x

Årets bästa enligt Tommy Juto

Årets bästa enligt Tommy Juto

Egentligen skrev jag lejonparten av den här texten redan i juli i samband med ett sommarprat i skriftlig form. Föga överraskande är den alltjämt lika aktuell här i slutet av året, om än i något uppdaterad form. Ungefär som ämnet den här texten kommit att handla om. Man blickar bakåt, tar något befintligt och utvecklar det till något nytt. Man frossar i det gångna och tar målmedvetet ut den enda logiska färdriktningen: framåt.

2016 har varit fullständigt kolsvart sett till hur många älskade musiker och artister som lämnat oss. Varför just detta år drabbat branschen så hårt kan ingen människa förklara, mer än möjligen genom att ju äldre vi själva blir desto bättre känner vi till de som lämnar. Men det borde samtidigt regleras av sig självt i takt med att både nya musiker och nya lyssnare fyller på underifrån. Omvärlden kan ju inte bara lägga sig ner och dö varje gång en legend vikt hädan.

45 veckor om året lyssnar jag i stort sett på inget annat än nysläppt musik. Resterande veckor under sommarsemestern och jullovet kör jag gamla favoriter som ren rekreation och nollställning av sinnena innan jag kan börja upptäcka nya grejer igen. Jag förstår i viss, men extremt liten, mån de som lagt ner upptäcktsresandet efter 1979. Ett slags legitimt alternativ till – och snäppet kreddigare än – att avtrubbat låta sig översköljas av musiken i reklamradiokanalerna, fast man skedmatar sig själv istället för att låta någon annan göra det. Man sejfar. Jag har vänner som gick i sociala medier-ide när Neil Young en period spärrade sin backkatalog för streaming. Som hävdar att inget bra släppts efter Exile On Main Street förutom möjligen Born To Run. Som hellre lyssnar på en tjugonionde tagning av Idiot Wind. Som plötsligt mått ovanligt bra av årets nysläpp enbart eftersom några av dem kom från Bowie, Cohen och The Rolling Stones – vilka i rättvisans och den alltför utbredda åldersnojans namn trots allt fortsätter att skapa nytt, men ni fattar.

Jag förstår det ständiga återfallandet, men jag begriper samtidigt inte. Vad är det som gör det så satans berikande efter alla dessa år? Gudarna skall veta att jag också gjort mina retrodjupdykningar under långa perioder. År som praktiskt taget byggt upp en högskoleexamen i musik i allt utom på papperet. I källaren står arkiverade två flyttkartonger med rockhistorien komprimerad till alla de Mojo och Uncut jag konsumerade i åratal tills klockradion varje morgon klockan sex började spela Sonny & Cher. Nu skulle jag behöva uppsöka vård om jag inte fick lyssna på ny musik, upptäcka nya artister och känna vibbar av flödande kreativitet i realtid. Man kan debattera om vad som är "ny" musik. Den mesta är redan uppfunnen sedan årtionden. Emellertid kommer det alltid att finnas ett intresse för nyskapande, förvaltande, förädlande och nytänkande. Tesen bevisas av publikationer som säg, Gaffas existens, inbillar jag mig.

Ingen återväxt i världen slätar däremot över de vi hittills vinkat farväl till under 2016: David Bowie, Phife Dawg, Sharon Jones, Merle Haggard, Olle Ljungström, Guy Clark, Prince, Freddie Wadling, Black (Colin Vearncombe), Maurice White, Vanity, Glenn Frey, Alan Vega, Billy Paul, George Martin och Clarence Reid är bara dödsfall i urval. Chocken över Viola Beachs fatala krasch ner i Södertälje kanal ska vi bara inte tala om. Faktum är att det stundtals varit så påtagligt att när Sinéad O’Connor i maj återfanns välbehållen efter att bokstavligt talat ha varit ute och cyklat grät folk ohämmat (nåja) av lättnad när nyheten spreds om att hon fortfarande var i livet.

När Leonard Cohen gick bort i november övervägde jag att anordna en snabb nyårsfest samma kväll i ett desperat försök att få slippa mardrömmen och fortast möjligt gå vidare. 2017 kan ju knappast bli värre. Väl?

Dylan som värdig Nobelpristagare, politik, valresultat, katastrofer och att Mick Jagger fyllda 73 ännu har aktiva spermier får någon annan skriva om. Jag pallar det inte.

All ny fantastisk musik till trots: ett jävla skitår är vad det har varit.

Och det är i sådana tider jag brukar tänka på den 11:e december 1964, Sam Cooke och Justin Currie.

Cooke brukar allmänt krediteras som upphovsmakare till soulmusiken och varje gång han öppnade munnen vällde sammetstoner ur hans strupe. Den 11:e december 1964 dog han under mystiska, omtvistade omständigheter, ihjälskjuten på ett sjabbigt motell i Los Angeles under ett bråk som involverade en kvinna och motellägarinnan.

Samma dag som Cooke mötte sin banekvinna föddes ett gossebarn i Glasgow. Hans namn var Justin Currie och ledde tillsammans med gitarristen Iain Harvie bandet Del Amitri som stod för en lång rad förnämliga popsånger kryddade med Curries mjukt hesa röst. När bandet upplöstes inledde han dessutom en stadig solokarriär väl värd att bekanta sig med om man nu inte gjort det förut.

De stupade skall självfallet ärofyllt hyllas och aldrig glömmas.

Men hur illa det än är, hur stora tomrum som än uppstår, kommer det alltid att finnas andra som – åtminstone med tiden – fyller dem. De som sörjde Sam Cooke stod knappast med en snorfylld näsduk i hand och tröstade sig med att det ett par decennier framåt i tiden skulle stå en yngling med jättepolisonger i Skottland och fylla hans lucka. Men så försöker jag tänka. Så måste jag försöka tänka.

Att inget hindras från att börja bara för att något annat tar slut.

ÅRETS ALBUM 2016 – Tommy Juto

  1. Marie Danielle – Hustler: "Stoudts röst, lite Lucinda Williams och mycket Hope Sandoval, besitter ett slags styrka trots sin halvt viskande klang och lotsar varsamt fram de nedtonade countryfolkarrangemangen. En låt som den gripande Slave Ships blottar hennes miserabla upplevelser – tredjepersonsperspektivet förstärker än mer bilden av någon som försöker lägga skiten bakom sig – som vore det ett dokumenterande foto av skador bara ett ärkesvin kan ha åsamkat henne och tårar börjar uppta mitt synfält."
  2. Weyes Blood– Front Row Seat To Earth
  3. Daughter – Not To Disappear
  4. School Of Seven Bells – SVIIB
  5. KAYTRANADA – 99.9%
  6. Keaton Henson – Kindly Now
  7. Basia Bulat – Good Advice
  8. Sturgill Simpson – A Sailor’s Guide To Earth
  9. Steve Mason – Meet The Humans
  10. Hope Sandoval And The Warm Inventions – Until The Hunter
  11. Laura Mvula – The Dreaming Room
  12. King Creosote – Astronaut Meets Appleman
  13. Haley Bonar – Impossible Dream
  14. Frank Ocean – Blonde
  15. D.D. Dumbo – Utopia Defeated
  16. James Blake – The Colour In Anything
  17. Marissa Nadler – Strangers
  18. case/lang/veirs – case/lang/veirs
  19. Anderson .Paak – Malibu
  20. Hiss Golden Messenger – Heart Like A Levee

OBS! Missa nu för allt i världen inte heller min lista över årets 100 bästa låtar som publiceras 16 december på min blogg Songs for Whoever! En lång rad av artisterna berättar bakgrundshistorien till sin egen låt helt exklusivt och personligt för mig och er; Anderson .Paak, Band Of Horses, KING, SUUNS, Haley Bonar, Nite Jewel, King Creosote, Weyes Blood, Kevin Morby och många, många fler. Essentiella inblickar i samtida musikskapande.

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA