x

KRÖNIKA: Historien om Adeles hjärtskärande sorti

KRÖNIKA: Historien om Adeles hjärtskärande sorti

Jag sitter på ett utsålt Wembley tillsammans med 98 000 andra och känner tårarna bränna bakom ögonlocken. På de skärmar som döljer scenen mitt i arenan har de ögon som förut varit slutna precis öppnats. Det öronbedövande jubel som följer när skärmarna slutligen lyfts tycks aldrig vilja ta slut. För där står hon nu, kvällens stjärna, Adele.

När hon efter tre år i skuggan plötsligt uppenbarade sig igen under 2015 kom det som en överraskning för de flesta. Efter 15 månader på turnerande fot är hon nu tillbaka i sin hemstad för att göra sin storartade sorti. För nu väntar skuggan bakom hörnet igen, men innan dess fyra utsålda kvällar på Wembley Stadium. Och där sitter jag nu under en av dessa specialla kvällar.

Redan efter den första kvällen spreds det brev sångerskan skickat med i programmet till finalspelningarna på internet. Där hon berättar hur hon aldrig riktigt kommit till rätta med känslan av att vara på turné, kanske kommer dessa fyra sommarkvällar att bli hennes sista någonsin. Därför betyder fyra utsålda spelningar på hemmaplan extra mycket för henne, vilket hon till publikens jubel även berättar på scen denna kväll. Och gåshuden biter sig verkligen fast under de där två timmarna då hon öppnar upp sig själv helt och hållet för oss på plats.

Men det kommer inte att bli några fler spelningar. En hjärtekrossad Adele meddelar kvällen därpå genom Instagram att hon tvingats ställa in sin två sista spelningar. Desperat vädjar hon om förlåtelse och förståelse över att detta är det sista hon vill bli tvungen till. Och även om jag inte känner henne personligen vet jag att hon menar vartenda ett av de ord hon skriver. 

Tre dagar senare sitter jag på ett tåg hem från flygplatsen med de där tårarna brännande bakom ögonlocken igen. På mobilen läser jag om hundratals hängivna fans som ändå tog sig ut till Wembley under lördagskvällen. Där de i sitt stöd för sångerskan nu istället sjöng allsång till hennes låtar. Och precis som när de första tonerna i Hello ekade över arenan i torsdags är gråten nu återigen nära. Där och då kunde jag inte sätta fingret på varför jag kände så, men nu förstår jag. För att det redan från första ton vävdes en form av gemenskap där i norra London. 

Jag har aldrig tidigare känt en sådan samhörighet så tydligt under en konsert. Men när jag läser den där artikeln och genom videoklipp känner den kärlek de förmedlar genom sin allsång är det självklart att jag inte kunnat göra det heller. För de konserterna har inte kretsat kring Adele. Denna okonstlade och helt vardagliga individ, som bara råkat få ett kändisskap med på köpet, till människa. Att hon tvingats ställa in två av sina största spelningar i karriären gör verkligen ont i hjärtat att veta. Men att se all den kärlek som förmedlas mellan människor, när de förenas i sin kärlek till hennes musik, är vad som känns i hjärtat på riktigt.

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA