x

REPORTAGE: Shoegazens nya kläder

REPORTAGE: Shoegazens nya kläder

Hur utvecklas en nästan 30 år gammal genre och är pionjärerna fortfarande att räkna med? GAFFA intervjuar Slowdive, Ride och I Break Horses – blickar ner mot skorna, tillbaka i tiden och slutligen framåt.

gallery_large

SLOWDIVE – ”Vi har alltid varit ett litet kultband”

Sedan den i mitten av 90-talet knuffades undan av grungen och britpoppen tycks shoegaze-genren ha fått en pånyttfödelse. Slowdive, Ride och The Jesus And Mary Chain släpper samtliga nya album i år. GAFFA stämde träff med de förstnämnda på The Garage, en landmark venue vid Highbury i London, där de senast spelade 1993 under den enligt egen utsago ”ödesdigra” Souvlaki-turnén.

– Det var framemot slutet av vår första fas, minns Neil Halstead som tillsammans med Rachel Goswell sjunger i bandet. Det var inte någon särskilt bra spelning. Det var halvtomt och rätt deppig stämning. Först tänkte jag: ”Fuck no, jag vill aldrig återvända hit”. Sedan ändrade vi oss och ville bara invertera de där minnena.

Läget är annorlunda nu; Slowdive har precis utannonserat sitt första album på 22 år och spelningen på The Garage livestreamas världen över. Ett tecken på att shoegaze inte bara har fått en pånyttfödelse, utan även en slags upprättelse.

– Internet har gjort så att människor återupptäcker band som kanske inte var så stora för tio år sedan, säger Neil. The Warfield i San Francisco, Terminal 5 i New York. Ställen vi ett år tidigare inte ens hade kunnat föreställa oss att spela på sålde slut dagen efter biljetterna hade släppts. Vi har alltid varit ett litet kultband, vi har aldrig haft särskilt stor publik. Vi turnerade knappt utanför England. Vi var förband åt Ride och Blur, och gjorde ett par egna spelningar i USA. Men vi spelade aldrig i Japan. Vi spelade aldrig i södra Europa. Spelade vi ens i Frankrike?

– Jodå, vi spelade i Frankrike, invänder bandets gitarrist Christian Savill. Men inte alls lika omfattande som idag.

– Nu får vi erbjudanden att spela i Sydamerika, östra Europa och Kina, fortsätter Neil. Det är galet. Kanske är det bara så att världen är betydligt mindre idag.

Shoegaze = psykedelika

I samband med beskedet om ett nytt album passade bandet även på att dela med sig av en musikvideo till låten Sugar For The Pill som, i likhet med albumets artwork, hämtar inspiration från Harry Smiths abstrakta animering Heaven And Earth Magic från 1957.

– När vi började bli klara med albumet var vi tvungna att hitta en artwork, säger Neil. En vän till mig hade nyligen introducerat mig för Harry Smiths animationer och bilden av huvudet inuti den där lådan fortsatte poppa upp. För mig är albumet väldigt cerebralt, men det har också mycket rymd. Det är spirituellt fast inte på ett skräpigt hippiesätt. Det var nästan som att allt hände av en slump bara för att vi var så inne i det. Vi tog kontakt med Harry Smith-arkivet som var helt coola med att vi använde oss av bilden. Så vi tog den och justerade den lite för omslaget. Jag är bara glad att vi fick använda den och att den där kopplingen finns. För jag tycker det finns en koppling mellan musiken och omslaget.

Till skillnad från shoegaze-scenen, då flera band med liknande influenser klumpades in under samma beteckning, håller Neil Halstead med om att dagens psykedeliska musik är mer mångsidig.

– För mig är shoegaze bara psykedelisk musik. Det var vad jag tänkte att vi gjorde på 90-talet; vår influens var psykedelisk gitarrmusik. Det finns även psykedelisk laptopmusik och psykedelisk house. Det är samma grej som kommer från olika influenser idag vilket är spännande. Jag tycker mig höra mycket krautrock i dagens musik. Allt är uppblandat. Vi har turnerat lite med ett band som heter Ulrika Spacek, som precis som oss kommer från Reading. De kombinerar allt det där.

– Det var intressant att prata med dem, fortsätter Neil. De är betydligt yngre än oss och menar att Reading idag saknar en bra livescen. När vi växte upp fanns det en klubb som var extremt viktig för vårt musikaliska uppvaknande. De bokade band som Dinosaur Jr, My Bloody Valentine, House Of Love och Spacemen 3. Men alla i bandet har olika influenser. Många olika saker kommer in i Slowdive. Jag gillar allt ifrån krautrock till folkmusik. Simon kommer med filmmusik och ambienta idéer. Nick gillar The Cure.

– Jag gillar New Order också, utbrister Nick Chaplin, bandets basist och pekar på Technique-tröjan han har på sig dagen till ära.

– Vi har inte så bra koll på nya band, säger Christian. Vi hade tur med Japanese Breakfast som vi ska turnera i USA med. Hon ligger på samma skivbolag som oss, så det hände på den vägen. Rachel har chattat med henne över Skype. Vi gillar deras sound men har inte hunnit se dem live ännu.

Japanese Breakfast, som är Michelle Zauner från Little Big Leagues soloprojekt, avslutade sin förra Europaturné med en spelning på Obaren i Stockholm. Det var dagen innan Trump valdes till president, och från scen berättade hon att hon aldrig tänkte återvända till USA om hennes landsmän valde fel.

– Det är så fucked, säger Neil. Vi var faktiskt i Los Angeles och mixade skivan när det hände. Vi såg valet på TV samtidigt som vi gjorde klart skivan. Det var så konstigt att vara i USA då. Alla jag känner var i chock dagen efter.

– Och vi annonserade vår skiva igår, samma dag som England officiellt påbörjade processen att lämna EU, tillägger Nick. Inget samband, men det var ett bra sätt att begrava dåliga nyheter.

gallery_large

RIDE – uppfångade i eskapismen

Ett par dagar efter mötet med Slowdive blir jag uppringd av Andy Bell från Ride. För tillfället befinner han sig hemma i London, men de är aktuella med det nya albumet Weather Diaries som släpps i mitten av juni vilket kommer medföra flera festivalspelningar runtom i Europa.

– Vår basist Steve Queralt kom på titeln, berättar Andy. Han hade skrivit den som bakgrundsspår för en film, så den saknade text och melodi, men jag gillade den verkligen så jag färdigställde allt. Jag vet inte vad han menade med titeln, jag har inte hunnit fråga. Men jag menar, britter är besatta av vädret. Det blev en låt om vädret men soundmässigt blev den central; den delar upp skivan i en första och en andra hälft. Låten är ett försök av oss som band att återskapa känslan av att det blåser upp till storm och solen som därefter träder fram. Vi använde oss av olika knep för att få den känslan. Eftersom låten blev så betydelsefull kändes det som en bra titel.

”Det är fritt för tolkning”, säger Andy när jag frågar vilken symbolik en storm kan ha.

– Men i Storbritannien går vi igenom en stormig tid såväl politiskt som socialt, och en del av texterna vidrör det. Ride har alltid varit ett band vars texter varit väldigt vaga. Så vill jag att det ska förbli. Men visst kan du applicera texterna på det som håller på att hända just nu.

När jag frågar om de blivit mer politiska i takt med att de blivit äldre menar Andy att Ride alltid har varit uppfångade i eskapism.

– Eftersom vi var så unga handlade det mest om eufori eller att fly från hemstaden och vara självständig. När vi bildade bandet bodde de flesta av oss fortfarande hemma hos våra föräldrar. Jag pluggade visserligen konst vid universitetet, men när jag var färdig med mina studier flyttade jag in till mina föräldrar igen. Så det handlade om eskapism, relationer mellan pojkar och flickor och allt drama det medför. Nu har vi stadgat oss och bildat familjer, vi har stabilitet i våra liv. Så vi vänder blicken utåt och ser på världen och vår plats i den. Men vi har fortfarande kvar eskapismen.

Andy tar upp ett exempel, låten All I Want.

– Vi var i studion och höll på att skriva text när det annonserades på radion att brittiska arbetsgivare börjat fråga sina anställda efter ID-handlingar. Vi tänkte: ”Vänta lite, det här är inte bra. Det är inte så här du ska styra ett land”. Vad det påminde mig om var Tyskland på 1930-talet. Refrängen går: ”All I want is to leave this time”. Så vi har hållit fast vid eskapismen, även om det nu kommer i form av oss som iakttar vår omvärld och säger: ”Stanna, jag vill hoppa av”.

Cirkeln är sluten

Ett av alla band som kommit fram på senare år och nämnt shoegaze-genren som en stor influens är DIIV. Nu har cirkeln slutits då Ride i sin tur hämtat inspiration från dem; inte minst på låten Charm Assault.

– Vi gjorde några gigs med dem i staterna, minns Andy. Jag har inte fastnat för så många av de nya shoegaze-banden, men DIIV påminde mig om tidiga The Cure. Det går även att höra influenser från Neu i deras sound. Jag pratade med Cole och det visade sig att Vapour Trail betytt mycket för dem. Det var intressant att se vad de gjorde med alla de där influenserna. Få band gör samma grej. Det är väldigt cleant. Vanligtvis brukar folk tänka: ”Jag har ett shoegazeband” och så vrider de bara upp reverbet på allt, det blir en enda röra. Min smak är mer poporienterad, jag vill att saker ska vara lättillgängliga. DIIV har en mix av det dimmiga och det melodiösa som jag gillar.

The Cure är både en direkt och indirekt influens på Rides nya album.

– Jag och Mark (Gardener, bandets huvudsakliga sångare, reds. anm.) lyssnade på dem när vi gick i skolan. Vi blev vänner när var vi 13 år och lyssnade på The Smiths, The Cure, Echo & The Bunnymen och The Teardrop Explodes. Sedan gick vi vidare och började lyssna på Siouxsie And The Banshees och The Mighty Lemon Drops. Vi lärde känna Steve som var lite äldre och jobbade i skivbutik. Då började vi lyssna på band som Spacemen 3, Loop, The House Of Love, My Bloody Valentine och The Jesus & Mary Chain. Det var de banden som influerade vårt sound. Men i början var det The Cure som var vår största inspirationskälla, de påverkade hur jag uppfattar och skriver musik.

Bandet träffade också Robert Smith och hans The Cure ett par gånger i början av 90-talet.

– Vi turnerade i USA och hade ett par stora spelningar med dem. Sedan, när återföreningen hände, frågade vi Robert om han ville göra en remix på Vapour Trail. Han var entusiastisk och hoppade på det direkt. Efter att vi hade fått kontakt med Robert igen bjöd han in oss att spela med dem på Bestival, vilket är en festival som hålls på Isle Of Wight. Det kom lägligt eftersom vi behövde pröva några nya låtar live innan vi gick in i studion. Det slutade med att vi gick in i studion veckan därpå.

När detta skrivs har Robert Smith ännu inte hört skivan, men när väl tiden är inne kommer han att förstå hur viktig Bestival-upplevelsen var för Ride.

– När vi spelade med dem på Isle Of Wight visste vi ju att vi skulle spela inför dem, så det var som att The Cure-influenserna trädde fram lite extra på låtarna vi spelade där; Weather Diaries och Lannoy Point. När vi gick in i studion hade vi kvar den mentaliteten, så det är definitivt något från The Cure som hänger över skivan. Antingen indirekt genom DIIV-influenserna eller direkt eftersom de var där.

gallery_large

I BREAK HORSES – ”Jag har alltid velat skapa något vackert av något fult”

Ända sedan hon debuterade med I Break Horses 2011 har Maria Lindén experimenterat fram lika nyskapande som uttrycksfulla ljudlandskap; det är lätt att urskilja influenserna från de klassiska shoegaze-banden i hennes musik. En regnmulen vardagseftermiddag precis innan påsk stämde GAFFA träff med henne på Blecktornskällaren på Södermalm.

– Jag hade inte hört något liknande, säger hon om när hon som 17-åring hörde My Bloody Valentines Loveless för första gången.

– Det var det bästa någonsin. Direkt ville jag börja skriva och leta mig fram till hur de hade fått det att låta sådär. Det var anledningen till att jag startade upp mitt eget lilla musikprojekt. Men även Seefeel och några andra band som kanske inte tillhör den typiska shoegazen. Det var första gången som jag kände att jag hörde något som talade direkt till hjärtat. Jag hade inte hört den typen av ljudväggar innan; hade aldrig hört noise på det sättet.

Maria Lindén strecklyssnade på Loveless typ tio gånger, bara loopade den om och om igen.

– Den fångade mig verkligen. Jag blev totalt förälskad i det sättet att göra något vackert av oljud.

Hon pratar om det ständiga letandet efter ljudbilder när jag frågar henne om hur hon har influerats av shoegaze i sin musik.

– Jag märker hur jag ofta bygger upp fort att gömma mig bakom, vilket de också gjorde. Jag tror att jag alltid har velat skapa något vackert av något fult. Det blir så mycket bättre då helt enkelt. Lyssnarna är så smarta så de behöver inte ha enkla vägar in i musiken – ”Så här låter glatt; så här låter pop”. Jag har velat nå dem genom att bygga upp ljudlandskap som kanske inte är jättelätta att sätta fingret på vad de är. Och det tycker jag att de har gjort med. Det är ju popmusik i grunden.

Ett klimat som liknar 90-talet 

Det där svårgreppbara och tvetydiga gör att shoegaze även gör sig bra som filmmusik, vilket Sofia Coppola utnyttjade i sin film Lost In Translation.

– Det har jag inte tänkt på. Men det finns något väldigt filmiskt i harmonierna och uttrycket. Det är verkligen så att musik kan förmedla olika känslor beroende på vem som lyssnar, och det är förmodligen det jag har fastnat för.

”Allt går i cykler”, fortsätter hon och menar att 90-talet är tillbaka. Varför är det så?

– Det var en lång period av eighties som egentligen fortfarande hänger kvar. Nu kommer en tid av shoegaze. Det kan vara att vi ser ett klimat nu som liknar det på 90-talet. Det känns som att varje specifikt årtionde hela tiden upprepar sig fast i lite nya former. Det kommer vågor av ett årtionde, så försöker man blanda det med det som är nu.

”Jag har vänt ut och in på mig själv”

I Break Horses har tidigare släppt de två skivorna Hearts och Chiaroscuro via det brittiska skivbolaget Bella Union. Nu jobbar hon på ett nytt som förhoppningsvis släpps tidigt nästa år.

– Jag har vänt ut och in på mig själv, säger hon. Kasserat 80 procent och börjat om, men nu börjar det likna något. Tidigt nästa år tänker jag mig att det kommer en skiva. Förhoppningsvis tidigare. Jag har en tendens att ändra mig och slänga material, men nu börjar det bli en skiva som är formad och bara behöver putsas till lite. Det kommer vara en varm skiva.

Maria började skriva på skivan när hon bar på ett stort mörker som grundade sig i hur hon kände att hon påverkats av hur världen ser ut.

– Det finns så mycket mörker, du vaknar upp och känner att du inte ens orkar. För min egen skull var jag tvungen att göra något ljusare. Det kanske inte lyssnaren kommer tycka, men för mig är det i alla fall en varm skiva. Jag har försökt jobba med organiska element på den här skivan.

När hon skriver så gör hon det för sig själv. Det blir en slags terapi.

– Jag kände att jag gick djupare och djupare in i ett mörker när jag skrev musik som beskrev hur jag kände inför allt det som sker runt om i världen. Så jag var tvungen att lyfta mig själv upp ur det genom att dra mig bort ifrån det mörkaste.

SHOEGAZENS FORTSÄTTNING, FÖRNYARE OCH FRAMTID

Jefre Cantu-Ledesma – A Song Of Summer

Den första singeln från den experimentella noise-producentens kommande album On the Echoing Green som släpps via Mexican Summer träder in på shoegaze-territorium. De tjocka lagren av distade gitarrer och honungslena stämmor känns som en mjuk kudde att falla tillbaka på.

Trementina – All I Wanted

Denna chilenska kvartett släppte nyligen ett album via Burger Records, men det skulle lika gärna kunna ha släppts via 4AD någon gång i början av 90-talet. Det är mjuk pop som rör sig mot det drömska och bara väntar på att låta sig upptäckas.

Pinkshinyultrablast – The Cherry Pit

Låt dig inte luras av det krångliga namnet. Med svävande melodier och ett driv som inte går att värja sig från tillhör denna kvintett från St. Petersburg utan tvekan de senaste årens mest uppfinningsrika shoegaze-förnyare.

Asobi Seksu – Thursday

Asobi Seksu, vilket betyder lekfullt sex på japanska, var ett band från New York som hann med att släppa fyra album innan de splittrades 2013. Sedan dess har de återförenats för en enda spelning och det var på Slowdives begäran.

Mogwai – Mogwai Fear Satan

De är inte bara ett av de mest ikoniska postrockbanden; Stuart Braithwaite har dessutom supergruppen Minor Victories tillsammans med Rachel Goswell från Slowdive. Den här låten från Mogwais debutalbum är ett spirande monster som ger ordet episkt en ny innebörd.

SHOEGAZE FOR DUMMIES

Genren/företeelsen tog vid i Storbritannien i slutet av 80-talet och nådde sin absoluta peak kring 1990-1991. Stämpeln uppfanns av NME och Melody Maker, där man menade att banden som utövade musiken gav ett arrogant intryck och upplevdes inneslutna i sig själva. Artisterna verkade närmast ointresserade och stirrade ner på skorna, vilket också berodde på det stora antalet effektpedaler som användes.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA