvärlden började i och med Intro-videon, tar Cherrie emot ett telefonsamtal om var hon ska spela in under dagen. Från Rinkeby Torg och studion 150 meter bort i Folkets Hus ändras dagens mötesplats i sista stund över telefon till Hindertorpsgränd, ett par hundra meter bort, där en annan studio ett par våningar upp i en av byggnaderna väntar. Här dyker många av traktens begåvningar upp då och då, likväl rappande som sjungande och producerande, för att finslipa, skriva ihop och spela in.

– En av dem sålde sina mixtapes fysiskt här för en femhundring styck och sålde slut snabbt. Det är ett bra sätt att bevisa att supporten finns, trots att många tror att det är tvärtom, förstår du? säger Cherrie och fortsätter:
– Det är fett att alla är villiga att ge tillbaka, några av dem håller på med ett projekt där de ska göra en stor basketturnering med hiphop-workshop för tjejer, framför allt, i orten. Visa att vi är här för vår ort så som orten har varit här för oss, du vet. Jag försöker ta del av den grejen också, även om jag gör min musik med RMH.

När Cherrie berättar om hur hon själv hamnade här, som upphaussad sångare försiktigt arbetandes på sitt debutalbum men framlotsad av ett hajpmonster som nästan löpte fritt alldeles för ofta, låter det nästan slumpartat. När hon berättar om hur hon fick sina allra första gästspel på andra artisters spår låter det, när hon blickar tillbaka på hur det var för knappt två år sedan, inte mer anmärkningsvärt än att träffa några vänner. Det var så det hela kom till:
– Jag har aldrig varit sångare, men ute i orten känner alla varandra så folk sa typ ”Cherrie, det är hon som kan sjunga”, folk visste att jag kunde sjunga men det var på engelska. Det var bara när kompisar hängde och vi sjöng med i musiken vi tyckte om. Jag såg inte musik som något jag ville satsa på, eller att bli musiker och känd, jag var alltid mån om att skriva musik och alltid sjunga för mig själv, och utvecklas.

Och eftersom alla känner varandra spred sig just den beskrivningen av Cherrie, hon gjorde några låtar med 24k och hoppade in på En Dag av Abidaz. Hon berättar skrattandes om att folk började höra av sig och frågade om hon skulle släppa en EP, hon sa ja utan att ha någon aning om vad hon snackade om, hon hade inte ens spelat in en låt.
– Det var första gången jag sjöng på någonting som var stort, första gången jag sjöng på ett sätt som fick mig att tänka att jag kanske har någonting här, jag kanske kan använda svenskan för att ge ett perspektiv som inte finns och som saknas. Hela mitt liv och allt som hände, med den lilla grejen på hans låt, var som att det uppenbarade sig för mig att ”du har någonting här, du kanske kan använda dig av det”. Men det var också lite för att musiken kändes som självmedicinering och meditation, att det jag har att säga kanske kan hjälpa folk. Det var bara en liten känsla som jag inte var så säker på, men ju mer jag gick in på det och jobbade blev det lite som att ... ”okej, du har någonting här, fortsätt”.

Smakprov och magkänsla
– I början handlade det mycket om att ge folk ett smakprov och sen låta dem vänta, för att när det kommer sen ska det vara värt det.
Cherrie poängterar vikten av att det skulle kännas hundra procent rätt, att det var mycket smågrejer som inte var rätt än när hon släppte Intro och spelade Tabanja live. När ytterligare ett par låtar från albumet var klara gick hon på möten för att se vilka som kunde hjälpa henne framåt.
– Jag såg att det här produkt-snacket inte alls var för mig ... det funkar inte. Jag ville inte sajna bort mitt namn till något storbolag, och jag var tvungen att använda marknadsföringen från låtarna på alla sätt jag kan. Jag tänkte att det är bättre om vi väntar lite, låt oss leva med det, låt oss komma på kreativa idéer, åka iväg för att diskutera hur vi ska göra. Det tog lite tid men det var också den bästa debuten jag kunde ha. Videon till min första låt blev Grammis-nominerad, låten blev fett välmottagen.

Även om det fanns folk som ville sätta sin tolkning på det Cherrie skapat förstod hon att det hon pratar om är ur ett perspektiv som i princip aldrig hörts förut. Att det är en historia från förorten men att den blev respekterad på ett annat sätt för att den kom ifrån mammornas och systrarnas perspektiv som inte hörts på det sätt hon framställde det.
– Jag gick på magkänsla. Ingen trodde på Tabanja som första singel och alla trodde att jag var rappare under det första året trots att jag är R&B-sångare. Jag svär, det värsta vore om jag var tvungen att släppa musik jag inte kan stå för eller göra saker som jag måste kompromissa med. Det hade inte funkat för mig att bara vara rösten som hörs på andras låtar, som berättar någon annans historia. Personen, min bakgrund, musiken, rösten, uttalet, allt det är jag. Utan det ena funkar inte det andra. Att berätta någonting som folk kan ta till sig, det var mycket större för mig.

Debutalbumet Sherihan
I slutet av april 2016 släpper Cherrie sitt debutalbum, döpt efter namnet hon fick av sina föräldrar: Sherihan. Det är ett album vars låtar förmedlar en bild av en självsäker och noggrann artist, som nyttjat tiden mellan de uppmärksammade låtarna hon släppt hittills till att bygga en musikalisk identitet som känns självklar för henne. Hon har fått göra sitt första album på det sätt som passar henne och vad hon vill säga allra bäst, hon har fått styra musiken till att låta som den R&B hon älskar men som hon vet att hon kan utveckla och förädla. Och hon ser helheten som komplett över musiken, känslan, berättelserna.

– Jag ville framför allt att det skulle låta hoppfullt. Ibland när du lyssnar på musik, och du inte vet vad det är men du får en nostalgisk känsla? Det där lilla glädjeruset. Jag ville ha den känslan i min musik för att det är den känslan jag brukar få när jag hör vissa R&B-låtar med sköna melodier, typ som Always Be My Baby av Mariah Carey, som får dig att le lite när du går på gatan och lyssnar på den. Som när jag var liten och fick smyga till TV:n för att kolla på MTV Amour och se när Brandy sjunger Sittin’ Up in My Room och försökte waila med i låten och hitta på eget sätt. Det var typ så sjungandet började. Den första låten som jag minns som fick mig att tänka att sådär vill jag sjunga, det var I Love Your Smile av Shanice. Det är nånting med R&B från 90-talet, när jag var liten och hörde Aaliyah eller Monica eller Brandy eller Jade så blev jag helt tagen över hur coola de är, svarta starka kvinnor i coola kläder. Det var min grej.

Inspirerad av musiken som först födde hennes intresse för att sjunga har Cherrie skapat något som möjligtvis följer ett spår, men som medvetet rör sig för att skapa ett eget. Sherihan är tydligt hennes egna berättelse, skrivet med hennes uttryck, format efter hur hon tänker och känner.
– Jag ville berätta min historia, jag ville att folk skulle få chansen att komma in på vad det är som gör som att jag är som jag är och vad jag sjunger om, men jag ville också göra det på ett sätt som de också kan relatera till och kanske ta något ifrån. Att det hörs att detta är självmedicinering, att jag behövde göra det här för att kunna leva vidare, men också att de tar den känslan med sig och känner den hoppfullheten jag känner när jag ger ut det här. För mig är det närmre att komma nära inpå dig genom att prata till dig som en vän och bara låta det vara öppet, det ska låta som om du hör mig prata till mina tjejkompisar. Jag vet också att när man har de här diskussionerna är det såhär det låter, där man skriker på sina kompisar eller själv får utskällningarna, för att man behöver vänner när du är för blind och man behöver ögon från någon annan. Att det låter hårt är för att det är så jag pratar, haha. Det är det jag kommer ifrån, det är det som gör det personligt för mig. Men jag vet att konceptet går att relatera till.

Berättelser hemifrån
Sherihan är berättelser om människor som Cherrie, från platser som Cherrie kallat och idag kallar sitt hem, med bakgrunder som delas av Cherrie och de hon håller allra närmast. Det är av och för människor som levt som hon levt, som upplevt det hon har upplevt, och det är lika mycket för egen som för deras skull som Cherrie sjunger. Hon förstår att hennes perspektiv behövs när hon märker att berättelserna tolkas fel av människor som aldrig varit i närheten av hennes vardag, hon märker att de som delar hennes vardag också delar hennes perspektiv.
– Jag tror, eftersom jag har gjort det här från hjärtat och krigat för det, att de som lyssnar på det med öppet hjärta kommer att förstå helheten. Jag tänker såhär: när Aiman Qabli gick bort hörde hans föräldrar av sig till mig om att sjunga på hans minnesstund. Jag sjunger inte för att glorifiera något, jag sjunger för att vi har sorg. Syskon, vänner, folk jag växt upp med har gått bort. Folk som var med i min video, folk som hängde med oss, folk som du ringer en dag för att träffa om en kvart typ och sen är de borta två dagar senare. Jag är här och jag ser det varje dag. Jag håller på att skapa någonting som jag hoppas ger hopp till någon annan. Jag har gjort rätt för mig. Det handlar om mammor och alla tjejkompisar och alla grabbar som är tvungna att titta på och leva kvar med sorgen när saker händer. Det är dem jag gjort detta för.

För Cherrie handlar detta, musiken och sjungandet, Sherihan och allt hon skrivit och vill skriva, om henne och hennes familj, om hennes syskon och hennes vänner, om samhället de växer upp i. Även om många av historierna är väldigt personliga är de också öppna att ta till sig. Hon vill att de som lyssnar känner att hon sjunger för dem, att de sjunger orden med henne också, och att det är för alla som kan ta till sig det hon säger även om det fortfarande är från hennes perspektiv.
– Jag är faktiskt skitstolt över detta, för mig som är ung tjej från Rinkeby, som är somalier, som är muslim, som är svart ... det är någonting jag skulle se som hoppfullt om jag såg på det utifrån. När jag lyssnar på albumet skulle jag tänka ”kan hon så kan jag också”, om jag får en person att känna så då har jag gjort mitt, förstår du?
– Jag hoppas folk kan ta till sig det och inse att det är stort för mig, för de behöver höra det, det här perspektivet. Jag vill bara prata om tankesättet som finns hos folk, om känslorna som gör att folk känner sig fast, oavsett vad det kan handla om och oavsett vad de gör för att klara sig, att de har ambitioner och vill göra människor stolta. Jag ville ge en bild av tankemönster och det känslomässiga hos folk här.
– Vi unga tjejer i orten är de bortglömda som folk inte tänker på. Ingen pratar om tjejerna på det sättet, och tjejerna jag känner här är bland de starkaste människorna jag träffat. Det är skönt om någon ser det här och får till någon typ av gnista hos dem. Jag har bara utgått ifrån vad jag hade behövt och vad jag ser omkring mig.



SIDESTORY 1: SAMARBETE MED STORMZY
När Daniel Irk, som är Cherries bokare på Luger, hämtade in engelska rapparen Stormzy till en spelning i Stockholm, fixade han och Babak Azarmi även så att de kunde ha middag dagen innan allihop, kreativa människor emellan. Det blev ett möte som blev minst sagt rätt lyckat.
– Vi gick till studion, jag och Dida var där, Babak och Leslie var där, vi gjorde två låtar och sen satt Stormzy kvar och lyssnade på våra grejer och fastnade väldigt mycket för min nästa singel Aldrig Igen. Han tyckte den var riktigt bra och bad oss skicka den till honom, efter att han åkt hem spelade han upp Tabanja och Höru Mej Bae på Beats 1-showen han har hos Apple Music. De tog in Tabanja på rotation, det var asfett. Efteråt har han spelat musiken på hans Snapchat, folk har frågat vad det är för något, så jag sms:ade honom en dag och frågade om han inte ville lägga en vers. Han har varit världens snällaste, skickat skärmdumpar av vad folk sagt till honom om låtarna. Stormzy spelade in sin vers, det skulle vara till en remix egentligen men det passade så bra in att den behövde vara singeln. Jag har en version utan honom, med ett vanligt stick, som kommer vara på albumet, men versionen med honom släpps som singel.

SIDESTORY 2: GÄSTER OCH SINGLAR
Från att ha använt Intro-videon och Tabanja live som starka skäl för publiken att vänta på nästa släpp, har Cherrie funnit sig i en situation där musiken fört med sig möten hon bara kunnat drömma om.
– Inget Kommer Mellan Oss skulle vara på albumet från början, det var en låt som jag från första dagen ville ha med en rapvers på. Det tog sån tid, Tabanja kom emellan, och jag behövde visa för folk att jag är sångare för att alla började prata om att jag är rappare. Så Linda Pira kom med på låten typ ett år efter att jag gjort klart den. Det var samma med Ja Vet Ni Vet, den gjorde jag i julas: vi fastnade i studion, jag och Sonny Fahlberg och Amr Badr, jag tänkte ha den som B-sida på Inget Kommer Mellan Oss och att det vore så fett att ha med Mapei. Den gick inte ihop ljudbildsmässigt med albumet men var ändå asfet så vi körde ut den ändå.
– Det är så sjukt ändå, för mig som bara hade typ en låt ute, att få göra låtar med artister som Linda Pira och Mapei. Det är galet att de ser min talang och tror på det jag gör och vill vara en del av det. Tänk att jag inte har någon av låtarna jag släppt på albumet, det är fett sjukt egentligen, haha.

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT