x

Inspiration är inte rationellt tänkande – intervju med DGM

Inspiration är inte rationellt tänkande – intervju med DGM

Det italienska progressiva metalbandet DGM släpper sitt åttonde album på ny etikett i slutet av augusti. GAFFA fick en partstund med bandets egenutnämnda "diktator" Simone Mularoni, som även står som ansvarig för produktionen och gitarrerna. Här avhandlas kärleken till musiken, att ständigt se till att utvecklas och försöka att inte vara för självkritisk.

Inför det nya albumet har DGM bytt skivbolag från italienska Scarlet till ett annat italienskt men betydligt större bolag, Frontiers. Simone Mularoni berättar om beslutet.

– Vi har varit hos Scarlet över ett decennium och när Frontiers hörde av sig och erbjöd kontrakt så kunde vi inte blivit lyckligare. Att se vårt namn bredvid till exempel Whitesnake och Toto är vi oerhört stolta över.

Var det ett enkelt beslut?

– I grunden var det ett självklart beslut men inte lätt då vi blivit riktigt goda vänner med Scarlet efter tio år tillsammans och de har hjälpt oss mycket i starten av vår karriär, men Frontiers är så bra att vi helt enkelt inte kunde säga nej.

Frontiers är en av de ledande skivbolagen inom metal och melodisk rock idag, på vilket sätt kommer det gynna DGM?

– Möjligheten att synas för de stora massorna. De har några av rockens största namn och vi får nu samma möjlighet att sprida vårt namn på största möjliga sätt. I övrigt så vill vi nå fler hårdrock/rock-fans också då vi alltid integrerat element från den genren i vår musik och som du sa så är Frontiers ledande i genren.

Påverkade nya skivkontraktet skapandet av detta album, som en ny fräsch start?

– Vi hade faktiskt redan skrivit klart skivan när vi signerade kontraktet, men en rolig detalj är att innan vi skrev på så hade vi bestämt att utforska en mer rockig sida av vår musik eftersom vi är fans av åttiotalets hårdrock och metal. Så man kalla det en slump och dessutom hade vi redan bestämt titeln The Passage.

Under de år ni varit aktiva har ni varit ganska konsekventa och med en stadig utveckling med varje skiva, vad gör att ni fortsätter växa som band?

– Vi försöker ständigt bli bättre för varje släpp och samtidigt intergrera nya detaljer och samtidigt behålla grunden i vårt sound men det huvudsakliga målet är viljan att nå perfektion rakt igenom i både musik och produktion.

Många band tenderar att stanna av i utvecklingen men ni adderar fler uttryck och influenser som gör att ni konstant utvecklas. Gör ni det naturligt och har det alltid varit så?

– Först och främst beror det på att vi älskar musik. Varje dag kan man upptäcka ny musik som kan ge upphov till influenser samt att ens musikaliska bakgrund ständigt förändras vilket gör det enkelt att mixa ihop olika stilar och integrera nya element i låtarna. Självklart vill vi behålla grunden i vår musik, den stora utmaningen är att skriva bra musik samtidigt med en bra variation inför varje skiva.

The Passage verkar ni vara än mer inspirerade än tidigare, en lekfullhet och variation av oväntat snitt, hur kommer det sig?

– Förmodligen på grund av att vi inte är så stora och slipper press från bolagen som gör att vi kan skriva och spela in när inspirationen kommer till oss. Det är viktigt för oss och jag jag tror det håller våra sinnen öppna. Om vi tar AC/DC som exempel så väntar sig fansen att de ska låta på ett visst sätt och för stora förändringar skulle kunna leda till färre fans. Fördelen att spela progressiv musik är möjligheten att utforska olika stilar utan rädslan att förlora fans.

Beskriv skapandeprocessen för den här plattan, vad var siktet inställt på?

– Vanligtvis skriver jag ungefär 90% av musiken instrumentalt, lägger på demo-trummor, bas och keyboards utöver min gitarr. Sedan träffas jag och sångaren och resten av bandet några gånger för att göra sångmelodierna. När vi är 100% nöjda med materialet och har rätt antal låtar går vi in i studion och spelar in dem. Vi har skrivit musik på samma sätt under alla tio åren där Marco tar hand om balladerna och vi andra kör de tyngre låtarna.

Blev skivan som ni hade hoppats?

– Absolut, vi skulle aldrig ge ut en platta som vi inte var 100% nöjda med vilket också är vår huvudregel sen tio år tillbaka och det är enda sättet att uppnå målet om en kvalitativ standard av vår musik.

Skivan är runt en timme lång, du tror inte det finns risk att lyssnaren får för mycket av det goda?

– Ahaha! Vi hoppas bara att alla ska njuta av varje sekund av plattan. Visst är skivan ganska lång men den flyter på bra och med variationen som du nämnde tidigare så är det inget problem.

Har ni skrivit mer material till denna skiva eller var allt så bra så allt hamnade på skivan?

– Alla låtar vi skrev finns med på skivan men vi är kritiska när vi komponerar och kastar konstant dåliga riff och tråkiga bitar.

Är det svårt att veta vad som ska kasseras och behållas under skrivandeprocessen och hur lätt var det egentligen att välja låtordningen på skivan?

– Låtordningen är faktiskt en av huvuddiskussionerna när vi gjort en skiva. Alla har ju sina favoriter så det är till en början inte lätt men när vi lyssnat ett tag så brukar det komma av sig själv. Man blir förälskad i vissa låtar som man vill lägga först på skivan så att lyssnaren får det bästa så fort det trycks på play. När man är automatiskt kritisk är det inte så svårt att kasta saker om de blir tråkiga efter några lyssningar. Inspiration är inte rationellt tänkande så det kan inte bli 100% jämt.

Är bandet en demokrati och vem har sista ordet?

– I grunden är det jag som agerar diktator inför varje släpp, jag har ett kontrollbehov som gör att jag älskar att få sista ordet när det gäller varenda ton på skivan. Men jag hoppas att det inte är på ett negativt sätt och resten av bandet litar blint på mig vilket gjort att det går lättare för varje skiva vi gör. Självklart beror det delvis på att jag sköter inspelningarna och producerandet vilket gör det ganska naturligt att ha sista ordet.

Skivan startar med The Secret I och II som är nästan åtta minuter långa bägge två och sammanlagd speltid på nästan sexton minuter. En modig start på ett album, hur kom det sig?

– Vi visste att det inte är speciellt vanligt att starta ett album med ett långt spår men vi tyckte att dessa låtar representerar DGM idag på bästa sätt. De typiska DGM-elementen finns i del I medan de mer experimentella och proggiga delarna finns i del II och efter flertalet lyssningar kom vi fram till att dessa är våra favoriter på skivan så varför inte?

Håller med om att varje detalj i DGM presenteras i dessa låtar men som titeln anspelar på, vad är hemligheten i DGMs sound?

– Det skulle jag också vilja veta! Skämt åsido så tror jag hemligheten är ansträngningarna vi lägger på varje ton, varje låt, varje album. Vi bryr oss jättemycket om att ständigt höja ribban för varje skiva.

Tredje låten Animal är första singeln och videon från skivan, varför blev det just den?

– Vi valde den tillsammans med Frontiers. Vi trodde helt enkelt att den skulle bli bäst som öppning av albumet med en bra kombination av våra kännetecken samt att den har lite rockigare vibbar som kan tilltala fler lyssnare som inte lyssnar på heavy metal.

Den är sanslöst melodisk och direkt med lite Rush-influenser. Hur kom låten till?

– Jag ville ha en "enkel" låt, men om du lyssnar på gitarren på denna låt så är den allt annat än enkel men efter många års spelande och tusentals toner ville jag hylla åttiotalets hårdrock som jag älskar så mycket. Det är så enkelt att lägga snabba dubbla kaggar och spela tusentals arpeggios i raketfart för att imponera på folk men betydligt svårare att skriva en bra låt med bra melodier utan att bli tråkig och repetativ.

När vi är inne på melodier så slår det mig att oavsett om det är i de lugnaste, komplexa eller mer thrash-inspirerade partierna så tappar ni aldrig linjen i melodierna. Från start till mål så är skivan bystad med melodier, sätter ni melodierna först?

– Du har förstått poängen. Melodi är huvudsaken när vi skriver musik, vi kan ha snabba riff, snabba element men i slutändan vill vi att publiken ska sjunga med i våra låtar när vi spelar så vi lägger max på melodiaspekten.

Men vad är svårast när det gäller att kombinera melodi med teknik?

– Det är inte så svårt med vår bakgrund. Vi växte upp lyssnandes på melodisk musik som från åttiotalets pop/rock till mer symfoniska grejer så melodi har alltid varit med oss. Bland det svårare sakerna är att till exempel lägga sång på extrema eller tunga riff, att hitta melodi där det inte finns någon.

The Passage är ett konceptalbum men inte textmässigt utan istället musikaliskt där en viss melodi återkommer i olika skepnad i varje låt, berätta om idén.

– Det är som ett hjul som tar lyssnaren igenom hela skivan, som en musikalisk resa. Vi hoppas verkligen att de som lyssnar på skivan ser den som en helhet och inte som en samling enskilda låtar. Låtarna är i olika stilar men atomsfären är ganska lik rakt igenom både i de snabbare som lugnare låtarna vilket den återkommande melodin bidrar med.

Hur kom ni på den idén och vem är upphovsmakaren?

– Jag skrev melodin när jag skrev The Secret Del I, man kan tydligt höra den i början av skivan, vår keyboardist Emanuele kom med toner som skulle kunna passa in bra i den låten men även i nästa låt och nästa låt så vi fortsatte hela skivan igenom. Självklart är den inte identiskt lik varje gång då vi ändrade volym och rytm men om du lyssnar noga så hör du.

Ghost Of Insanity har Tom Englund från Evergrey på gästsång, hur kommer det sig?

– Mestadels beror det på att vi älskar Evergrey och speciellt hans röst. På tidigare album har vi också haft gäster som vi personligen känner, när jag jobbade ihop med Tom för två år sedan på Epysode-plattan så blev vi vänner så det kändes naturligt att fråga om han ville medverka på en låt. Det häftigaste är att han kom till min studio i Italien och spelade in sången vilket ger en speciell beröring av låten enligt mig.

Versen på denna låt känns som öronmärkt till honom, var det tanken eller slumpen?

– Absolut inte slumpen, jaga hade huvudriffet och refrängen klar innan Tom var tillfrågad men efter det var klart så ville jag att han skulle sjunga på något som påminde om både Evergrey och DGM och då kom versen naturligt.

Nästa låt är intensiva låten Fallen.

– Jag skrev den och det är en typisk DGM-låt så det var en av de lättaste att skriva. Tyngre riff med lite power metal i refrängen men med en "poppig" melodi ... hoppas resultatet är gott nog.

Marcos sång blir bättre för varje skiva, hur gör han?

– Han blir bara bättre och bättre likt ett fint italienskt vin. Han formar sin teknik för att kunna ge 200% i varje inspelning eller gig. Dessutom är han riktigt noga med sin hälsa och allt annat som en sångare behöver tänka på. Det tog fyra dagar att spela in hela skivan, han har självförtroende och självmedvetenhet om sin kompetens så det går fort att spela in. Mycket av sången är inspelad på första försöket, så förberedd var han denna gång.

In Disguise som är en mellanlåt och avslutande In Sorrow som bägge är stämningsfyllda ballader, hur kom de till?

– Jag hade idén om att inte repetera oss själva med en power-ballad i standardform som vi gjort på de tre senaste skivorna så jag bad Emanuele och Marco få fram lite nya idéer. Emanuele fixade den korta pianostycket och det tog en minut att lägga känslosam röst på den och tanken är att lyssnaren ska få en paus mellan de mer intensivare låtarna. In Sorrow var Marcos idé som jag ändrade arrangemanget och ackordsföljden på och resultatet är vad du hör.

Varför avsluta skivan med en ballad?

– Det var naturligt precis som på en film att avsluta "resan" med en sån typ av sång.

Gitarrspelet från dig på denna platta är enormt inspirerat och vasst, tankar kring det?

– Tack! Jag blir så glad att du uppskattar mitt gitarrspel för jag har brytt mig mer än någonsin om det på denna skiva. Jag har försökt få in mer själ och känslor i det jag spelar idag istället för full fart vid varje solo. Om du slumpmässigt tar upp en Youtube-video så finner du en femtonåring som spelar snabbare än du någonsin gjort så jag tycker det är meningslöst att spela miljoner toner per sekund. Istället försöker jag spela där hjärtat får hitta de bästa tonerna.

Solona sticker ut en del och samspelet mellan keyboard och gitarr verkar kontrollerat till minsta detalj och kan inte varit lätt?

– Det var verkligen inte enkelt men det roliga är mycket av det du hör är improvisationer som kom till när vi komponerade, Till en början var det i demostadiet bara för att märka ut var solon skulle finnas men 99% av dessa blev så bra så vi behöll dem och sen är det så jobbigt att lära om från början varje gång haha.

Du är som vanligt ansvarig för produktionen, vad var målsättningen?

– Det finns ett ord som passar bra: STORT. Jag ville att det skulle låta större än någonsin och då pratar jag inte om enbart bas frekvensen utan i stort som "rymden". Mitt mål var att ge varje låt rätt attityd och inte köra ett "loudness"-krig eller annat skräp med ljudet. För att kunna uppleva skivan som en resa så var stora trummor, stort öppet reverb och frodigt med delays det rätta beslutet.

Det verkar vara mer och mer populärt att lyfta fram basen i mixen och visst hade det varit straffbart att gömma Andreas basgångar? Alla får sin plats i mixen utan att det grötar ihop sig, vad är nyckeln till den perfekta mixen?

– Jag vet inte om det finns några regler att följa men jag har mixat plattor i femton år och jag försöker alltid göra skivor som mina öron vill höra. Självklart försöker jag ge utrymme åt alla men i slutänden är det inte det som är viktigast. Att vara producent betyder att du måste tänka på ljudbilden som helhet. Det tuffaste med att producera sin egen musik är att försöka att inte vara så kritisk. Jag har skrivit, övat, spelat in demos och skivan och ändrat i dessa låtar under tre års tid och när det sen är dags att mixa är det svårt att se låtarna utifrån. Men med hårt arbete och lånade öron av vänner så brukar det gå bra.

Portrait startar lite thrash-influerat, vad har du att säga om den låten?

– Vi behövde ett snabbt spår i Reason-stil från vår förra skiva Momentum så jag kom på riffet men det är snarare trumtakten än riffet som påminner om thrash men som i alla låtar kommer vi tillslut till en bra melodisk refräng.

Daydreamer känns fylld med flertalet refränger som man kunnat använda i minst tre separata låtar, vem skrev den?

– Wow, tack! Personligen älskar jag refrängerna i den låten. Låten har den stora atmosfären som vi pratade om tidigare. Jag skrev all musik medan Marco kom på sångmelodierna och Fabio (trummor) skrev texten.

I den versen så får vi lite funk.

– Jag lekte lite och spelade förmodligen med i någon Glenn Hughes-låt och då är risken att det slutar på detta sätt. Det är typisk musik vi lyssnar på och vi kände att den variationen skulle passa bra till den låten.

I låten Dogma kommer skivans andra gäst, nämligen Symphony X gitarrist Michael Romeo.

– För det första växte jag upp lyssnandes på Symphony X Efter att vi turnerat tillsammans under 2011 höll vi kontakten då och då och när jag skrivit klart denna låten tyckte jag den lät mycket Symphony X så jag tänkte varför ska jag kopiera hans stil när jag kan ringa den riktiga, vilket jag gjorde och bad honom vara med. Jag är fortfarande skyldig honom massor av italienska matrecept för hans bidrag, haha.

Vad betyder hans medverkan för dig?

– Det är en dröm som blir sann, speciellt för mig. Jag har alltid älskat hans sätt att spela och att höra honom spela på en låt som jag har skrivit är njutning för mina öron. Han gjorde allt jag kunde förvänta mig av honom, köra sin stil och samtidigt prova nya trick och lösningar ... ett sexsträngsgeni.

Känns som influenserna är fler än någonsin på denna skiva, Evergrey, Symphony X, Journey, Kansas, Rush och Dream Theater för att nämna några, är det svårt att integrera allt på en platta?

– Absolut inte. Vi ÄLSKAR att sammanfoga dessa influenser. Det svåra är att samtidigt ha integriteten kvar i sitt eget sound och att sammanföra alla fans för alla dessa band, haha.

Vad är temat i texterna och vem står som ansvarig?

– Vi har inget tema under hela skivan men de handlar om aktuella saker och garanterat inte om fantasy eller andra episka teman. Vardagliga saker som hänt i våra liv och vi försöker förmedla samma känsla i musiken som när det hände. Animal handlar om den djuriska sidan i våra liv men inte om något specifikt tillfälle. Alla i bandet skriver texter, ofta beroende på inspiration

Vad är bakgrunden till att ge skivan titeln The Passage?

– Alldeles för många saker. Byte av skivbolag är tillräckligt men vi har ett nytt större sound och mer varaition än någonsin. The Passage representerar alla ändringar som hänt oss under de tre senaste åren.

Är detta en genre som växer? Tänker på att Frontiers sajnat fler band inom progressiv musik på sistone?

– Jag tycker de är modiga som vågar satsa på den typen av musik. Progressiva metalband fyller inte ingen arena idag men jag tror att det alltid finns ett intresse att lyssna på bra låtar och musiker så jag tror aldrig att det kommer ta slut.

Avslutningsvis så undrar vi självklart om turné kommer och om Sverige står på schemat?

– Självklart turné, Holland, Belgien, Frankrike och Schweiz i september. Japan i november och troligtvis resten av Europa innan året är slut men i nuläget finns det inga svenska datum bokade men vi hoppas för vi har aldrig spelat i Sverige och hoppas även på att Frontiers kan ge oss den möjligheten.

Grattis till en fantastisk skiva och för massan som fortfarande är obekanta med er, hur lyder din rekommendation?

– Döm inte skivan eller bandet efter singlarna eller enstaka låtar. Vi älskar hela den här skivan och den är den bästa presentationen om hur DGM låter idag.

The Passage släpps av Frontiers Records den 26 augusti.

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA