x

Far och son om 10 år med Way Out West – "Jag var helt skakig efteråt"

Far och son om 10 år med Way Out West – "Jag var helt skakig efteråt"

GAFFA-skribenten Andreas Bäckman tog en pratstund med sin pappa Anders Bäckman om ett decennium på Göteborgs-festivalen. Och om framtiden.

Pappa, vad fick dig att först besöka Way Out West?

– Det var ju mycket att det var så nära och bekvämt. Jag har ju bott största delen av mitt liv i Majorna i Göteborg och när det sen tog form något sånt runt hörnet, det kunde jag bara inte missa. Jag hade aldrig tidigare i mitt liv varit på festival, men alltid älskat musik som du vet, så det var givet.

Vad var det första du såg som knockade dig?

– Jag hade ju hört talas om Broder Daniel genom dig och dina kompisar, men aldrig lyssnat eller sett dem så det var jävligt häftigt att få se deras sista konsert. Sen var det ju Håkan förstås och Neil Young. Och Silverbullit, det var som ett nackslag, i tältet där nere. Efter det var jag hooked.

Hur skiljer sig Way Out West från musikupplevelser när du var ung?

– Då var det mycket att man gick på klubb och såg småband. Man hängde på Cue Club och såna ställen. Jag såg Jimi Hendrix i slutet på 60-talet, och även om han var stor då så kändes det inte riktigt så här. Det är en helt annan skala idag. Men samtidigt är det kul att få se de små banden på Way Out West, och upptäcka nytt. Det är sanslöst vilka upplevelser jag fått under de här åren, medan mina kompisar sitter fast med Creedence, Bruce och Stones. De har fastnat i gubb-träsket.

Vad är det häftigaste du sett under de här tio åren då?

– Ja först var det ju Silverbullit som sagt. Jag var helt skakig efteråt, herregud. Sen Pet Shop Boys hade en otrolig show med maskerna och allt. Calexico gjorde otroligt stort intryck också, de kan tydligen köra alla Loves låtar och när de körde Alone Again Or, då började jag fan gråta. St. Vincent var en riktig käftsmäll också. Fantastiskt.

Du brukar ju gå och tjöta på mig om saker som ”när går de ut med årets riktigt stora artist tror du?”

– Ja, men de spelar ju stor roll när jag ska köpa biljett, men sen när jag väl kommer dit så kan det hända att jag inte ens ser dem. Det har hänt att jag gått och ställt mig vid lilla scenen för att det är bättre på något sätt. Om det står på affischen att Pet Shop Boys kommer ja då kommer jag också, men jag hade säkert gått dit ändå. I år känns det lite back to basic, jag tror jag kommer upptäcka massa mindre band.

Vilken artist fick dig till slut att köpa biljett till årets tioårsjubileum?

– Det var nog fan Sia måste jag säga ändå. Fast egentligen var det ju att jag kände mig i så bra kondition att jag kunde gå. Det tar ju på krafterna att springa omkring där i tre dagar när man är 69 år gammal. Då underlättar det ju när det finns vegetariskt att käka på festivalen.

Först vegetarisk mat, sedan bort med mjölken och nu en satsning på alkohol-fritt. Vad är nästa steg tycker du?

– Billigare biljetter för pensionärer, haha. Det skulle inte kosta så mycket för arrangörerna för det kommer nog inte så många i den åldersgruppen ändå!

Till sist då farsan. Efter tio år på Way Out West – hur kan festivalen förbättra sig i framtiden tycker du?

– Jag tycker de skulle bygga ut med en scen till. Eller göra tält-scenen större. Nu har det ju börjat bli fullt där och man ser inte in. Och sen el-cyklar för uthyrning kanske, så man lätt kan ta sig runt stan. Då spar man på miljön också, många kanske skulle slippa ta taxi.

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA